Följ med på studier i Mormons Bok 3

Vad Lehis dröm lär oss om att hantera hånfullhet

Som Kristen får man leva med att kallas både det ena och det andra som inte är smickrande. ’Naiv’ är ett av uttrycken. ’Dum’ är ett annat. Lehis dröm handlar också om detta och om hur många av oss misslyckas att hantera det så att det tyvärr påverkar våra vittnesbörd eller vår förmåga att stå rakryggad inför andra människor. Ibland låter vi oss påverkas av det andra tror, vill att vi ska tro, vill att vi ska diskutera osv även om det får oss att må dåligt – vilket i sig borde vara ett tecken då Herren har sagt att vi känner igen något på hur det får oss att må.

För det första, det är okej att misslyckas med att alltid stå för det rätta – om man menar med ’okej’ att det inte är kört och att det inte gör oss till en dålig människa. Vad man kanske bör tänka på dock är att Herren respekterar den fria viljan även när vår fria vilja för oss bort från honom. Läs t ex om hur Gud kan lämna en att själv komma på att man kanske ska fråga Gud om något påverkar ens tro och om man börjat låta sig övertalas av andra som för en bort från Gud i Läran och Förbunden 30:1-3…

Just nu vill jag fokusera på Petrus exempel, dvs att vi kan återhämta oss. Vi kan bli bättre. Vi kan bli modigare. Om Petrus kunde hämta sig från skammen när han vända Kristus ryggen tre gånger och förnekade att han kände Honom när Kristus korsfästes så kan vi nog också återhämta oss från att vara generade över att tro på Kristus och/eller kyrkan därför att vi inte kan förklara allt eller tror trots världens övertygelse att t ex Gud inte bryr sig om dittan eller dattan.

Äldste Bednars tal har insikter när det gäller hur vi står emot hånfullhet: ”Kanske var det den andliga näringen och kraften som de fick av att ständigt ”mätta sig med Kristi ord” (se 2 Nephi 31:20) som gjorde att den här gruppen inte brydde sig om de människor som hånade och smädade dem i den stora och rymliga byggnaden (se 1 Nephi 8:33). Detta är gruppen som du och jag bör sträva efter att tillhöra.” (sidan 36) Det är något vi kan pröva. Jag vet att när jag känner mig andligt ’ny’, påfylld, kärleksfull, stark, ödmjuk – hur man än vill uttrycka det – så bryr jag mig inte om andras åsikter på samma sätt för jag VET att Gud och evangeliet och kyrkan får mig inte bara att må bra utan att vilja vara en bättre människa. De är enorma positiva krafter i mitt liv. Jag vill att de jag älskar ska uppleva dem. Jag vill att de ska ha andliga upplevelser att ösa ur för att få tröst, styrka, trygghet osv när deras liv är svårt.

Jag vill ta fasta på hur befriande det kan vara att inte behöva reagera på allting för det är så jag känt att jag får hantera vissa saker även om andra vill att jag ska reagera. De vill ha respekt för vad de tror och inte tror. Jag vill ha respekt för vad jag tror och inte tror. Gatan är inte enkelriktad och jag kan vara ödmjuk och ändå hålla fast vid det. På sidan 34 i Liahona (kyrkans tidskrift på svenska), samma nummer som Äldste Bednars tal, så finns detta liknande vittnesbörd av en annars okänd medlem:

”GAV INTE AKT PÅ DEM – Under hela mitt liv har jag hämtat andlig styrka av ordalydelsen ”vi gav inte akt på dem” (1 Nephi 8:33). En del av dem som tar sig fram till livets träd i Första Nephi ger inte akt på de hånfulla rösterna. Trots att det hånfullt pekas finger åt dem så vacklar de inte. De lyssnar inte. På samma sätt hör vi många höga, frestande röster idag. Ibland kan det vara en riktig kamp att inte ge akt på dessa röster, men Lehi visar att det är möjligt.//Jag har funnit att jag kan utestänga världsliga röster när jag besöker templet, läser mina skrifter, besöker kyrkan och följer profeten. När jag gör dessa enkla ting kan jag höra den Helige Andens röst. Det är den röst som är värd att lyssna på. Och när jag ger akt på Andens röst får jag större styrka att motstå frestelser.//När vi följer Lehis exempel och ”inte ger akt på dem” kan vi förbli på den trånga och smala stigen och ständigt ta del av Guds kärlek. – Melissa Heaton, Utah, USA”

