SeminarieTV 16: Läran & förbunden 84-86

24.priesthoodline.0213.chn

I höstterminens sista STV avsnitt lyfts några verser fram ur veckans läsning:
L&F 84:85 – Marcus Brändh
L&F 84:80 – President Jakob Hagman (Stockholm stav)
L&F 84: 33-39 – President Marcus Karlsson (Stockholm Södra stav)
Dessutom ger President Thomas S Monson oss ett julbudskap.
Filmklippet som visades kallas: ”Han är gåvan.” Det kan ses här: mormon.org/swe/jul

SeminarieTV 16: Läran & förbunden 84-86 from Louis Herrey on Vimeo.

Som en fyr i livets mörker

tea-lights-488569_1280

Fyrar visar vägen. Hela poängen med en fyr är att den avger ett så mycket starkare ljus att man klar inser att det är en fyr. Det gick alldeles utmärkt i många tusen år, men sedan kom elektriciteten. Plötsligt är det starka ljus överallt, så nu måste en fyr vara ÄNNU starkare – eller kanske ligga långt bort från bebyggelse.

När min mamma (som är född på 1920-talet i en liten by i Västerbotten) var barn, kunde hon se alla stjärnorna över byn på natten, eftersom det var så lite elektriska ljus i byn. Nu, när hon är gammal i Stockholm, ser hon väldigt få stjärnor. Inte för att det har blivit färre stjärnor, utan för att det är så väldigt mycket som stör.

Jag läste nyligen om en katolsk präst som tröttnade på att folks mobiltelefoner ringde i tid och otid, till och med under begravningar. Han köpte en billig störningsapparat och monterade upp den i sin kyrka, och nu slipper man äntligen störande mobiltelefoner under gudstjänsterna. Hela artikeln finner ni på följande länk:

http://www.deseretnews.com/article/865617925/Tired-of-interruptions-Catholic-priest-installs-cellphone-jammer-in-church.html

När det gäller våra egna möjligheter att lyssna till Guds Ande och till vårt eget hjärta, kan vi ha samma problem. Det är så mycket som stör. Hur kan vi fokusera på de budskap Guds Ande försöker meddela till oss, om annat i vår omgivning ständigt överröstar Andens röst eller lyser så grällt att vi inte märker Hans mjuka ljus?

För mig är ett sådant störningsmoment stressen över allt som behöver göras. Livet verkar ibland vara en enda lång att-göra-lista. Tankarna snurrar runt vad jag behöver göra, när jag ska göra det, hur jag ska göra det – tätt följt av en viss irritation över människor som kommer med ytterligare saker de undrar om jag skulle kunna göra. Fattar de inte att jag redan har för mycket, och att jag behöver få dra ner på tempot lite?

Svaret är förstås: nej, det fattar de inte, eftersom den enda som vet hur mycket jag har att göra är jag själv. Alltså måste jag lugnt och bestämt kunna säga: nej, tyvärr har jag redan för mycket. Och sedan måste jag släppa det, snarare än att känna stress och dåligt samvete över att jag inte klämde in ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Jag var långtidssjukskriven i ett par år på 90-talet medan Försäkringskassan och min arbetsgivare grälade om vem som var ansvarig för min rehabilitering (ryggproblem pga alldeles för många tunga lyft utan hjälpmedel). Under denna period saktade tempot in så pass mycket att jag började bottna i mig själv. Jag upptäckte vad som var viktigt för mig, hur jag kände inför olika företeelser, och – framför allt – jag fick tid att finnas till hands för mina barn när de behövde mig.

Den här tiden var ovärderlig för mig som person. Det var som om någon drog ur sladden för livets elektricitet, och jag kunde se alla stjärnorna igen. Nu snurrar världen på igen, fortare än någonsin, men nu vet jag hur vackra stjärnorna är. Jag känner behov av att ibland släcka ner, så att jag kan se dem klart igen.

Guds strålande ljus är som en fyr i livets mörker. Men för att fyren ska kunna visa vägen, måste dess ljus lysa klart mot en mörk bakgrund. För att vi ska kunna följa dess ljus behöver vi, åtminstone ibland, släcka ner alla livets distraktioner så att vi kan koncentrera oss på det allra viktigaste. Jag hoppas vi alla kan få en jul där vi får göra just det, så att vi kan finna frid i vårt innersta och glädje i våra hjärtan.


Gästkrönikör: Miriam

Christlike Love is the spirit of Christmas

10881608_10205740701096754_6560410214678572666_nToday’s spiritual thought: Christlike Love is the spirit of Christmas, and with it a reminder that it is often not the grand gifts that have the most impact. It is frequently the small, simple tender mercies we grant to one another that make the difference in healing hearts, building relationships, and delivering our Savior’s love to our human fellows.

