Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg
i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya
fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens
morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans
vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började
han gå. Döden tänkte jag mig så
.” Bo
Setterlind

I vårt land och den kultur vi
lever i så är döden ett ämne vi sällan talar om. Döden är kliniskt åtskild oss
genom sjukhus och institutioner. Det var länge sedan gamla farmor fick somna in
i kökssoffan och barnen fick vara delaktiga när farmor tvättades och kläddes
efter döden.

Döden är inte längre något naturligt och dessutom är döden
skrämmande för många av oss eftersom vi inte kan hantera det. Döden är oönskad,
okänd, en slutstation utan hopp, ett misslyckande.

För en tid sedan gick
jag en kurs inom omvårdnad och vi fick då tillfälle att diskutera döden. Flera
kursdeltagare konstaterade hur döden inte passade in. Den fanns inte naturlig i
vårt hem, kändes skrämmande och misslyckad. Samtidigt fanns tankarna där om
döden eftersom vi som arbetar inom vården så ofta ändå konfronteras med
den.

En kvinna gjorde en klar distinktion mellan sorg och saknad. När
hennes mamma dog efter flera år av smärtor så kände denna kvinna en lättnad över
att hennes mamma äntligen hade fått dö. Någon sorg kände hon inte, men däremot
saknad av den mamma hon en gång haft.

En annan kvinna berättade om den
frid hon upplevde av döden. Hon beskrev sig själv som ”inte direkt kristen”, men väl ”spirituell”. När hennes pappa hade gått bort fick både hon och hennes syster upplevelser som gjorde att hon inte längre kände
sig rädd för döden. Hennes pappa hade bl a visat sig både för henne och hennes
syster efter döden. Denna kvinna berättade att hon upplevde en sådan frid när
hon var med människor som dog. I hennes yrke hade hon upplevd detta flera gånger
och sedan även fått tvätta och klä den döde. För henne var känslan av frid och
glädje närvarande när döden väl kom.

Själv kan jag känna mig splittrad
inför döden. Min tro gör att jag känner glädje inför vetskapen jag faktiskt har
att döden inte är slutet, utan en fortsättning. Jag ser framför mig larven som
dör och omvandlas till en fjäril som fritt flyger sin väg i sin nya, fria
skepnad. Samtidigt var jag den ende i familjen som inte gick in till min pappa
när han väl hade dött. För mig var det viktigt att bevara minnet av min levande
pappa. Den kropp som låg inne i ett rum på en bår var inte min pappa, utan bara
ett skal. Min pappa var redan på väg, precis som fjärilen som lämnat sin
kokong.

Vad är döden för dig? Vi kan fjärma oss för döden, men till sist
kommer den till oss, lyfter upp oss i sin korg och går. Döden kan vi tänka oss
så.