Ett tänkvärt förhållningssätt och det som för mig blivit en del av hur jag hanterar vissa frågor som inte bygger upp mig – eller mitt förhållande till den jag pratar med långsiktigt för att vi inte kan dela Andens frukter dvs kärlek, lugn, frid, tro, hopp (Gal 5:22). I det att vi tar ”del av Guds kärlek” så blir vi bättre på att visa kärlek till våra familjer, vänner, kollegor mm. Min erfarenhet är att Gud är villig att hjälpa oss i alla våra relationer för att de ska fungera bra med respekt åt bägge hållen.

Lehis dröm. 1 Ne 8-11 – skillnaden mellan att ”klamra” sig fast och hålla ”ständigt” tag i ledstången.

Jag hade tänkt ta upp någonting annat men efter söndagens möte igår, gick jag hem och har tänkt på vad en av kyrkans ledare i Göteborgs regionen sa igår. Han tog upp Äldste Bednars tal om Mormonsbok i Liahona från oktober 2011. Äldste Bednar är en apostel dvs han är en av kyrkans general auktoriteter med särskild myndighet att tala om kyrkans lära och att vittna om Kristus. Han påpekar att det centrala i Lehis dröm i kapitel 8 i 1 Nephi är naturligtvis Trädet och hur Nephi får veta att det är en symbol för Guds kärlek (11:21-22). Sedan talar Bednar om de olika grupperna och deras förhållningssätt till att nå Trädet. Han säger bl a:

”I Första Nephi 8:24–28 läser vi om en andra grupp människor som kom in på den trånga och smala stigen som ledde till livets träd. Den här gruppen ”strävade framåt genom mörkrets dimma och klamrade sig fast vid ledstången av järn, ända till dess de kom fram och åt av trädets frukt” (vers 24). Men när de fint klädda invånarna i den stora och rymliga byggnaden hånade denna andra grupp människor så ”skämdes de” och ”avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade” (vers 28). Var god lägg märke till att den här gruppen beskrivs som att de ”klamrade sig fast vid ledstången av järn” (1 Nephi 8:24; kursivering tillagd).
Det är betydelsefullt att den andra gruppen strävade framåt med tro och beslutsamhet. De var också välsignade med att ha tillgång till ledstången av järn, och de klamrade sig fast vid den! Men när de utsattes för förföljelse och motgångar föll de av och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade. Fastän den här gruppen hade tro, beslutsamhet och Guds ord gick de till sist förlorade — kanske för att de bara periodvis läste eller studerade eller forskade i skrifterna. Det tycks mig som om ett fastklamrande vid ledstången av järn bara handlar om ”ryckvisa” studier eller oregelbundna lässtunder i stället för ett konsekvent och fortgående fördjupat studium av Guds ord.” (sidan 35)

Jag citerar det för att det är något jag inte tänkt på förut, detta att ”klamra” kan kopplas till när vi desperat söker svar från Herren i tider av bekymmer men annars inte är så flitig. Det känns ju igen att man kan uppleva sig mer desperat emellanåt när man faktiskt inte varit regelbunden i sina skriftstudier eller sina böner och så plötsligt uppstår en situation där man vill ha svar, behöver svar osv. Det handlar inte om att man inte tror på Gud och inte om att man inte strävar framåt tror jag, utan det handlar om att man inte talar med Herren regelbundet och inte fyller på sina andliga förråd så att man i slutändan har mindre styrka att stå emot trots att man är ärlig när man säger att man vill göra det rätta. Man backar bara inte upp det med handlingar, och när det gäller orkar man inte. Det tyckte jag var tänkvärt. Tack Sture för att du läst Bednar och tog upp det!

Bednars tolkning stöds av texten eftersom det finns en tredje grupp: ”I vers 30 läser vi om en tredje grupp som strävade framåt och ”ständigt [höll] fast vid ledstången av järn tills de kom fram och föll ned och åt av trädets frukt”. Nyckelorden i den här versen är att de ständigt höll fast vid ledstången av järn.

