Föräldrar: Barnens viktigaste lärare i evangeliet

lindafamAtt vara förälder är nog det största ansvar vi kan få här på jorden. Vi ser idag i Sverige följderna av att föräldrar inte vågar ta sitt ansvar och verkligen uppfostra sina barn. Vi läser i tidningarna om skolor där lärarna inte klarar av att undervisa eftersom eleverna inte vill sitta still och lyssna, det är mycket stök, bråk och mobbning. Många ungdomar mår dåligt av olika orsaker och självmordsstatistiken ligger jättehögt bland ungdomar i Sverige jämfört med många andra länder. Hur kommer det sig när vi bor i ett land som ska vara så bra?

Jag tror att en stor del av problemen som finns bland barn och ungdomar idag beror på att föräldrarna inte tar sitt ansvar och sin plikt att uppfostra sina barn på tillräckligt stort allvar. Herren har sagt i Läran och Förbunden 68:25 att om föräldrarna inte lär sina barn att förstå evangeliet vilar synden på deras huvuden.

Jag är tacksam för mina föräldrar som lagt mycket tid på att uppfostra och undervisa mig. De blev medlemmar i kyrkan när jag var sju år, och ibland säger mamma att hon önskar att hon hade haft ett mer evigt perspektiv redan då, för det hade förändrat deras undervisning av mig och mina syskon.

Ibland undrar jag om det faktum att jag är uppvuxen i kyrkan påverkar mitt sätt att uppfostra och undervisa mina barn så mycket som det borde.

Jag tror att vi inte bara ska undervisa våra barn om omvändelse, tro på Kristus och dop, utan även mycket annat, som hur man borstar tänderna, att säga tack och be om lov, vänta på sin tur, hur man umgås med andra, att visa respekt, hur man handskas med pengar och inte minst varför det är viktigt att man lär sig en massa saker.

Hela poängen med att lära sig något är ju att man ska ha användning för det – nu eller senare. Som ung eller som vuxen.

När jag studerade på högskolan i Borås för tjugo år sedan hade jag en mattekurs som handlade om vektorer i rymden. Jag har ärligt talat aldrig förstått meningen med den kursen. Om jag hade arbetat som ingenjör någonstans kanske jag hade haft användning för den, men nu är jag bara glad att jag klarade av den så jag fick min examen.

Kunskap är bra. Utbildning är bra, men det viktigaste vi kan ge våra barn är en stabil grund att stå på, så att de är trygga i sig själva och klarar av att stå emot de snaror som Frestaren lägger ut för oss alla.

I alla tidsåldrar har föräldrar försökt lära sina barn det som de tycker är viktigt att de får med sig i livet. För länge sedan var det kanske nödvändigt att man kunde stycka en gris och salta in den om man inte ville svälta. Man behövde ha kunskap om att väva och sticka och sy för att ha något att klä på sig. Man behövde ha kunskap om hur man bygger hus och lagar vagnshjul och många andra saker som vi inte måste kunna för att klara av vårt dagliga liv, men behovet av att undervisa våra barn är minst lika stort som förr, det är bara vad vi undervisar som förändras.

Det är viktigt att vi som föräldrar tar oss tid att hjälpa till med läxor och lär våra barn laga mat och städa, även om det tar längre tid när de är med än om vi gör det själva, men det är ännu viktigare att vi lär dem evangeliet. Och att vi lär dem älska evangeliet.

På senaste generalkonferensen (okt. 2014) talade Tad R. Callister, som är söndagsskolans generalpresident, om detta:

”Som föräldrar ska vi vara våra barns främsta lärare och exempel i evangeliet – inte biskopen, Söndagsskolan, Unga Kvinnor eller Unga Män utan föräldrarna. Som deras främsta lärare i evangeliet kan vi lära dem om försoningens kraft och verklighet – om deras identitet och gudomliga bestämmelse – och på så sätt ge dem en fast grund att bygga på. Hemmet är ju den idealiska platsen för undervisning om Jesu Kristi evangelium.”

Hemmet borde verkligen vara den bästa platsen för att lära sig dessa viktiga saker. I hemmet är vi omgivna av människor som älskar oss, som vill vårt bästa. Det är en perfekt plats för lärdom, för våra barn kan försöka, misslyckas och försöka igen, förhoppningsvis utan att bli retade av någon annan familjemedlem, utan istället få uppmuntrande heja-rop och hjälp när det behövs.

Hemmet är också en jättebra plats för att öva sitt tålamod, både för föräldrar och barn.

