Älgar, isande kyla och blondiner

Vi svenskar blir lätt roade när vi får ta del av icke-svenskars bild av vårt land. Jag minns en bok som jag läste som tonåring som handlade om Sverige. Där målades bilden upp av landet som myllrade av homosexuella och kvinnor som var villiga till sex. Det kanske inte var riktigt min bild av vad som var typiskt svenskt, men visst var det roande läsning. I dagens Metro (110729) finns en artikel som under titeln Älgar, isande kyla och blondiner tar upp Visit Swedens färska undersökning med intervjuer av bla tyskar, fransmän mf. nationaliteter som får beskriva vårt land.

”Köld hamnade på fem-i-topp-listan bland amerikaner, tyskar, fransmän, britter och ryssar. Norrmännen nämnde inte kyla lika ofta, däremot shopping samt adjektiven ”dyrt” och ”billigt”. Men bortsett från norrmännen anser de flesta att Sverige är kallt – så pass kallt att det finns glaciärer i Bohuslän, enligt Hostelworld.com”

”Den som söker efter att få sin förutfattade mening bekräftad, kan alltid få det, säger Tove Lifvendahl, samhällsdebattör och författare…Bilder hänger kvar väldigt länge. Man rubbar inte en inarbetad bild så enkelt, säger hon.”

1983 var det år som jag tog emot Jesus Kristus som min personlige frälsare. Jag hade i viss mån växt upp i frikyrkor eftersom min storasyster var baptist och drog med mig på GK (Goda kamrater), baptistkyrkans gård i Sjövik, Dalarna etc. Helt ärligt så var jag inriktad på att jag skulle vara baptist. Att jag sedan gick mycket i pingstkyrkan berodde på att det inte fanns några undomar i baptistkyrkan i Västerås. Det var coolare att gå i pingstkyrkan!

Vad visste jag då om mormoner? Jo för mig var det en konstig sekt i klippiga bergen där männen hade en massa fruar och ingen drack kaffe… 1983 gick ett teveprogram i SVT om mormonkyrkan. Jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att titta på programmet. Fylld av fördomar fick jag se en gudstjänst i Gubbängens kapell i Stockholm. Folk såg ju riktigt normala ut, det verkade ju inte så konstigt. Jo, sättet att ta nattvard var lite annorlunda förstås. Talen var ok…

Efter att gudstjänsten att visats så var det dags för nån slags debatt mellan en präst i Svenska Kyrkan och en medlem i mormonkyrkan (Bo G Wennerlund. Jag minns att jag tänkte att ”här ska vi hålla på prästen”. Till min stora chock insåg jag att jag att jag mer hade en tro som passade med mormonen. De diskuterade treenighetsläran och för mig som aldrig trott på denna lära var det en ny upptäckt att det faktiskt fanns ett samfund som trodde som jag gjorde i denna fråga.

Prästen i Svenska Kyrkan var faktiskt inte så trevlig. Han hade något överlägset nedvärderande över sig när han diskuterade. Mormonen däremot… Det var inte bara det att han var ödmjuk och trevlig. Han hade något speciellt. Jag kände Andens påverkan.

Teveprogrammet gjorde mig nyfiken och jag tog till slut mod till mig att besöka kapellet i Västerås. Naturligtvis var jag full av fördomar och diskuterade ivrigt emot de stackars mormonerna. För naturligtvis hade de fel. De var ju bara en sekt. Argumenten emot var många. Jag var påläst genom alla antimormonböcker som jag hade lånat på biblioteket. Till slut kände jag dock den stilla rösten, Andens maning, som talade om för mig att denna konstiga, hemska sekt faktiskt var Jesu Kristi Kyrka och sann. Det var en chock för mig och det tog flera år av avståndstagande och förnekande innan jag till slut kapitulerade inför Gud och gick ner i dopets bad vid 24 års ålder.

Nu är du mormon, sa en ung kvinna glatt till mig när jag var nydöpt. Nej, tänkte jag. Mormon är jag inte. Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag är medlem i Herrens återupprättade kyrka. För Gud har inte lagt av. Han är ingen deistisk Gud. Herren är en levande, aktiv Gud som leder sitt verk på jorden idag.

De första kristna var inte bara förföljda, även de ansågs tillhöra en sekt. För Saulus krävdes det en uppenbarelse för att inse att sekten han förföljde faktiskt var sann. För de flesta av oss räcker den med Andens maning. Är vi villiga att ta konsekvenserna av detta? Jag tänkte mycket på detta innan jag döpte mig och idag undrar jag hur jag kunde tänka så. Visst kan det vara tufft i början att välja något så annorlunda. Men efter tjugo års medlemskap kan jag säga att det har det varit värt!