”The spirit of Christmas is Christlike love. The way to increase the Christmas spirit is to reach out generously to those around us and give of ourselves. The best gifts are not material things but gifts of listening, of showing kindness, of remembering, of visiting, of forgiving, of giving time. I have learned from my great-grandfather Stringham sometimes it is the small and simple acts which have the biggest impact.”

https://www.lds.org/broadcasts/article/christmas-devotional/2014/12/christmas-is-christlike-love


I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.

http://www.mitchmayne.com/press-coverage/

https://www.facebook.com/mitch.mayne

 

Serenity Prayer

Serenity Prayer

Sometimes I find my peace of mind is crowded out by fear and uncertainty. One way to release myself is to apply the Serenity Prayer to my circumstances, but in a precise way that cuts through my many shortcomings. First, I broaden ‘acceptance’ to include *everything* exactly as it is, not just the things I cannot change. That means I look at my entire life through the lens of gratitude, and trust that everything is unfolding exactly as it should–my Savior’s timing is always perfect. Then I ask Him to help me accept all things just as they are, and to see the opportunities in my circumstances.

Sometimes asking my Savior for ‘courage to change the things I can’ is overwhelming–I can get trapped under the mountain of things I *could* change and I become paralyzed with inaction. It helps for me to ask precisely for guidance on what my Savior wants me to change in any given moment, and think of ‘things I can change’ as the things my Savior wants me to change right now.

Last, I can trigger my perfectionism when asking for ‘wisdom to know the difference.’ I always want to know exactly what I’m supposed to do–I don’t want to make any mistakes. To regain my spiritual center, I remind myself that everything (including me, even when I’m walking through fear and uncertainty) is already in my Savior’s hands, and that decision-making is a self-correcting process. Wisdom is something I feel in my heart. If I change something and still don’t feel right, I can go through the process again until my Savior’s will becomes clear to me.

Then I breathe, and remember I am exactly who I am, exactly where I am, and remind myself that I am cared for–and loved.


I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.

http://www.mitchmayne.com/press-coverage/

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10205703671731043&set=a.1089541518744.14550.1232654501&type=1

En motsats i allting

candles-488584_1280

I 2 Nephi 2:11 står det: ”Ty det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting. Om inte, min i vildmarken förstfödde, skulle ingen rättfärdighet kunna finnas, inte heller någon ogudaktighet, inte heller någon helighet eller något elände, inte heller något gott eller något ont. Därför måste allting nödvändigtvis vara en sammansatt helhet, ty om det bara fanns en enda enhet måste den förbli som livlös utan vare sig liv eller död, förgänglighet eller oförgänglighet, lycka eller elände, medvetenhet eller omedvetenhet.”

Den här principen finns i många kulturer och filosofier. Yin och yang, till exempel. Dag och natt, mörker och ljus, ont och gott, vått och torrt, varmt och kallt, solsken och regn – vi tänker i motsatser, och naturen är skapad med motsatser.

Kommer ni ihåg att det för några år sedan fanns en symbol där det stod ”vi gillar olika”? Denna symbol kom till i protest mot rasism, och vi talade om hur samhället berikas av alla olika människor. På sätt och vis kan man säga att det gäller samma princip som Paulus talar om i Första Korintierbrevet 12, där han liknar kyrkans medlemmar och deras olika talanger vid kroppens olika lemmar. Vi är alla olika och har olika talanger, och kan därför fylla olika funktioner i samarbete. Hur skulle samhället se ut om alla var bra på att sjunga, men ingen kunde odla? Eller om alla var begåvade ekonomer, men ingen klarade av att utföra kirurgi?

Konstigt nog finns det ett område i vår svenska kultur där olikhet plötsligt inte alls är acceptabelt, och där alla ska vara exakt lika. Den här enda olikheten som inte gillas, och som inte får finnas, är olikheten mellan könen. Män och kvinnor ska vara exakt likadana, och göra exakt lika mycket av exakt samma saker.

Jag tycker det är underligt att detta kallas ”jämställdhet”, för när saker är jämställda är de lika mycket värda, inte likadana. Och hur kan män och kvinnor vara lika mycket värda när det som kvinnor i alla årtusenden har gjort värderas lägre än det som män har gjort? Om man verkligen vill ha riktig jämställdhet borde man, istället för att försöka få alla att göra lika mycket av samma saker, värdesätta vård av barn (ÄVEN ens egna!) lika mycket som ingenjörskonst. Låt människor själva få välja vem som ska ta hand om barnen och hur länge, om barnen ska gå på dagis eller vara hemma, och låt vård av barn ge lika mycket pensionspoäng som förvärvsarbete.

Nu säger väl någon ”men då stannar folk hemma med barnen och tar semester från jobbet OCH får pensionspoäng!” Om ni tror att det är semester att vara hemma med barn har ni inte gjort det i åratal. När man är hemmaförälder vistas man på jobbet 24 timmar om dagen, och när resten av familjen får semester från skola och jobb har man MER arbete än vanligt. Man har ständig jour, får ingen lön, och oftast får man också göra allt hushållsarbete samtidigt eftersom man ”ändå bara är hemma”. Men väljer man att vara hemmaförälder gör man det för att man tycker att det allra viktigaste man kan göra är att ta hand om sina barn, inte för att det är vilsamt eller för att man inte klarar av ett ”riktigt” arbete.

Självklart är det många som inte har råd med att en förälder stannar hemma (vårt samhälle är ju uppbyggt för att det ska vara så), och det passar inte heller alla att vara hemmaförälder på heltid. Men min poäng är att vi människor ÄR olika, inte bara i fråga om etniskt ursprung eller ideologi; vi är också olika som män och kvinnor, och som individer. Kan då inte samhället sluta försöka tvinga oss att vara likadana?


Gästkrönikör: Miriam

 

Saved by grace – not by works