Sliding doors, eller finns det en mening med allt som sker?

Det finns en film med Gwyneth Paltraw som är ganska så filosofisk och tänkvärd. Filmen heter Sliding doors och handlar om en ung kvinna som missar tunnelbanetåget… Eller gjorde hon det? I själva verket handlar filmen om två parallella scenarion. I ena scenariot missar kvinnan tunnelbanetåget och i det andra scenariot hinner hon med tunnelbanetåget. I hela filmen får vi se konsekvenserna för kvinnan om hon hann med tåget respektive om hon inte hann med tåget.

Att missa tåget. Det innebär i dagligt tal att man har missat sin chans. För kvinnan i filmen leder det missade tåget bokstavligt talat till att hon missar andra saker i livet. Eftersom hon missade tåget så kom hon hem senare till sitt hem och hann inte ta sin otrogne sambo på sängen med älskarinnan. I versionen där kvinnan hinner med tåget tar hon däremot pojkvännen på bar gärning. Kvinnan dumpar pojkvännen och får chansen till att börja ett nytt liv.

Filmen slutar faktiskt med att den version där kvinnan missar tåget och allt först går på tok får ett bra slut, medan den version där kvinnan hinner med tåget och allt verkar flyta på får ett tragiskt slut.

Som ni kanske förstår hör jag till de människor som har en närmast fatalistiskt tro. Inte på det sättet att jag tror att jag kan sätta mig ner och göra ingenting och allt sker som sker oavsett min inverkan. Jag tror verkligen att jag kan påverka och jag är övertygad om att vi alltid ska göra vårt bästa åt vår livssituation.

Men, jag tror också att det finns en mening med allt som sker. Behöver jag tröst någon gång i livet kan det hända att jag ”råkar” träffa på en person som säger de saker som jag behöver höra just då. För mig är det inte en slump.

En klasskamrat uttryckte sig en gång på detta sätt: Jag tror på ödet och ödet det är Gud.

Jag vet inte hur mycket i livet som är en slump, men jag är övertygad om att Gud inte begår några som helst misstag och har totalt ”koll på läget”.

Som medlem i Jesu Kristi Kyrka så tror vi t ex att det inte var något beklagligt misstag som skedde då Adam och Eva fick lämna paradiset på grund av sina överträdelser. Det var meningen att detta faktiskt skulle ske. Gud visste vad Adam och Eva skulle fatta för beslut och hade gjort upp en plan för vad som sedan skulle hända.

Vi måste också våga förlita oss på att Gud vet vad han gör. Tänk hur många saker vi själva har gjort i vårt liv, som vi aldrig skulle ha gjort om vi hade suttit med facit i hand. Om jag hade vetat så hade jag aldrig gått den utbildningen. Om jag hade vetat så hade jag aldrig gift mig med den personen osv osv.

För Gud är det annorlunda eftersom han kan se framåt i tiden. I Nya Testamentet kan vi läsa om hur Jesus i förväg berättar för lärjungarna om sin förestående död. I Gamla Testamentet finns ett skriftställe där det beskrivs hur soldaterna drar lott om Kristus kläder som han blev av med vid korsfästningen. (Ps 22:19)

Men trots att vi begår misstag, oftast för att vi faktiskt inte förstod eller visste bättre, så finns det en mening med allt som sker. Vi måste gå igenom svårigheter i livet för att utvecklas.

Ibland kan vi kanske känna att vi inte blir välsignade av Gud. Frågan är bara vad som räknas som välsignelse? I Gamla Testamentet talas det om hur Job blev prövad av Herren genom att bli fråntagen den ena välsignelsen efter den andra. Förbannelse brukar definieras som frånvaro av välsignelse, så man kan säga att Job blev förbannad för att prövas av Herren.

Trots alla de svårigheter som Job genomgår så förlitar han sig hela tiden på Herren. Till sist släpper alla de plågor som drabbar honom och han får åter hälsa,familj och förmögenhet tillbaka.

Min tanke här är vad som egentligen är välsignelse och vad som är förbannelse? Ibland kan det nämligen gå dåligt för människor som glider på en räkmacka genom livet. Om man aldrig går igenom svårigheter och alltid får allt man pekar på, vet man då verkligen vad som är lycka i livet? Finns inte risken att man utvecklar själviskhet, självgodhet och ser ner på andra människor som det inte går lika bra för? Kan det inte vara så att den människa som fått gå igenom livets hårda skola och inte kan ta allt för givet också har en större känsla för vad som är verklig lycka?

I Mormons bok talas det om ödmjukhet som en förutsättning för att kunna ta emot evangeliet. (Alma 32:13) Oftast krävs det en del smällar i livet för att bli ödmjuk. Genom ödmjukhet kan vi se det stora i det lilla. Vi kan uppskatta varje dag som vi stiger upp. Vi kan vara mer lyhörda för andra människors smärta och behov. Ödmjukhet gör oss lyckligare och för oss närmare Gud.

Därför försöker jag i tider av motgångar tänka på att Gud faktiskt har en mening med de svårigheter som jag går igenom, med den smärta som jag tvingas genomlida, med de prövningar som jag möts av i livet.

Det finns en mening med allt som sker. Det gäller att tänka så nästa gång man missar tåget.

http://www.youtube.com/watch?v=QsQuNu4NBmQ