Lilla Svarta Sara

Det finns en sång som Lina Sandell har skrivit texten till, den heter ”Där uppe ingen död skall vara” men den är mera känd som ”Lilla Svarta Sara”. Denna sång var mycket populär på 1800-talet bland kristna, men idag så är det inte så många som känner till den på grund av att den inte är ”rumsren” sett ur våra moderna ögon. Folk tänkte annorlunda då än vad vi gör nu, och sångerna som skrevs på 1800-talet speglar deras sätt att tänka.

Psalmen fanns med i sångböcker som publicerades av Svenska Missionsförbundet i samarbete med Evangeliska Forsterlandsstiftelsen. Den publicerades också av Laestadieanerna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%A4r_uppe_ingen_d%C3%B6d_skall_vara

En av de allra mest populära läsarsångerna är ”Lilla Svarta Sara” som är nr 24 i Ragundafestivalen.

”De genuina läsarsångerna är andliga visor som sjöngs flitigt av läsarna i samband med sammankomster i hemmen, huvudsakligen under 1700- och 1800-talet. Ordet läsare förekommer första gången i text på 1750-talet. Läsarna kännetecknas av flitig läsning av Bibeln samt andlig gemenskap i s k konventiklar. Genom Kunglig Majestäts plakat från 1726, infördes förbud mot konventiklar vilket drev fram en utveckling av den andliga sången mot enkla visor som skildrade bibelsammanhang och enskilda människoöden. 

Läseri och väckelsetid födde läsarsångerna. Genom dessa sånger kunde predikningar förmedlas som inte var förbjudna och många läsare undgick därmed att straffas med böter, fängelse eller landsförvisning. Sångerna var elden i läsarnas samlingar, som traderades med skillingtryck eller från mun till mun och som därigenom fördes vidare över generationerna.”

http://ragundafestivalen.se/lasarsanger.htm

Denna mycket populära läsarpsalm talar om ”fattigt negerbarn” och ”den vite läraren”. Då flickan somnar in och dör så så förvandlas hon i sin hy från svart till att bli vit och skär (lilla svarta Sarah är vit och skär i Lammets blod).

Det är nog nu som många av er läsare kommer att förfasa sig tror jag. Era förfäder som levde på 1800-talet och i början av 1900-talet trodde att afrikaner bar på Hams förbannelse, och då de dog skulle de komma till himlen och bli förvandlade, och så skulle de se ut som kaukasier vars hy är vit/skär. Så trodde man då på den tiden doktrinärt! Det gjorde mormoner också. Men av någon underlig anledning så förtränger kristna detta och kommer med ett jättepekfinger och pekar på just mormoner som om de vore unika i detta, vilket det inte är.

Mormoner trodde precis lika dant som alla andra kristna på den tiden. De allra flesta kristna på 1800-talet och i början av 1900-talet trodde att afrikaner hade svart hudfärg på grund av att Ham hade blivit förbannad och att detta gick i arv. Känns det igen? Mormoner är barn av sin tid, dvs de tror samma saker som de allra flesta andra kristna gör. Allt som man trodde förr är inte ok, och uppenbarelsen ökar allt eftersom tiden går. Idag så kallar man folk som tror på detta sättet att de är rasister. Så, javisst, de var rasister allihopa skulle man kunna säga. En del kristna gillar att mobba mormoner och säger att de är rasister nuförtiden, detta trots att Mormonkyrkans historia är parallell med andra kyrkors historia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Curse_of_Ham

”I en undanskymd del av en kyrkogård i Kalmar finns en gravsten i mörk granit. ”Kafferkvinnan Sara död 1903″ lyder den nötta inskriptionen. Sara Makatemele (1846–1903) inspirerade Lina Sandell till sången om ”Lilla Svarta Sara”, ett stackars ”fattigt negerbarn”. Den tio verser långa sången med titeln Däruppe ingen nöd skall vara är mest en kuriositet i dag, aldrig lika känd eller omtyckt som exempelvis Blott en dag eller Tryggare kan ingen vara, om än flitigt sjungen i söndagsskolor under första hälften av 1900-talet.”

http://www.kulturens-varld.se/index.10684—1.html

http://kalmarlexikon.se/index.php/s/svarta-sara.html

”Väckelserörelserna var från första början involverade i en intensiv skriftutgivning. Parallellt med att väckelsen spred sitt budskap i muntlig och skriftlig form blev den själv föremål för litterära framställningar i romaner, reseskildringar, tidningar och tidskrifter. Denna bok vill bidra till att kasta nytt ljus över bilden av väckelsen i litteraturen liksom över den genremässiga och idémässiga mångfalden i väckelsens egen litterära verksamhet. I bokens första del, »Väckelsen i litteraturen«, diskuteras bilden av och relationen till väckelsen i texter av Emilie Flygare-Carlén, Selma Lagerlöf, H.C. Andersen, Sara Lidman, Tore Nilsson och Åke Lundgren, liksom bilden av väckelsen i 1800-talets engelskspråkiga reseskildringar. I den andra delen, »Väckelsens litteratur«, belyses den genremässiga bredden i de samfundsanknutna bokförlagens utgivning. Bland annat analyseras romaner av P.P. Waldenström och Elisabeth Beskow, mera känd under signaturen Runa. Här behandlas även dagboks- och tidskriftsgenren, reseskildringen, julboken och den andliga sången, representerad av Lina Sandells kända visa om Lilla Svarta Sara.

http://www.artos.se/ovrigt/fran-sara-greta-till-lilla-svarta-sara-vackelsen-i-litteraturen-och-vackelsens-litteratur

http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%A4r_uppe_ingen_d%C3%B6d_skall_vara

http://linasandell.blogspot.se/2009/12/svarta-sara.html

Däruppe ingen död skall vara

Melodi: traditionell. Text: Lina Sandell.

Däruppe ingen död skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt.

Där uppe ingen värk skall vara
och inga smärtans rop som här.
Där får jag se Guds anlet klara
och evigt bliva där han är.

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
vars murar heta salighet.
Där vill hon ock stå med i raden
och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
en usel bädd av hö och strå.
Men ack, den klara blicken säger
att fröjd i hjärtat bor ändå.

Fast utan någon vän vid sidan,
fast bädden är så hård och kall,
hon ligger där i glad förbidan
av vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
hon hört en gång av läraren.
Hon tänker på den nya jorden
och på den nya himmelen.

Däruppe ingen död skall vara,
hon sjunger – men allt mera matt,
och inget rop och ingen fara
och ingen gråt och ingen natt.

Allt svagare ännu blir rösten:
En gyllne stad – en gyllne stad –
och ingen död, och med den trösten
hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.

http://runeberg.org/sondag/0217.html