Sjövägen för de forna indianerna

När jag undersökte kyrkan var min pappa väldigt kritiskt till påståendet att de amerikanska urinvånarna kunde ha kommit sjövägen till Amerika. Alla visste ju att indianerna kom ifrån Asien via Behrings sund. Det kändes tungt att känna att fakta stod emot min tro, men jag kunde ändå inte förneka det vittnesbörd som jag hade om det återupprättade evangeliet.

När jag var äldre läste jag bl a etnologi, folklivsforskning, på universitetet. Där fick jag lära mig att människor förr i tiden främst färdades på vatten. Land var relativt ogenomträngligt och man måste antingen förflytta sig till fots eller använda djur som fortskaffningsmedel.

Naturligtvis var detta logiskt. Idag tänker vi ”land” när vi föreställer oss en
förflyttning, förr tänkte man ”vatten”. Naturliga färdvägar som lätt kunde föra
en enkel båt till nya mål. Jag har en uppteckning bevarad om min farmors släkt
gjord av en känd folklivsforskare. De var finlandssvenskar och bodde vid Finska
viken.

Förutom på jordbruk och fiske tjänade han pengar på segling. Han var delägare i 5 skepp och ägde dessutom ett eget fartyg, varmed han flitigt gjorde resor till Stockholm, Tallin och Helsingfors. (Det egna fartyget hette ”Lilla Ölandet” (sic.). Detta namn kommer troligen från det finska Vähämaa, var Måsvik är belägen. Kanske är ”Lilla Ölandet” öns första namn. Detta fartyg var en jakt (jahti). Det andra skeppet hette ”Stora Ölandet”, som i sin tur var en galeas. Gissningsvis härledd ur ordet ”Storön” var Finbys huvuddel ligger.). Såsom fartygsbesättning höll han sig med billiga, ej fullvuxna pojkar men bestyrde det mesta själva. Hans händer är än i denna dag märkta av repens skavande, så att de känns alldeles vårtiga när man räcker honom handen. Från dessa utflykter finns följande färgstarka berättelse:

En gång hade han till uppgift att föra 32 nötdjur till Stockholm. Det blev ogynnsamma vindar och resan tog över en månad. Man slog gräs från stränderna och köpte hö från torpen och nöten höll sig med nöd och näppe vid liv, där de låg på det öppna däcket i regn och storm. Under denna resa kalvade fem av korna, så att skepparen och hans skeppsgossar varken saknade mjölk i sina stop eller grädde i kärlen. De arga tjurarna fördes alltid till den sida av däcket varifrån havsvattnet slog in. Det ständiga stänket mot ögonen tycktes stilla dessa bestar på ett utmärkt sätt, så att de vid ankomsten till Stockholm var fromma som lamm.

När Gustaf Wilhelm blev äldre skänkte han husen till sönerna. Den äldste fick Övergård, Karl Wilhelm fick Nedergård och Westergård köptes till Elis. Westergård kallas numera Strängnäs och de intilliggande byggnaderna ligger på den del av marken som delats av från Övergårds tomt. Detta nya namn gavs av Elis Gustafsson, vilken som ung skeppspojke hade blivit så förtjust i staden Strängnäs lummiga parker och trädgårdar, att han beslöt sig för att benämna det hus vars husbonde han såsom äldre hoppades kunna bli, Strängnäs. Husbonde blev han och uppfyllde sin ungdoms dröm.”

När jag berättar för folk ibland att min pappa var finlandssvensk så är det många svenskar som tycker att man inte kan vara svensk och bo i Finland. De uppfattar min pappas släkt som finsk. Om man nu bortser från att Finland fram till 1809 faktiskt varit en del av Sverige så är det faktiskt så att det förr i tiden var naturligt att färdas sjövägen och därför sågs inte vatten som en skiljelinje, utan som en färdväg. Därför finns än idag ca 290 000 svenskar som generationer tillbaka bott på Finska fastlandet. Samma sak är det med Skåne. Eftersom vatten var den naturliga färdvägen var det mer naturligt för skåningar att höra samman med Danmark än att höra samman med övriga Sverige.

I Illustrerad vetenskap (nr 1/2010, s. 20-25) finns ett reportage medtaget med
överskriften ”När erövrade vi Amerika?” Artikeln börjar med att beskriva den vedertagna synen på Amerikas första invånare:

”För omkring 13500 år sedan vandrade en skara asiatiska storviltsjägare från Sibirien via en landtunga in i Alaska, varifrån den på bara några århundraden spred sig över både Nord- och Sydamerika. Så har uppfattningen varit under årtionden, men den möter nu kraftigt motstånd. Under senare år har forskarna börjat komma med alternativa teorier om det som har kallats det största mysteriet i människans evolution. Mycket tyder på att människans närvaro i Amerika har rötter i en ännu mer avlägsen forntid – 50 000 år tillbaka i tiden.”

I artikeln presenteras tre skilda teorier om hur de amerikanska urinvånarnas förfäder kom till Amerika. Den första teorin är den klassiska teorin som föddes för ca 80 år sedan och sedan har bitit sig fast i vår uppfattning. För 13500 år sedan kom de första förfäderna till de amerikanska urinvånarna via smältande glaciärer norrifrån. 1929 upptäcktes spjutspetsar nära staden Clovis i New Mexico i USA. Man fann också ben från nedlagda mammutar och kunde datera benen som 13500 år gamla. Denna upptäckt tillsammans med andra liknande fynd gav upphov till Clovis-first teorin. Enligt denna teori vandrade mammutjägare från Sibirien via en landtunga över Behrings sund via Alaska för ca 13500 år sedan. På jakt efter mammutar, kameler och hästar spred sig jägarna bara på några århundraden över hela nord- och syd-amerika.

precolumbiansk båt

Den andra teorin går ut på att de första amerikanska urinvånarna kom till Amerika via båt för minst 14500 år sedan. 1975 hittades en bete av en mastodont i Chile. Vid fortsatta utgrävningar återfanns hundratals stenredskap, hudar efter mastodonter, djurben etc. Kol 14 test visade att platsen var 14500 år gammal, alltså 1000 år äldre än Clovis First-teorins invandrare. Dessa människor kunde omöjligt ha kommit till Amerika samma väg som Clovisfolket eftersom Nordamerika vid denna tid var täckt av glaciärer. Forskare bakom denna teori antar därför att dessa människor kom sjövägen till Amerika.

I den tredje teorin antas det att de första människorna kom till Amerika för ca 50 000 år sedan. 2003 hittade forskare förhistoriska spår i vulkaniskt berg i Mexico. Dessa spår är daterade att vara ca 40 000 år gamla. Dessutom har man i Brasilien funnit stenredskap och träkol som daterats som 50 000 år gamla. I detta område har sedan tusentals stenredskap hittats. De som stödjer teorin om den mycket tidiga invandringen antar att dessa människor kom till Amerika sjövägen.

Idag är Clovis First-teorin så gott som utdömd. De flesta forskare tror idag att amerikas urinvånare kom med kanoter eller flottar från Asien eller att europeiska stenåldersfolk korsade atlanten och gick iland på den amerikanska östkusten.

Från lingvistisk synvinkel vet vi att de amerikanska urinvånarna hade många språk och att alla språk inte heller kan relateras till varandra. Detta kan ge en indikation om att de amerikanska urinvånarnas förfäder kan spåras från flera immigrationsvågor från olika geografiska håll.