Att finna tron man redan hade…

Har du en tro? Tror du på något? Är du ensam om den tro du har? Ja så är det nog för många svenskar. Vi är experter på att vara privattroende. Många gånger kanske vi också tror att den föreställningsvärld vi har och de andliga upplevelser som vi har gjort är något unikt just för oss.

Så kunde åtminstone jag tänka innan jag blev undervisad av missionärerna. Det var nog bara jag som trodde som jag gjorde och det jag upplevt var bara något som jag hade upplevt. Därför var det en stor överraskning när missionärerna började berätta om förexistensen för mig. Naturligtvis visste jag att det fanns en förexistens, men inte visste jag att det fanns en kyrka som lärde ut detta.

Mina föräldrar som inte alls var religiösa, förutom privatreligiösa, hade haft en underlig upplevelse som de återgav för mig under min uppväxt. Mina systrar var tio respektive tretton år när jag föddes. Tanken var att det räckte med två barn.

Mamma berättade för mig att hon upplevde en röst som talade till henne. Budskapet var: ”jag är en kvinna och jag vill bli född”. Mamma slog bort upplevelsen, men rösten återkom gång på gång. Till sist gick hon till min pappa och berättade om sin upplevelse. Pappa hade då bekräftat för mamma att han hade haft samma upplevelse, men inte vågat berätta detta för min mamma. Mamma berättade att rösten som hon hörde gång på gång inte upphörde förrän hon var gravid.

När jag väl hade blivit undervisad om förexistensen gick jag först till mamma och frågade henne om det var ett skämt det som hon berättat för mig under min uppväxt. Nej, mamma bekräftade att det inte var ett skämt. Detta var verkligen vad hon hade upplevt. Då gick jag till min pappa och frågade honom enskilt om det verkligen var sant att han hade upplevt en röst som sagt till honom att ”jag är en kvinna och vill bli född”. Pappa bekräftade för mig att det faktiskt inte var ett skämt, utan verkligen hade hänt.

Varför mina föräldrar hade denna upplevelse och varför jag så promt uppenbarligen ville bli nedfödd till just denna familj kan jag inte svara på, men att förexistensen existerar och att vi aktivt väljer våra föräldrar är något jag vet, utan stöd från Jesu Kristi Kyrka.

Samma sak är det med tron på livet efter detta. Min mamma tog sin mammas död mycket hårt och sörjde djupt. Hennes mamma hade dött av cancer vid 81 års ålder. Hon berättar att hon en dag fick se sin mamma stå framför henne. Hennes mamma såg inte gammal ut, utan var i fyrtioårsåldern dvs den ålder hon hade när min mamma växte upp. Mamma såg sin mamma sträcka ut sin hand som för att smeka mamma över kinden. Mamma kände det som en kall vind över kinden.

Något som mamma ångrar är att hon inte blev glad över att se sin mamma, utan bara rädd. Hon skrek åt sin mamma att inte visa sig igen och slängde sig i min pappas famn när han dök upp en stund efter upplevelsen. Efteråt kände mamma sig glad över att ha fått träffa sin mamma, men vem blir inte rädd av en sådan upplevelse?

När jag blev undervisad av missionärerna så berättade de för mig om andevärlden. Att våra döda lever här och nu fast i en annan dimension. De ser oss och kan ta kontakt med oss.

När min pappa gick bort så var jag hemma sjuk i influensa. Efter att ha fått dödsbeskedet gick jag och la mig. Jag kom in i någon slags halvdvala och drömde att jag inte låg i min säng hemma, utan i min säng hemma i barndomshemmet. Min pappa visade sig i dörren till mitt rum och sa helt kort ”ja då säger jag väl godnatt då”. Han brukade alltid uttrycka sig på det sättet när jag var växte upp. Jag flög upp ur sängen och omfamnade min pappa med orden ”du lever ju!” Jag minns att pappa såg sig förundrat omkring. Var hade han hamnat? Så sa han plötsligt till mig: ”Gunnel, det där som du tror på. Tror du verkligen att det är sant?” Jag förstod att pappa inte längre var så negativ till min tro nu längre när han själv gått över till andra sidan och svarade honom ”ja,pappa. Jag tror verkligen att det är sant.”

Drömmen tog slut och jag vaknade upp. Naturligtvis har jag haft många drömmar i mitt liv som bara har varit just drömmar. Men den här drömmen var annorlunda. Jag kände verkligen att jag hade mött min pappa som precis hade gått över från ett liv till ett helt nytt liv. Dagen därpå var jag verkligen nere i min sorg. Då kände jag plötsligt en närvaro. Jag visste att det var min pappa som stod brevid mig för att trösta mig och jag minns att jag kände att jag aldrig mer skulle känna så djup sorg igen, för jag visste att pappa fanns där vid min sida.