Sänk blodtrycket med vin – alkoholfritt, förstås!

”Att ett glas vin om dagen kan vara bra för hjärtat har många länge hävdat. Resultaten från en ny studie tyder på att det inte är en effekt av alkohol. Alkoholfritt vin fungerar nämligen bättre.

Forskare från Barcelona har delat in 67 män i tre grupper; en som fick börja dricka 30 gram alkohol per dag i form av gin, en grupp som drack samma mängd i form av rött vin och en som drack motsvarande mängd alkoholfritt rött vin. Efter fyra veckor bytte grupperna dryck så att alla till slut druckit alla drycker. Männen var mellan 55 och 75. De hade diabetes och hög risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Gruppen som fick alkoholfritt vin sänkte sitt blodtryck och ökade halterna av kväveoxid i blodet. Kväveoxid påverkar blodcirkulationen positivt.

Blodtrycket hos dem som drack rött vin med alkohol sjönk också något, men inte tillräckligt mycket för att sänkningen skulle vara signifikant. De som drack gin fick ingen effekt alls.

Forskarnas slutsats är att det är polyfenoler och inte alkohol i det röda vinet som har en skyddande effekt. Tvärtom förefaller alkoholen motverka de positiva effekterna eftersom det avalkoholiserade vinet har bättre effekt.

Forskarna påpekar att det inte går att dra några slutsatser om effekter på lång sikt.”

Eva Ekeroth

(Källa: Accent 2012-09-10, kl 10:17Sänk blodtrycket med vin – alkoholfritt, förstås! )

Viva Chick-fil-A!

As part of my personal campaign to oppose bigoted boycotts, I will be having lunch tomorrow at the Chick-fil-A in Hollywood. I couldn’t get there for today’s official “Chick fil-A Appreciation Day” declared by Mike Huckabee, but I suppose late is better than never when it’s for a worthy cause.

I have never eaten at a Chick-fil-A, but I’m going there to show my support for the chain’s CEO’s right to publicly endorse traditional marriage without having his restaurants boycotted by bigoted gay marriage advocates. I had no idea that such people existed until I was personally targeted by them during the Prop 8 campaign. If I had not had Jewish bosses who respected my right to voice an opinion on contemporary moral issues, I could have lost my job thanks to these advocates of tolerance. I hasten to add here that a gay rabbi condemned their attacks, and I will always be indebted to him for his support while I was under assault.

My regular readers know that I don’t support business boycotts organized by people who happen to disagree with statements made by a company’s executives. I recently registered my opposition on this blog to the misguided boycott campaign against Starbucks because of its CEO’s support for gay marriage. The only business boycott that I have participated in was a personal one against Marriott, and that was because it was a Mormon-led hotel chain that offered pornography channels (thankfully, it no longer offers smut to its guests). To me the difference between Starbucks and Marriott is clear: Starbuck’s CEO and I happen to disagree on gay marriage. However, although Marriott’s chairman agrees with me that pornography is a great evil, he chose to profit from it anyway.

Of course, there are extreme cases where boycotts are called for. A few years ago in my hometown in Michigan, a furniture store owner began espousing racist views and allowed a white supremacist speaker to speak at his store on a regular basis. The townspeople boycotted the store, which soon closed its doors. Had I lived there at the time, I definitely would have participated in the boycott. However, giving money to organizations that support traditional marriage and making statements opposing gay marriage are in no way comparable to hosting white supremacists.

As I eat my chicken sandwich tomorrow, I’ll be thinking of each bite as a victory for tolerance and freedom in this great country. Viewing online pictures of people lined up to eat at Chick-fil-A restaurants today reassured me that the bigots haven’t won yet.

Mark Paredes is a member of the Jewish Relations Committee of the LDS Church’s Southern California Public Affairs Council. You can contact Mark at deverareligione@yahoo.com and follow him on Twitter @jewsandmormons.


Sikh religion is distinct from Islam

When we heard of the killings at the Sikh temple (or ”gurdwara”) in Oak Creek, Wis., this past Sunday, we were reminded of the murder of Balbir Singh on Sept. 15, 2001, in Mesa, Ariz.

A gunman killed Singh, the owner of a gas station there, as revenge for the terrorist attacks on the Pentagon and the World Trade Center that had occurred only days before.

A murderous assault on innocent Muslims would have been immoral and misguided enough, of course. But Balbir Singh was a Sikh, not a Muslim. Islam and Sikhism are entirely distinct religions.

Sikhism is a monotheistic faith that was founded on the Indian subcontinent during the 15th century. Today, it constitutes the majority religious belief in the northwest Indian state of Punjab and has somewhere between 16 million and 30 million adherents worldwide, most of them of Punjabi origin.

Sikhs venerate a series of 10 ”gurus” who lived in the 16th and 17th centuries. (The Hindi term ”sikh,” pronounced like ”sick,” means ”disciple” or ”learner”; the Sanskrit word ”guru” means ”grave man” or ”venerable man.”)

