Ibland slår drömmar in

Ibland så slår drömmar in. Faktiskt. Man kan hålla på och jobba och jobba och göra precis allting rätt, och man gör sitt bästa. Ändå så får man inte till det riktigt. Ofta så beror vår framgång på om andra människor hjälper oss. Det kan vara chefen, en kollega, en vän eller en främling. Det kan vara några få minuters hjälp som behövs som kan göra skillnaden.

Folk kanske inte hjälper till det där lilla extra för de inte gillar hur man håller handen i fickan. Det kan vara så lite som gör hela skillnaden. Och inte berättar de det heller, så man kan inte ändra på sig. Kollegan kanske inte gillar att man smaskar när man äter, och irriterar sig på det. Han säger ingenting heller, men har en lite reserverad hållning så man misstänker att det är något, men man vet inte vad det är.

Eller så kanske man pratar för mycket, eller att man aldrig delar med sig av sina tankar. Ja det kan vara tusen olika saker som folk irriterar sig på och som gör att de anser att de har en orsak till att inte hjälpa till det där lilla extra för att man själv ska kunna få framgång. Och om det är riktigt illa, så kan de sakerna som folk irriterar sig på, göra att folk anser att de har en ursäkt till att sabotera eventuella försök till framgång.

Att bli älskad och accepterad för den man är, det är en av de saker vi behöver allra mest i livet. Det är inget självklart, men det är det som gör att det bästa i oss kommer fram. Samtidigt så behöver vi höra vad vi gör för fel, men på ett konstruktivt och kärleksfullt sätt. För hur ska vi kunna bli framgångsrika om alla håller tyst?

Jag kommer ihåg att under min uppväxttid så var det egentligen bara mina föräldrar som var uppmuntrande. Lärarna var det inte, och inte heller idrottstränarna. Jag kommer ihåg speciellt en gång då jag var på ett träningsläger i Orsa, och då råkade jag se vad en av tränarna hade skrivit om oss barn och ungdomar. Gissa om jag blev ledsen. Han hade skrivit negativt om alla, och det fanns inget skrivet om hur vi skulle utvecklas till att bli bättre. Innan dess så hade jag tyckt om denna person, men efter det så var jag ledsen på hela situationen.

För visst är det så att man dras till personer som vill ge snäll och bra konstruktiv kritik? I stort sett alla människor jag känner vill växa och utvecklas, även om det tar både kraft och tid. Det är knappt jag känner en person som inte vill det faktiskt. För vi människor har drömmar om framtiden, och vi vill gärna nå dessa mål. Och vi vet dessutom att vi inte kan klara dessa mål själva.

Vi behöver en hjälpande hand ibland av någon som öppnar en dörr till en ny möjlighet för oss i livet.

Samtidigt så kan även vi själva bli en av dessa personer som kan ge andra människor en hjälpande hand och göra så att de kan få framgång i livet.

Man brukar ju säga att ”Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg”, och att glädjas över att man kan hjälpa en annan människa till att nå framgång, det är verkligen en riktig och äkta glädje.

I Mormonkyrkan så kan man räkna med att få båda delarna, både kärlek och konstruktiv kritik. Och just detta att få kunna glädja sig tillsammans åt en framgång, det är underbart.

J Mac (Jason McElwain) har ett motto: ”Ibland så slår drömmar in.” Han föddes med autism och alla trodde att han skulle få det mycket svårt i livet. Hans familj märkte att han tyckte om basketboll, så hans bror tog med honom till en klubb i skolan. Tyvärr så var han för kort men han fick bli hjälpreda istället.

Han hjälpte lagets medlemmar med praktiska saker som att hämta bollar och vatten, och han kom alltid med uppmuntrande ord. Han tränade med dem men fick aldrig chansen att spela. Men en dag så sa tränaren att han skulle försöka låta honom spela. Men han skulle få lov att ta på sig lagets kläder i alla fall och känna hur det var att ha samma kläder som spelarna.

Klart att J Mac hoppades. Det gjorde även hans klasskamrater som tyckte mycket om honom. I slutet av matchen när det bara var några få minuter kvar så fick han trots allt chansen att spela. Första skottet missade han katastrofalt, och tränaren blundade och bad till Gud om att allt ändå skulle gå bra. Sen missade J Mac det andra skottet och tränaren våndades.

Men sedan så hände det något med J Mac. Han fick upp farten och självförtroendet. Då satte han sex stycken trepoängare på bara några få minuter. Han blev matchens hjälte och blev intervjuad i tv och tidningar. Han klarade av detta galant. Det var enda gången som han spelade i en match.

Han fortsatte att gå i skolan och hjälpte tränaren i basketboll med allt som behövdes på träningar och matcher. Han fick chansen att träffa Oprah och USA:s president till och med, och 25 filmbolag slogs om rättigheterna till en film som ska spelas in om hans liv. Han åker runt och över hela USA och samlar in pengar som ska gå till autism, för behovet är stort i ett land där många människor inte har sjukförsäkringar.

Vad hände sedan? Han klarade av att gå ut gymnasiet, och han har blivit hjälptränare i ett basketbollag för en skola. Han drömde om att få jobba i en stor mataffär och så fick han ett jobb där. Han ser till att brödet är fint staplat och påfyllt. Kunderna känner ibland igen honom och ber om en autograf. Affärsinnehavaren anställde förmodligen honom för att affärerna skulle gå bättre. Kunder kommer från många ställen för att handla där och för att få en autograf av J Mac.

Dessutom så vill han börja college och han har drömmar om att få bli tränare i ett basketbollag på ett college. Kan detta bli möjligt? Vem vet. Men J Mac kämpar på fastän han inte är riktigt som alla andra. De gånger han känner sig som alla andra är när han höll på med basketboll. Han säljer bröd med lika stor iver som han håller på med basketboll, och kunderna älskar honom. Och när kunderna frågar honom om brödet, så kan han alltid säga stolt att det är riktigt riktigt färskt.