Den tredje gruppen strävade också framåtmed tro och övertygelse. Men det finns ingen antydan om att de gick vilse, hamnade på förbjudna stigar eller gick förlorade. Kanske den här tredje gruppen ständigt läste och studerade och forskade i skrifterna. Kanske var det flit och hängivenhet till skenbart ”små och enkla medel” (Alma 37:6) som räddade den tredje gruppen från att gå förlorade. Kanske var det ”kunskap om Herren” och ”kunskap om sanningen” (Alma 23:5, 6), som förvärvades genom trofasta studier av skrifterna och frambringade ödmjukhetens andliga gåva — som gjorde att denna grupp ”föll ned och åt av trädets frukt” (1 Nephi 8:30; kursivering tillagd).” (sidan 35-36).

Nyckelordet är ju som Bednar påpekar ”ständigt” som antyder ett lugn och en trygghet som saknas i ordet ”klamra”. ’Ständigt’ i lexikonet kopplas också till tid dvs att det är något man gör utan uppehåll. Jag känner också att Bednar var inspirerad för att kopplingen till ”små och enkla medel” (Alma 37:6) känns träffande för hur vårt vittnesbörd som behöver byggas upp droppe för droppe som oljan i jungfruarnas lampor för att man ska ha det påfyllt när det behövs. Detta känns självklart för mig som evig språkstudent =) för jag vet att man inte kan lära sig ett språk genom att råplugga ryckvis utan en lagom dos regelbundet under lång tid fungerar inte bara bättre utan ger ett mer bestående resultat. Kunskap blir en del av en själv. Andlig kunskap är inte annorlunda.

Kvar i vildmarken och tillbakaskickad igen, 1 Ne 5-7

Något jag har större uppskattning för nu efter att ha levt några decennier och upplevt att vissa prövningar varar bra mycket längre än man själv vill och att man inte alltid förmår påverka prövningen som sådan särskilt mycket, är de berättelser som handlar om vandringar i vildmarken eller ödemarken – antingen bokstavligt som judarna efter uttåget från Egypten och Nephis familj i dessa kapitel (bra mycket kortare än judarnas vistelse så inte helt jämförbara) eller bildligt som Job som upplever hur Guds hand tas bort ifrån honom trots hans rättfärdighet och Paulus med hans ’törntagg i köttet’ (2 Kor 12:7). Blandningen av de som mumlar förtretat och de som uthärdar prövningen mer trosstarkt bland och i dessa berättelser gör att vi som läsare förstår sanningen i Matteus evangelium där det står att Gud ”låter sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45). Solens värme och regnets kyla hör till livet.

Det som det är lätt att glömma när regnet varar länge är att Gud ser oss och har inte glömt oss. I sådana lägen vänder jag mig ofta till Gamla Testamentet. Ett skriftställe värt att tänka på är det som står i Psaltaren 139:2-4: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ett ord är på min tunga, vet du, Herre, allt om det.” Det är denna tanke att Gud ser allt vi gör, vet allt vi tänker, och allt vi känner som vi söker hjälpa barnen att tillämpa i Primär (barnens söndagsskola i kyrkan) när vi föreslår att de ska tänka ”Vad skulle Jesus göra?” Att minnas Jesus är ett hjälpmedel till att handla rätt inte att belägga någon med skuld – det senare är ett gammalt arv vi har från en tid då kristen tro var sträng och skuldbeläggande. I kyrkan får vi lära oss att det är inte så, utan Gud ser allt men Gud är också kärleksfull och barmhärtig och väntar med att döma våra liv tills vi levt dem (Tänk på Jesus när folkmassa vill döma den prostituerade kvinnan. Vad säger han till henne?). Det är också denna tanke – att Gud ser oss kan fungera som en påminnelse och en hjälp att hantera saker bättre – som jag tycker man kan ha i bakhuvudet när man läser om tiden i vildmarken när så mycket är osäkert inför framtiden för Nephi och hans föräldrar och bröder men även för de som i dessa kapitel ansluter sig till dem: Zoram och Ismael och hans familj.