Alltid när man hör talas om vad som är viktigt i familjen så är det samma saker som nämns: hålla familjeböner och ha familjens hemafton regelbundet, läsa skrifterna tillsammans, äta middag tillsammans, gå till kyrkan tillsammans.

Det handlar om att umgås och göra saker som familj, för att om vi gör saker tillsammans ökar kärleken vi har för varandra, och vi får en bättre ”vi-känsla”.

Jag tror att det är viktigt att våra barn förstår vår önskan att familjen verkligen ska vara för evigt, att det inte bara är några textrader i en vacker sång.

När vi bodde i Frankrike hade vi en period då vi alltid spelade spel tillsammans på söndagseftermiddagarna. Det är lite av en utmaning att hitta spel som passar både femåringar och femtonåringar, men även om det inte alltid var helt utan gråt eller svallande känslor så kände jag att vi fick en bättre sammanhållning som familj av våra spelstunder tillsammans. Det var mindre tjurigheter mellan syskonen under veckan och det kändes som att mina barn tyckte bättre om att umgås med varandra när vi hade som vana att göra mera saker tillsammans.

För att vi ska kunna bli en evig familj måste vi tycka om varandra. Inte bara stå ut med varandras sällskap, utan glädjas åt det.

Ibland när något av våra barn har en dålig attityd så frågar jag om de skulle prata eller agera så mot sina vänner, och så hävdar jag att familjen är viktigare än vännerna, för vi kommer alltid att finnas kvar.

När jag var ung hörde jag en gång en dikt, som har fastnat i mitt minne:

Vi talar vänligt mot främlingen
och ler mot den som är vår gäst,
medan vi ofta är sura och tvära
mot dem som betyder mest.

Jag vet inte vem som har skrivit den, men det är verkligen viktiga ord. Att vara vänliga och omtänksamma är nog bland de viktigaste egenskaper som vi kan lära våra barn. Att bry sig om andra och villigt hjälpa till utan att klaga.

Jag ska läsa ett till stycke ur Tad R. Callisters tal. Det handlar om bön och om hur vi använder vår tid, och jag tycker att han säger det så bra:

”En av de mest betydelsefulla saker vi kan göra som föräldrar är att lära våra barn om bönens kraft, inte bara att be. … Som föräldrar kan vi lära våra barn att be om sådant som har evig betydelse: att be om styrka att vara moraliskt rena i en värld med stora utmaningar, att vara lydiga och ha modet att stå för det rätta.”

Utan tvivel ber de flesta av våra ungdomar sina kvällsböner, men det kanske är så att många av dem har svårt för vanan med personliga morgonböner. Som föräldrar, som deras främsta lärare i evangeliet, kan vi rätta till det.

Vilken förälder i Mormons Bok skulle ha låtit sina söner marschera ut till fronten utan bröstplåt och sköld och svärd att försvara sig mot fiendens kanske dödande slag?

Men hur många av oss låter inte våra barn gå hemifrån varje morgon till det farligaste av alla slagfält, för att möta Satan och hans oräkneliga frestelser, utan sin andliga bröstplåt och sköld och svärd som kommer av bönens skyddande kraft?

Herren sa ”Be alltid … så att du kan besegra Satan” (L&F 10:5). Som föräldrar kan vi hjälpa till att i våra barn inpränta vanan och kraften i att hålla morgonbön.

Vi kan också lära våra barn att använda tiden på ett klokt sätt. Ibland behöver vi sätta ner foten, kärleksfullt men bestämt, för att begränsa våra barns tid framför teven och andra elektroniska enheter som i många fall börjar ta över deras liv.

Istället kan vi behöva styra deras tid till mer produktivt, evangelieinriktat, arbete. Det kanske möter motstånd i början, en del klagomål, men vi behöver ha visionen och beslutsamheten att hålla fast vid det. En dag kommer våra barn att förstå och uppskatta det vi har gjort. Om vi inte gör detta, vem kommer då göra det?”

Så, vi behöver ha en vision och vi behöver ha viljan att genomföra den. ”Om inte vi gör detta, vem kommer då göra det?” frågar president Callister. Vill vi överlåta våra barns uppfostran och utbildning åt världen, vänner, tv-serier, dokusåpor, filmer, böcker, YouTube och annat som upptar deras tid?

En av mina döttrar utbrast lite ilsket en gång när jag tyckte att hon kanske skulle lägga lite tid på personlig tillväxt eller seminariet eller vad vi nu pratade om att ”det är inte kul med kyrkan om man måste jobba för det” och jag kontrade med att det inte finns någonting här i världen som är värt något som man inte behöver anstränga sig för.

