Lycklige prinsen

En av mina absoluta favoritsagor är Oscar Wildes Lycklige prinsen. Sagan handlar om en prins som under sin livstid levde innanför slottets murar och aldrig fick erfara sorg och smärta. Livet var en enda lek.

Efter prinsens död sattes en vacker staty upp till prinsens ära. För första gången fick nu prinsen via statyns ögon se vad som försiggick i staden. Prinsen fick se sorg och smärta, men kunde ingenting göra för att lindra detta .

En dag slår sig en svala ner på statyn. Svalan skulle ha flugit i väg till Egypten inför vintern, men var försenad. Prinsen bad svalan så innerligt om hjälp med att hjälpa alla fattiga människor i staden. Svalan är först motvillig, men går till slut med på att plocka ädelstenar och guldförgyllning från statyn och flyga med detta till nödlidande. Till slut ber prinsen svalan att plocka ut prinsens ögon. Svalan protesterar eftersom detta ju gör prinsen blind, men plockar till sist ut de sista ädelstenarna. Prinsen uppmanar nu svalan att fortsätta sin färd till Egypten, men svalan stannar hos sin prins. Sagan slutar med att svalan dör av köld och statyn av prinsen, som nu är ful och trist, plockas ner och smälts. Kvar blir endast ett hjärta av metall.

Gud ber en av sina änglar hämta hem det dyrbaraste som finns på jorden och ängeln för med sig hjärtat och svalan till Gud.

Sagan får mig att tänka på två skriftställen i Mormons bok. Det första skriftstället handlar om motsatser. Det behövs motsatser för att vi ska kunna uppleva både glädje och sorg. Prinsen som under sin levnad aldrig fick uppleva sorg, kunde inte heller känna glädje. Det andra skriftstället handlar om tjänande. När vi tjänar våra medmänniskor så tjänar vi egentligen Gud.

”Ty det måste vara så att det finnes en motsats till allting. Annars…kunde varken rättfärdighet eller ondska finnas till, ej heller helighet eller elände, ej heller gott eller ont. Därför måste allting nödvändigtvis vara en sammansatt enhet, ty om det vore blott en kropp, skulle den nödvändigtvis vara som livlös och varken hava liv eller död eller förgänglighet, lycksalighet eller elände, känsla eller känslolöshet.” (2 Nephi 2: 11)

”Se, jag säger eder detta, på det I mån lära visdom, på det I mån lära, att när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst.” (Mosiah 2:17)