The first of the gurus of Sikhism, Guru Nanak (d. 1539 A.D.), preached loving devotion (in Sanskrit, ”bhakti”) to God, whom he conceived as utterly without physical form, and encouraged his disciples to meditate on the divine name — which is, in a sense, the only way through which God can be perceived.

Guru Ram Das (d. 1581) founded a city in India that has since come to be known as Amritsar, which is regarded as the sacred center of the Sikh faith. The spectacular ”Harmandir” or ”Temple of God,” also known as the ”Darbar Sahib” or ”Sanctuary of the Lord” and, more commonly in English, as ”the Golden Temple,” is situated in Amritsar, where it is the main object of Sikh pilgrimage.

Guru Arjan (d. 1606) created the Sikh holy book, often called the ”Adi Granth,” by compiling the sacred poetry of the various gurus and of certain medieval and early modern poet-singers such as the great Kabir (d. 1518). It is filled with hymns of praise to the indescribable God and with poetic reflections on the path to salvation.

Sikhism teaches, much as Hinduism does, that reality is veiled by ”maya” or illusion, and, like Hindus, Sikhs believe in a cycle of multiple births and rebirths. ”Dharma,” or righteousness, is the key to spiritual advancement.

Sikhs can often be recognized today by their names — Sikh men traditionally take the name ”Singh,” meaning ”lion,” while women take the name ”Kaur,” meaning ”princess” — as well as by Sikh males’ characteristic turbans and beards.

Those turbans and beards probably account for their being confused with Muslims. But they’re definitely not followers of Muhammad.

Indeed, Guru Tegh Bahadur (d. 1675) is considered a martyr by Sikh believers because, it is said, he was executed for refusing to convert to Islam.

With the death of Guru Gobind Singh in 1708, the line of Sikh gurus came to an end. In much the same way that living prophetic authority in Judaism, mainstream Christianity and Islam gave way to the authority of written canonical scripture, it is reported that he himself announced that, from henceforth, authority would rest with the community as a whole, in reliance upon the text of the Adi Granth.

It was he who ordained beards, turbans and other distinctive items of dress and prescribed the taking of characteristic names, probably in order to preserve Sikh distinctiveness in the Muslim-dominated India of the Mughal Dynasty.

The Adi Granth is treated today almost as if it were a divine person. It is itself, Guru Gobind Singh taught, the guru. It is consulted for advice, and children’s names are often determined by opening the book and selecting a name beginning with the same letter that appears first on the left-hand page.

The book sits in a place of honor on a raised platform in the temple or ”gurdwara,” draped in garlands of flowers and, each night, covered with a cloth. Devout Sikhs place food offerings before it, and its passages are regularly sung and recited. It provides a tangible focus for devotion in a faith whose concept of God is rather austere and definitely incorporeal and immaterial.

Sikhism has been present in North America since at least the early 20th century and has a significant headquarters in Los Angeles.

By William J. Hamblin and Daniel Peterson

Daniel C. Peterson (Ph.D., University of California at Los Angeles) is a professor of Islamic studies and Arabic at Brigham Young University and is the founder and editor-in-chief of the University’s Middle Eastern Texts Initiative. He has published and spoken extensively on both Islamic and Mormon subjects. Formerly chairman of the board of the Foundation for Ancient Research and Mormon Studies (FARMS) and an officer, editor, and author for its successor organization, the Neal A. Maxwell Institute for Religious Scholarship, his professional work as an Arabist focuses on the Qur’an and on Islamic philosophical theology. He is the author, among other things, of a biography entitled Muhammad: Prophet of God (Eerdmans, 2007). He is the founder of MormonScholarsTestify.org. He blogs daily at www.patheos.com/blogs/danpeterson/.

William J. Hamblin is Professor of History at Brigham Young University (Provo, Utah, USA),
 specializing in the ancient and medieval Near East. He is the author of dozens of academic
 articles and several books, most recently, Solomon’s Temple: Myth and History, with David 
Seely (Thames and Hudson, 2007). In the fall of 2010 his first novel was published (co-
authored with Neil Newell): The Book of Malchus, (Deseret Book, 2010). A fanatical traveler and photographer, he spent 2010 teaching at the BYU Jerusalem Center, and has lived in
 Israel, England, Egypt and Italy, and traveled to dozens of other countries.


Biodling i det forna Amerika

Mormons Bok har kritiserats för att den beskriver förekomsten av bin i det precolumbianska Amerika. Kritiken är lätt att tillbakavisa eftersom det i Mormons Bok finns omnämnt honung, men att det omnämns dels som något som användes i Gamla världen, innan överfarten till Nya Världen, dels talas det om begreppet honung i 1 och 2 Nephi, vilket handlar om människor som levt i den Gamla världen och därmed är väl bekanta med biodling.

Det finns således inget skrivet i Mormons bok om att man i det precolumbianska samhället bedrev biodling.