Man blir inte konsertpianist över en natt. Man blir inte skicklig i ett hantverk utan att lägga mycket tid på det. Man kan inte ens lära sig att gå utan att öva massor. Allt som är värt något måste man jobba hårt för. Det är väl så man visar för sig själv och för andra att det är viktigt.

Med tanke på hur viktigt evangeliet är för vår eviga framtid borde vi vara beredda att lägga mycket tid på det, och vi borde göra det helt frivilligt, utan att klaga, om vi ska vara föredömen för våra barn.

President Callister säger ytterligare en viktig sak i sitt tal:

”Vi kan alla fråga oss själva: Ger vi våra barn våra bästa andliga, intellektuella och kreativa insatser, eller får de det som blir över av vår tid och våra talanger sedan vi har gett allt i våra ämbeten i kyrkan eller i vårt yrke?”

Jag tror att det är väldigt lätt att man gör sitt bästa när man tycker att man måste, men att man sedan har tagit ut sig så att man inte orkar mer när man ”bara” är hemma med familjen. Naturligtvis behöver vi alla vila och ta igen oss ibland, men om vi inte orkar ge av vårt bästa till våra barn, som är det viktigaste vi har, så behöver vi kanske be Gud om hjälp att förändra något i vårt liv för att bättre orka med vårt viktigaste arbete.

Gud kommer aldrig att lämna oss ensamma i vårt uppgift att uppfostra våra barn. Han ger oss aldrig ett ansvar utan att erbjuda gudomlig hjälp. Det är upp till oss att be om hans hjälp och söka efter den.

Jag är så tacksam för evangeliet, för min kunskap om sanningen. Jag är tacksam för att Gud har gett mig möjligheten att vara en del av en familj, att få utvecklas som maka och mor. Jag är tacksam att han litar på att jag kan klara av det ansvar han har gett mig: att uppfostra mina barn på ett sådant sätt att de kan bli redo att ta itu med vuxenlivet och världen som väntar dem.

Jag hoppas att jag ska vara värdig uppgiften och bli bättre på att prioritera min tid vist så att jag kan ge min familj det bästa jag har av min tid och mina talanger, och jag vill uppmana både mig själv och er alla att fundera över vilka som får del av era bästa insatser.

I Jesu Kristi namn, Amen.

Linda Stenberg, Göteborg

26 oktober 2014


Linda StenbergLinda Stenberg tillhör Västra Frölunda församling i Göteborg, och är en hemmamamma med 5 barn. Familjen har nyligen bott i Frankrike. Linda är utbildad textilingenjör och har arbetat lite som egen företagare inom textil.

 

Kvinnornas allmänna möte har fått högre status och räknas som första mötet på Generalkonferensen

Young Women General President Bonnie Oscarson speaks at the LDS General Women's Meeting at the Conference Center in Salt Lake City, Saturday March 29, 2014. For the first time ever for Young Women and Relief Society and Primary will meet altogether, with every LDS female 8 and up invited.
Young Women General President Bonnie Oscarson speaks at the LDS General Women’s Meeting at the Conference Center in Salt Lake City, Saturday March 29, 2014. For the first time ever for Young Women and Relief Society and Primary will meet altogether, with every LDS female 8 and up invited.

Dieter F. Uchtdorf refererade till Kvinnornas allmänna möte den 27 september som att det var det inledande mötet på Generalkonferensen. Många kvinnor gladde sig åt detta. Sen blev det lite förvirring då flera andra talare hänvisade till mötet den 4 oktober som det första mötet på Generalkonferensen. Bruce A Carlson, de Sjuttio, hänvisade senare samma dag till Prästadömsmötet som det fjärde mötet, dvs att Kvinnornas allmänna möte var det första. Då började det skrivas en hel del på social media om detta.

Den 10 oktober hade broder Carlsons bön redigerats på kyrkans hemsida så att de tog bort hänvisningen till det fjärde mötet. På kyrkans hemsida så stod Kvinnornas allmänna möte som en av de oförglömliga mötena på Generalkonferensen. Även detta redigerades bort.

Men, nu efter en massa skrivande på social media och av vad jag gissar, en hel del protester och kontakter med kyrkans ledare, så står det äntligen klart att Kvinnornas allmänna möte faktiskt är det första och inledande mötet på Generalkonferensen.