Sariah, Nephis mor, tappar tron på att hennes söner kommer att komma tillbaka välbehållna när de är borta och klagar på sin man för hon har haft sorg i hjärtat (1 Ne 5:1-3). Lehi å sin sida säger att han ”vet att Herren skall befria mina söner ur Labans händer och åter föra dem ned till oss i vildmarken” (v 5). Han är trosviss. Sariah får tillbaka känslan av att Gud är med dem och med hennes man i synnerhet när sönerna återvänder (v 8). Föräldrarna gläds och de tackar Herren.

Bägges reaktioner är något vi kan erfara. Det ena utesluter inte det andra. Ibland har vi den där inre tryggheten att det kommer att lösa sig. Vi ber och vi vet det. Allt från enkla saker som att något viktigt är borttappat och vi vet att det kommer fram till den där lugna känslan att en konflikt vi har med någon vi älskar kommer att lösa sig. Men ibland behöver vi bli påminda om att Gud ser oss mer påtagligt och innan dess känner vi misströstan. När min far dog upplevde jag det så. Det var en chock och en stor sorg. Jag bad som vanligt innan jag la mig och hade en dröm som tröstade mig och vaknade med en trygghetskänsla att han var där han behövde vara. Det var en fantastisk upplevelse. Den tog inte magiskt bort all sorg eller alla frågor men jag hade en lugn ’stomme’ inom mig som gjorde det så mycket lättare att komma vidare.

När Nephi och hans bröder återvänder igen till Jerusalem, den här gången för att hämta Ismael och hans familj, så går det lättare än med plåtarna. Herren uppmjukar Ismael och ”deras som tillhörde hans hushåll” så följer med tillbaka till Lehi i vildmarken (1 Ne 7:5). Men på vägen hem sker det en splittring där Laman, Lemuel och två av Ismaels döttrar och två söner vänder sig emot Nephi, Sam, Ismael och en av hans döttrar och vill återvända till Jerusalem (v 6). Nephi försöker övertyga dem genom att påminna dem om att det är Herrens vilja (v 9-10), det Herren redan gjort (v 11) och Herrens kraft att utföra det Han vill (v 12). Men de förblir hårda i sina hjärtan och ”förblindade till sinnet” dvs de känner inte kraften och sanningen i det Nephi bär vittne om (v 8 och 16). De blir arga och ger sig på Nephi. Nephi ber och Herren lossnar hans bojor men – och detta är det intressanta tycker jag – Herren ändrar inte Laman och kompanis känslor. Det är först när en av Ismaels döttrar och hennes mor och en av sönerna vädjar som ”deras hjärtan mjuknade” (v 19). Nephi med all sin andliga kunskap och kraft lyckas inte övertyga dem utan det är någon annan som får träda in och hjälpa till. De återvänder alla tillsammans till Lehi och alla är tacksamma inför Gud. Igen så ser vi att det är inte allt eller inget för Nephis upproriska bröder. De har sina stunder av tro och villighet även fast de också har sina stunder av motvilja och rent av illvilja.

Så hur gör vi för att inte vara så motsträviga utan kunna få känna oss trosvissa när det krävs i våra liv? En sak att tänka på är hur både Nephi och hans far reagerar när de får plåtarna: de ”utforskade dem från början” (1 Nephi 5: 10-22; v 10 talar om Lehi endast men läser man vidare till vers 22 så ser man att även Nephi är med). I vers 22 finner vi resultatet av deras utforskningar: en bekräftelse på att det var ”enligt Herrens visdom att vi skulle föra dem med oss medan vi färdades i vildmarken mot löftets land.” Tar vi den inspiration vi får från Herren på tillräckligt stort allvar? Tar vi tillfällen att tacka för givna erfarenheter och reflekterar vi över Herrens hand för att kunna få andliga bekräftelser? Eller tappar vi ibland bollen i slutet så vi inte får lika starka andliga erfarenheter som vi kunnat få likväl som vi ibland sjabblar bort den i början dvs är motsträviga så det tar tid innan vi mjuknar och kommer till skott?

http://mormonsbok.blogspot.com/

Del 1: http://mormonlady.se/folj-med-pa-studier-i-mormons-bok/

Del 2: http://mormonlady.se/folj-med-pa-studier-i-mormons-bok-2/