Vid en sökning på ordet honung i Mormons bok  kan vi identifiera nedanstående fyra skriftställen:

15 Gräddmjölk och honung skall han äta så att han kan förstå att förkasta det onda och välja det goda.   

  22 Och det skall ske att han till följd av den myckenhet mjölk de skall ge, skall leva av gräddmjölk, ty gräddmjölk och honung skall alla som finns kvar i landet leva av.
(2 Ne. 17: 15, 22) 

6 Och det hände sig att nästa dag, sedan vi gjort i ordning allt, mycket frukt och kött från vildmarken och rikligt med honung och förnödenheter enligt det som Herren hade befallt oss, gick vi ned i fartyget med all vår last och vårt utsäde och allt vi hade tagit med oss, var och en efter sin ålder. Således gick vi alla ned i fartyget med våra hustrur och våra barn. (1 Ne. 18: 6 )

  25 Se, ropar han väl till någon och säger: Gå bort från mig? Se, jag säger er: Nej. I stället säger han: Kom till mig, ni alla jordens ändar, köp mjölk och honung utan pengar och för intet.(2 Ne. 26: 25)

Nu finns det fakta för att biodling faktiskt bedrevs i det precolumbianska samhället;

1520 möter de spanska conquistadorerna bisamhällen hos Mayaindianerna.” (Källa: Göteborgsposten; 2 dagar [bilaga] 120915; Dunderhonung. Biodling på liv och död och jakten på framtidens antibiotika, sid. 16. Text: Anders Sportsen Eriksson.)

Naturligtvis kan det finnas invändningar om att det handlar om vildbin, istället för honungsbin, men inte heller detta är ett giltigt argument för att det inte skulle ha bidrivits biodling i det precolumbianska samhället;

De [bina], delas formellt upp i tambin, eller honungsbin som de också  kallas, och vildbin som består av humlor och så kallade solitära bin, som inte producerar honung. På många håll i världen är den uppdelningen dock inte adekvat, eftersom det, precis som förr i Sverige, finns honungsproducerande vilda bin som lever tillsammans i bisamhällen.” (Ibid)

Jarediterna var ett folk som tog sig över från det Gamla landet till det Nya landet dvs Amerika. I Mormons bok, Ether 2:3 står följande:

De hade även fört med sig deseret, vilket i översättning betyder honungsbi, och sålunda hade de med sig bisvärmar och frö av varje slag som fanns i landet.

Ovanstående skriftställe är det enda stället där ordet honungsbi eller deseret förekommer i Mormons bok. Det var dock innanfärden från Gamla till Nya Världen som denna händelse beskrivs. Lite längre fram i skrifterna beskrivs så själva avfärden från Gamla till Nya landet:”Och det hände sig att när de hade berett all slags föda så att de därvid kunde uppehålla livet på havet, och även foder åt sina flockar och hjordar och alla de stora och små djur och fåglar de skulle ta med sig — och det hände sig att när de hade gjort allt detta gick de ombord på sina farkoster eller båtar och styrde ut till havs och överlämnade sig åt Herren, sin Gud.” (Ether 6:4)

Som vi kan se står det över huvud taget inte omnämnt att jarediterna faktiskt tog med sig några honungsbin på resan. Kanske gjorde de det, kanske inte. Kanske bisvärmen i såna fall inte överlevde resan. Kanske togs bin över till Nya Världen. Vi vet inte något om detta utifrån läsning av Mormons bok.



Varför är det ok att håna vissa men inte andra?

Muslimska aktivister kräver att ”hädelser” mot Muhammed förbjuds och att icke-muslimer ska ”visa respekt” för Muhammed. ”Muhammedfilmen” har förbjudits i bland annat Pakistan och har blockerat YouTube på grund av detta.

En minister i den pakistanska regeringen har utlovat skottpengar till den som dödar upphovsmakarna av filmen. Den pakistanska regeringen tar avstånd från skottpengar, men kommer inte att agera mot ministern på något sätt.


Men samma pakistanska organisationer som står bakom demonstrationerna mot filmen driver, hånar och förolämpar bahaiernas profet. I många muslimska länder får inte bahaierna utöva sin tro och de får inte kalla sig för muslimer heller.


USA:s utrikesminister Hillary Clinton var på musikalen ”Book of Mormon” och hon klagade inte på musikalen och dess innehåll. Detta trots att musikalens syfte är att håna och driva med profeten Joseph Smith, Mormons bok, Mormonkyrkan och dess missionärer. Men ”muhammedfilmen” ansåg hon vara motbjudande och förkastlig.


Vad kan vara orsaken till att det är ok att håna och driva med mormoner men inte med muslimer? Kan det bero på att man inte riskerar att dödas av mormoner då man hånar och driver med dem. Man vet att mormoner är fredliga av sig och inte ger igen, eller hur? Men är det rätt att utnyttja detta?