I och med detta så har ett litet steg till tagits för att låta oss kvinnor få en mer synlig plats i kyrkan. Jag tror att de allra flesta kvinnor och män glädjer sig åt detta.

http://www.deseretnews.com/article/865614355/LDS-Church-confirms-womens-meeting-now-part-of-general-conference.html

http://www.sltrib.com/lifestyle/faith/1765034-155/general-conference-session-women-meeting-church

Humility is not humiliation

10376914_10205360473391299_2254429224241696162_n

Humiliation is something that shames; it heaps a burden of disgrace, dishonor, and embarrassment upon its subject. It is a condition of pessimism, of victimhood, and more importantly—of weakness. Humility, by contrast, is a position of strength. Humility is gratefully recognizing our complete dependence upon our Savior—through the good times, and the bad. It means we know our strength actually resides within our dependence—and helps us know that we are never alone, despite how we may feel or how our circumstances may appear.

Humiliation breeds fear; humility instills courage.


I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.

http://www.mitchmayne.com/press-coverage/

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10205360473391299&set=a.1089541518744.14550.1232654501

Forskning visar: Det finns ett liv efter döden

livEn artikeln som delas just nu på facebook är Expressens artikel Forskning visar: Det finns ett liv efter döden. (141014) Visst vore det bra om det kunde bevisas att döden inte är slutet. Sen finns det naturligtvis ingenting som säger att det skulle finnas en Gud, men bara det att vi är eviga varelser, att vi alltid har funnits och alltid kommer att finnas, är stort.

Själv växte jag upp i en halvreligiös familj. Etablerade kyrkor och institutionaliserad religion var inte uppskattat av mina föräldrar. Båda mina föräldrar trodde dock på Gud och på ett evigt liv. Min pappa berättade för mig att han som liten hade blivit sövd vid en operation. Detta skedde på 1920-talet, då man inte var så skicklig med att ge narkos och tyvärr fick min pappa för mycket narkos och höll på att dö. Han berättar att hans jag lämnade kroppen och att han liksom svävade över sköterskorna och läkaren i rummet och såg när de kämpade med att försöka få honom att leva igen. Pappa kände att han drogs ner till sin kropp igen, men det var högst motvilligt. Det var en helt underbar känsla att ha lämnat kroppen. Så även om pappa aldrig var direkt religiös så kände han en trygghet inför döden. Det skulle bli spännande att få se vad som skulle ske efter döden, tyckte han.

Ett liv efter döden – kan det vara möjligt? Ja, svarar forskarna. En ny studie visar nämligen att vårt medvetande fortsätter efter att hjärnan lagt av. Fram tills nu har den utbredda medicinska sanningen varit att hjärnan kan fortsätta leva i max fem minuter efter att hjärtat slutat slå. Men det finns faktiskt fall där personer varit kliniskt döda längre än så – utan att deras hjärnor tagit skada.

Och nu tyder en ny studie på att personer som överlevt hjärtstillestånd varit vid medvetande, trots att deras hjärnor inte fungerat.

Enligt den amerikanska undersökningen, som genomfördes bland 140 patienter som varit ”döda” under en begränsad tid, kunde 46 procent av deltagarna minnas fragment på teman som rädsla, djur/växter, ljussken, våld/förföljelse, déjà vu och familj. Två procent kunde komma ihåg att de sett och hört händelser relaterade till återuppväckandet.

Även tidigare forskning har indikerat att hjärncellerna inte upplöses direkt när hjärnan lägger av, utan att det kan dröja timmar innan alla neuroner dör, skriver Medical Daily. De färska resultaten stärker alltså detta.

Enligt forskarna bakom studien pekar informationen på att sinnet och hjärnan kan vara separerade från varandra.

– Så kallade nära-döden-upplevelser kan inte definieras som hallucinationer, sa professor Sam Parnia under en paneldiskussion på The New York Academy of Sciences.

Hemmaföräldrars nätverk – kampen för rätten till frihet och barn

hemAtt ideologi är viktigare än barns behov, det kan vi lätt konstatera när våra surt inbetalade skattepengar inte får användas fritt av föräldrar till små barn, utan föräldrar tvingas lämna bort sina barn på förskola. Mina egna barn har gått på förskola, inte för att jag har velat egentligen, utan för att ekonomin inte tillät något alternativ. För mig är det självklart att människor ska ha välfrihet. Vad är väl viktigare än den familj man har? Skulle en ev. karriär uppväga hur viktigt det är att ett barn får kärlek av sina egna föräldrar? Skulle varenda kvinna ha en helt fantastisk yrkeskarriär om barn alltid sattes på förskola vid ett års ålder och föräldrarna delade på föräldraledigheten? Det tror jag inte ett dugg på. Dessutom är det upp till var och en hur man vill förverkliga sitt liv. Som politisk ateist känner jag en stark misstänksamhet för politisk ideologi som tar sig rent sekteriska proportioner. Om man ska jaga sekter så rekommenderar jag en rejäl granskning av de politiska partier som inte låter sina väljare själv känna efter vad som är rätt och som inte själva får välja sina liv.

