Dubbla medlemskap

Sigfrid Deminger, teol dr, fd rektor på Örebro Missionsskola har skapat stora rubriker i tidningen Dagen. Kristna av alla de slag undrade vad som har hänt och frågorna hopade sig. Oron spred sig snabbt bland kyrkfolket i Sverige.

Men nu, några dagar efter den första artikeln i Dagen så börjar saker ting ting klarna. Först såg det ut om om han underkände hela frikyrkligheten och hade gått ur frikyrkan för att bli medlem i Svenska kyrkan igen. Sant var att han hade gått med i Svenska kyrkan igen, den kyrka som han gick ur i yngre dagar då ha var 17 år gammal. Han tyckte då att man inte borde vara med i två olika trossamfund.

För efter några dagar så kom svaret. Deminger var fortfarande kvar som medlem i frikyrkan. Han hade gått med som medlem i Svenska kyrkan och därmed accepterat dubbla medlemskap. Deminger säger i en intervju i Dagen: ”Den stora majoriteten av frikyrkofolk är med i både en frikyrka och Svenska kyrkan. Nu tillhör jag båda. -Men jag har flyttat tyngdpunkten i gudstjänstdeltagandet till Svenska kyrkan.”

Det får mig osökt att minnas kommentarer som jag ofta fick på bloggen för ett par år sedan från okunniga fd medlemmar i Mormonkyrkan som sturskt påstod att jag hade fel då jag påstod detta som Deminger själv säger och de allra flesta vet. Det är ett helt normalt beteende för kristna att tillhöra flera olika kyrkor.

Hur ser då situationen ut i Mormonkyrkan. Tja, den är precis som i resten av frikyrkosverige, dvs medlemmar är anslutna till fler kyrkor. Helt normalt med andra ord. Så att vifta med pekfingret kommer man inte långt med. Mormoner är minst lika storsinta som resten av kristenheten i Sverige och världen.

Den som blir medlem i Mormonkyrkan behåller oftast sitt medlemskap i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, eller frikyrkan som de är med i. Som mormon så ska man dessutom inte bli anti mot dessa kyrkor, utan man ska fortsätta med att uppskatta dem för allt det goda som de har gjort och gör. Det är därför som det inte blir några hemska uttalanden från mormoner om att medlemmar i andra kyrkor inte är kristna, eller att de är besatta, eller att deras ledare vore hantlangare till honom som vi inte ens borde nämna vid namn.

Mormoner gör som Deminger, dvs de har tyngdpunkten av sitt gudstjänstdeltagande i en kyrka, och för mormoner är det Mormonkyrkan. Många som blir medlemmar i Mormonkyrkan har upplevt just detta som Deminger ger uttryck för. Sekulariseringen i världen har spritt sig till kyrkorna, och gudstjänsterna har blivit shower. Var finns heligheten, vördnaden och respekten? Den saknas ofta bland de yngre, och de tycker att sådant är tråkigt och torrt.

Deminger säger: ”- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.” Det är tankeväckande, eller hur?

Så hur är det på gudstjänsterna i Mormonkyrkan? Tja, det är ingen show och spektakel i alla fall. Det är seriöst, för man kommer till kyrkan för att tillbe och tjäna Gud. Som mormon är man lärjunge till Jesus Kristus, och det tar tid att uppfostra barnen och ungdomarna till att bli sådana. De utsätts för världens alla frestelser och att få dem fokuserade på Jesus Kristus är inte alltid så lätt.

Genom att låta barnen få vara med från början på de olika mötena så kommer de att uppleva gudstjänstlivet som naturligt. Därför kan man se barn i alla åldrar i Mormonkyrkor, och det är inte knäpptyst på gudstjänsten/sakramentsmötet pga att barnen finns med och en del kanske inte kan sitta riktigt still eller småpratar. Men det gör ingenting, för det viktiga är att de känner sig älskade och omtyckta. Barn har spring i benen, så det är inte lätt för dem att sitta still. De är jätteduktiga som klarar av att sitta så länge som de gör faktiskt.

Deminger har upplevt just detta som jag också har upplevt. Det är ett mycket starkt revirtänkande och bevakande av varandra. Det är alltid mycket hemlighetsfullt. Deminger skriver:

”En liten grupp sitter och försöker hitta en tänkbar ledare. Proceduren är ytterligt hemlighetsfull. Bakom kulisserna pågår bevakningen och reviren. Den ende som höjer sig över mängden är biskop Christian Alsted. Han har sagt nej, sägs det. Men det är hans skyldighet som biskop tills en kallelse är klar. Något annat vore tjänstefel.
När förslag till styrelse för GF-kyrkan skall lämnas är det inte kandidaternas kompetens som står i centrum utan att det skall vara tre lika stora grupper. Var och en efter sitt revir.
Att vi som nu gemensam kyrka skulle kunna använda det bästa i det som varit och därtill lyfta oss till något nytt, gemensamt och framtidsinriktat tycks inte längre föresväva GF-kyrkans interimsstyrelse.
Nej, någon Equmeniakyrka vill jag inte tillhöra. Och ett fortsatt patetiskt revirtänkande är mig fullständigt främmande. Som en säkerhetsåtgärd har jag, efter 55 år som enbart frikyrklig, återinträtt som medlem i Svenska kyrkan.”

Är det revirtänkande i frikyrkorna? Sker det hemlighetsfulla saker som sker bakom kulisserna som vanliga medlemmar aldrig får ta del av? Bevakar ledare varandra för att befästa sin egen position? Ja, ja och åter ja. Man kan ju alltid fråga sig varför det är så.

Mitt svar är att det alltid har varit så, och att det är därför som det alltid kommer att bildas nya kyrkor och samfund. De kristna som inte får den framskjutna position som de känner att de är kallade till, de ”startar eget” för att få det. De vill inte vänta i bakgrunden i 10-20-40 år. De vet att de kan bli snuvade på konfekten och att någon annan tar jobbet som just de själva ville ha (eller känner att Gud hade kallat dem till). Samtidigt ska alla försöka att vara sams i sann ekumenisk anda.

Så det är skönt att Deminger inte tar avstånd från frikyrkan, för han ser precis som jag oerhört mycket fint där precis som jag gör. Men han saknar heligheten, vördnaden och respekten. Jag hittade detta i Mormonkyrkan.

Var det av en slump? Vet inte. Men jag hade inte tänkt att bli medlem, för jag kände ingen där och jag kände inte heller till något om den mormonska kulturen. Och att bara klampa in i en främmande kyrka utan att ha någon som känner till det hela, det var ett på tok för stort steg. Jag hade behövt en blogg som denna att läsa i, där man förklarade hur det är. Dagens människa vill veta hur det fungerar i en kyrka innan de kan tänka sig att bli medlem.