Att inte dela varandras tro

Ja så närmar sig julen igen. Klapparna är inköpta, chockladkalendrarna likaså samt ett par paket polkagriskäppar att hänga i granen. Återstår gran, chokladgodis till granen, något att fylla julsockorna med, godis till godiskalendern i tyg, julmat. Lyckligtvis gillar min dotter Paula att
juldekorera så det delegerar jag till henne.

Mitt i alla förberedelser så ringer min systerson. Vi börjar tala om julen och han är inte alls glad. Min systerson är nämligen gift med ett Jehovas Vittne. Det innebär att jul och födelsedagar inte alls firas i deras hem. Vi börjar prata om hur han ska förhålla sig och jag påminner min systerson om att hans tro och värderingar också måste få utrymme i deras äktenskap. Min systerson känner sig skyldig över att överge sin fru över julen, men jag påminner honom om att för henne så är julen som vilken vardag som helst. Naturligtvis kan han komma över till mig tillsammans med sina barn och fira en riktig jul. Min systerson suckar och säger att hemma så är inte ens Kalle Anka ok, men han har i varje fall satt upp julgardiner på jobbet.

Naturligtvis tycker jag synd om främst barnen som inte får växa upp med det svenska julfirandet med morgonens julstrumpa,god mat, Kalle, godis, julgran, julmusik och bara känna glädjen över att det är jul. Jag vet ju hur mycket mina barn älskar julen. Min förhoppning är att min systerson inte låter sig påverkas så mycket av sin fru, utan kommer att fira jul med den övriga familjen som faktiskt firar alla högtider.

Så här kan det vara om man inte delar varandras tro. Ibland kan den ena partens tro eller brist på tro dominera hela familjen och ibland kan man komma fram till en rimlig kompromiss. Jag har stött på liknande problematik hos medlemmar i min kyrka där inte båda parterna i förhållandet är medlemmar i kyrkan.

En kvinna i min församling, vi kan kalla henne för Maria, var ensamstående med två små barn när hon träffade sin man. Naturligtvis hoppades hon på att han skulle bli medlem i kyrkan och i början såg det faktiskt lovande ut. Johan, som vi kallar honom för, slutade röka och följde med sin fästmö till kyrkan. Så gifte de sig till slut och Johan slutade med en gång att gå i kyrkan. Tyvärr är det inte första gången som jag har sett detta hända. Maria var jättebesviken, men bet ihop accepterade att hon fick gilla läget.

Ibland dök faktiskt Johan upp i kyrkan, men han såg alltid så kritiskt och avvaktande ut. Jag beundrar Maria, som hela tiden höll sig aktiv i kyrkan. Det är annars vanligt att blandäktenskap brukar leda till inaktivitet. För hur lätt är det varje söndag gå till kyrkan när ens partner vill göra något helt annat under helgen? Det enda kritiska som jag hörde Johan säga om kyrkan var att han tyckte det var fel att Maria som ensamstående skulle betala tionde till kyrkan. ”Hon kunde ju aldrig åka på semester”.

Nu har Johan och Maria varit gifta i ca 20 år och de är lyckliga tillsammans. De har fått två gemensamma barn och en av Marias fyra barn är fortfarande aktiv i kyrkan. Maria älskar verkligen sin man, men hon har varit ledsen för hans alkoholproblem. Maria har kämpat och kämpat och nu har jag fått veta att Johan har uttryckt att han är tacksam för kyrkan och känner att Marias kamp för att rädda Johan från hans alkoholism har räddat hans liv.

En parallell till denna berättelse är den om den kände filmskådespelaren Robert Redford. Han var under många år gift med en medlem i Jesu Kristi Kyrka, Lola Van Wagenen, och han har berätta att hans fru hjälpte honom bort från hans alkoholism.

”Luckily, one of Redford’s neighbors in his apartment  building in Los Angeles was Lola Van Wagenen, a Mormon from Utah. After she  helped him recover from his drinking problem and regain some focus in his life, he couple were married in 1958.”
Robert Redford. Authors and Artists for Young Adults. Vols. 7-26. Gale Research,
1992-99. Reproduced in Biography Resource Center. Farmington Hills,
Mich.: Gale, 2009
.

Att vara gift är inte lätt. Det kräver mycket ödmjukhet och kompromisser. Om man dessutom har olika tro som sätter sin prägel på hur man vill leva sitt liv är det desto viktigare att verkligen respektera varandras olikheter. Man kan se sitt liv tillsammans som en god kaka där man tar del av det positiva i varandras tro. Som att ta en kakbit ur en god kaka.