Därför blir jag glad över att få vara med i hemmaföräldrars närverk och få ta del av deras berättelser, frågor och värdegrund. Det här är människor som kan tänka själva, som förstår vad som är viktigt i livet och som inte låter sig förledas av sekteriska politiska ideologier där vi fråntas rätten att själva bestämma våra liv.

I jönköpings kommun riskerar små barn att få resa långa sträckor då vårdnadsbidraget dras in och det inte finns tillräckligt med förskoleplatser.

Regeringen tänker avskaffa vårdnadsbidraget. När det görs kan kommunen tvingas vaska fram minst 160 förskoleplatser med kort varsel. Det är 13 småbarnsavdelningar som i dag inte finns.
– Det finns risk att barngrupperna blir större och att föräldrar tvingas åka längre sträckor för att lämna och hämta sina barn, säger Peter Lindström, chef för förskolorna i kommunen. (Källa: Jönköpingsposten 141027. Krisläge i förskolan när vårdnadsbidrag slopas)

Vad hade det varit för fel med att låta föräldrar själva få ta del av den peng som förskoleverksamheten kostar samhället och själva få välja omsorg för sina barn. Det kan vara föräldrar som tar hand om sina barn, släktingar, dagmammor. Oavsett så är det självklart att vi alla ska få välja själva och inte bara lydigt betala in våra skattepengar.

Låt oss vara rädda om vår frihet och värna om den. Det är inte politiska partier och samhället som ska styra vårt liv och våra barns liv. Ansvaret ligger hos familjen. Madeleine Lidman, Hemmaföräldrars nätverk, skriver idag ett debattinlägg om vikten av att respektera människors rätt till valfrihet.

”Med en iskall tydlighet visar Carina Ohlsson på hur de rödgröna utan minsta bekymmer anser sig ha rätt att ända ner på detaljnivå gå in och bestämma hur människor ska leva sina liv”, skriver Madeleine Lidman.

Carina Ohlsson, ordförande för S-kvinnorna visar i sitt svar, angående problemen med mer tvångskvotering av föräldraförsäkringen, tydligt på vilken ideologisk skillnad det är mellan Alliansen och de rödgröna. Med en iskall tydlighet visar hon på hur de rödgröna utan minsta bekymmer anser sig ha rätt att ända ner på detaljnivå gå in och bestämma hur människor ska leva sina liv.

Sverige har en mycket bra föräldraförsäkring som är uppskattad av föräldrar och en majoritet vill också behålla den som den är utformad i dag.

Att sedan ta ett stickspår som Carina Ohlsson och börja prata om hur det i andra länder, är inte relevant. Ta exemplet med USA. Det går inte att jämföra Sverige med USA, eftersom de har en helt annan välfärdsmodell.

Vi i Sverige har valt en annan modell för välfärd som också en majoritet ställer sig bakom, över alla blockgränser. Men när vi lämnar ifrån oss skatt till det välfärdssystemet innebär det naturligtvis också att vi gräsrötter ska ha inflytande över hur pengarna sedan används.

När det gäller föräldraförsäkringen har 80 procent sagt nej till mer tvångskvotering av dagarna.

Då bör politikerna lyssna och inte köra över människor som en ångvält i ideologins namn. Det är en grundläggande regel i en demokrati.

Alliansen gick till val på att inte tvångskvotera fler av föräldradagarna och de fick 141 mandat. S och MP gick till val på att tvångskvotera fler av dagarna, och de fick 138 mandat.

Tittar man även på var övriga partier i riksdagen står i frågan så finns det inte stöd för att minska föräldrars rätt att skriva över dagar på varandra. Men det hindrar inte de rödgröna från att ändå försöka.

Det är bra att politiker tar ansvar för hur våra skattepengar används och där finns det mängder med områden se över.

Det är dock inte liktydigt med att man har rätt att gå in och detaljstyra i människors ytterst privata val kring hur de planerar småbarnsåren – för att hitta den bästa lösningen för sig och sin familj.

Alla familjer är olika – alla barn är olika – DET ska man ha respekt för och ta hänsyn till som politiker. (Källa: Svt 141028. Ha respekt för att familjer är olika.”)

Hemmaföräldrars blogg

Saved by grace – not by works