Kulter / sekter / nya religiösa rörelser / kända religioner

Rent legalt så finns det ingenting som heter ”kulter”, ”sekter” eller ”nya religiösa rörelser”. Varje människa har frihet till att vara med i föreningar och där uttrycka sin religion och savetsfrihet. Denna frihet gäller även det som i folkmun kallas för sekter mm.

Varför kallar en del människor andra kända religioner för sekter? För det första så måste man förstå att ordet sekt innebär en negativ stämpling på en känd religion. Detta sker då man vill förtrycka och mobba andra religioner, och själv få konkurrensfördelar.

Det är negativt och helt otänkbart att kalla olika religioner för sekter eller kulter, men kanske kan man hellre kalla dem för ”nya religiösa rörelser” eller för ”kända religioner”. Hur länge ska en ”ny religiös rörelse” kallas för det, innan man benämner den som en ”känd religion”? Hur många år ska det gå? 5-10 år, 10-25 år, 25-50 år, 50-100 år, eller änu längre?

Oavsett hur det än är, så har Mormonkyrkan som kristen kyrka existerat bra mycket längre än de allra flesta vanliga frikyrkor. Det är bara Svenska baptistsamfundet som funnits längre än Mormonkyrkan. Man kan faktiskt anse att Mormonkyrkan är bra mycket mera väletablerat i det svenska samhället än både Missionsförbundet, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och alla andra frikyrkor.

Vad innebär det att en religion är en ”känd religion”? Egentligen så är alla religioner som man vet om kända religioner. Om man kallar en religion så, så har man inte lagt in något värdeladdat uttryck och man har inte heller stoppat vissa grupper i fack. Det är som alla vet välkänt att stora grupper gärna stämplar sina religiösa meningsmotståndare för sekter, speciellt om de är mindre än de själva.

Är inte detta urtypen för att utöva makt och manipulation? För de etablerade religionerna vill naturligtvis bli ännu mera populära i samhället, och det vill de bli på andra gruppers bekostnad. Konkurrensen om själarna finns överallt, oavsett om det är politiska partier eller religioner.

Som alltid så ska varje människa lyda landets lagar, detta oavsett vilken religion som man tillhör. Det är därför inte nödvändigt att ”jaga sekter” som är populärt inom vissa religiösa grupper. För det är polisens jobb att se till att enskilda människor inte får lov att hålla på med olagliga saker som t.ex. barnmisshandel, övergrepp, våld och annat.

Men det är inte polisens sak att reda ut olika teologiska dispyter, och kan därför inte ställa någon inför rätta om någon tror på en eller flera gudar, och vad nu dessa gudar har för namn. Det finns ingen religion som kan hävda enligt någon lag i EU att de har rätt och att alla andra har fel. Religion är ett tankesystem, något som man tror på. Det går inte att ställa någon inför rätta i EU för att de inte tror på Gud eller för att de tror på Gud.

Och om det nu inte går att ställa någon inför rätta för vad de tror på, dvs deras religion, så ska inte heller religiösa grupper i samhället jaga varandra och stämpla varandra som sekter. Sekter är ett skällsord, ett fult ord, som man använder på sina religiösa meningsmotståndare. Och har man sjunkit så lågt att man använder sådana ord, då är man inte demokratiskt lagd.

Att byta tankesystem innebär förändringar för en person. Ofta är det dessutom så att ”lika dras till lika”, dvs punkare vill umgås med punkare, socialdemokrater med socialdemokrater, fotbollsspelare med fotbollsspelare, och hundägare med hundägare. Detta är inget konstigt alls. Det som är konstigt, det är om man stigmatiserar olika grupper och pekar ut dem.

Det är klart att om en hundägare helt plötsligt får aversion mot hundar, ja kanske blir helt allergisk mot dem, att han då slutar upp med att ha hundar. Han byter kanske till att ha en katt, ett marsvin, eller att ha fiskar. Eller så vill han inte ha några djur alls utan börjar att spela ishockey. Det blir ett kulturbyte och med detta ett byte av vänner, delvis åtminstone.

För en hundägare kan ju spela ishockey också, och då kan den som inte tycker om hundar längre och istället börjat att spela ishockey ändå ha kvar en del av sina vänner. En person tillhör ofta mer än en grupp, och har på detta viset en trygghet i att kunna röra sig mellan olika grupper smidigt utan att krascha mentalt.

Problemet uppkommer om en person bara tillhör en enda grupp. Detta inträffar ibland med så kallade nördar. De är bara intresserade av en enda sak. Det kan vara tv-spel, fotboll eller något annat. Det kan även gälla religiösa grupper. Men man kan inte beskylla en viss religion för detta, för religiösa håller på med många saker. De har hobbys precis som alla andra.

Man behöver jämföra den tidåtgång som en person som spelar musik, fotboll eller något annat med hur många timmar som religiösa spenderar på sin religion. En idrottare kan lätt hålla på med sin idrott 2-4 timmar varje dag, och detta anses inte som något jättekonstigt.

Men om en religiös person tillbringar lika mycket tid på sin religion, ja då blir det enligt sektjagarna farligt, och de religiösa är enligt dem uppbundna tidsmässigt. Låter i mina öron som hyckleri faktiskt. För varför är det farligt att hålla på med religiösa aktiviteter ett par timmar varje dag, men helt ofarligt att hålla på med politisk verksamhet eller en hobby lika många timmar?

Det som är riskabelt är att bara ha vänner i en enda grupp av människor. Då blir man väldigt utsatt om man vill ha en förändring i sitt liv. Genom att tillhöra olika grupper så går övergångarna smidigt, och man blir inte mentalt och känslomässigt utbränd.

Mormoner är väldigt mycket engagerade i samhället i olika grupper. Det kan vara idrott, politik, musik, dans, teater, och allt möjligt annat. En mormon tycker att det är viktigt att känna många olika slags människor ur olika grupper. Det enda som mormoner har gemensamt är deras religion och religionsutövning.

En ishockeyspelande mormon tillbringar t.ex. mer tid med sina ishockeyvänner än med sina vänner i Mormonkyrkan. Lika dant med annan hobbyverksamhet. Därför så kan man inte påstå att mormoner är slutna grupper som inte engagerar sig i samhället. Det är tvärt om. Men sektjagare vill ju gärna hitta på orsaker till sitt beteende, och därför påstår de motsatsen, allt för att stilla sitt eget samvete.