Min andliga resa – de första stegen

västerås 023Dagens gästkrönikör: Wera

Min andliga resa – de första stegen

1977 var jag femton år och skulle konfirmeras i svenska kyrkan. Under skolåret ’77-’78 var det meningen att jag skulle gå i kyrkan tio söndagar och sedan åka på konfirmationsläger i Rättvik sommaren ’78. Det var en social tradition i min mammas familj som innebär presenter. Vårt hem hade inte varit religiöst utan snarare tvärtom. Pappa var paleontolog, Darwinist och ateist. Mamma pratade inte om religion men när vi flyttade tillbaka till Sverige ’76 så kom konfirmation på tal. De flesta av mina vänner i Kanada var katoliker så jag hade varit nyfiken en tid på deras traditioner och på Gudstro i allmänhet.

Jag minns att jag talade med Gud i bön men kände mig något dum för jag var inte alls säker på att han fanns. Men trots det så ville jag ge honom en chans i fall att så jag hade en deal att lägga fram. Jag var villig att gå i kyrkan och läsa Nya Testamentet i ett år, dvs fram till min konfirmation, och han hade det året på sig att övertyga mig att han fanns. Men, jag hade en klausul, jag var bara intresserad om det skulle spela en praktisk roll i mitt liv. Jag var inte intresserad av en Gud som inte hade något intresse för människan, för mig, i vardagen.

Under det året så kände jag en glädje av att läsa orden om Jesu liv och Jesu egna ord i Nya Testamentet. Budskapet kändes positivt, upplyftande och inbjudande. Jag bad till Gud och började gradvis känna en närhet till Gud eller kraft i bönen som blev något jag såg framemot. Dessutom så kände jag att mina böner fick svar, att jag fick hjälp i vardagen. Det var inget magiskt men ändå förunderligt. Bönen blev en källa till frid och glädje och känslomässigt stöd. Samtidigt väcktes många frågor om läror i Nya Testamentet så när jag gick i svenska kyrkan på söndagarna så hade jag många frågor. Prästen blev ofta förvånad och tyckte ibland att jag var rätt obekväm men svarade så gott han kunde. Han svarade utifrån svenska kyrkans traditioner och lära, inte utifrån en egen Guds tro. Jag minns inte att han talade om sig själv och sitt förhållande till Gud överhuvudtaget. Han svarade dock ofta att vi inte kunde få svar på allt utan att Gud var ett mysterium som var i grunden oförståelig för människan.

I Rättvik så hade jag underbart roligt i vår konfirmationsgrupp, Göör Bra. Det var en härlig tid med många roliga aktiviteter. Det andliga var en källa till gemenskap i gruppen och trivsamt. Dock kände jag under min tid i Rättvik och i mina samtal med prästen och en diakonissa, Barbro, att det saknades djup i deras kunskap om Gud. Inte i deras tro. Det var uppriktiga och troende. De var fina människor med mycket livsglädje, men det saknades något. När jag frågade Gud om min konfirmation så fick jag inget svar. Det kändes tomt. Det kändes inte som om det var någonting som Gud ville att jag skulle göra.

Jag gjorde det ändå för jag visste inte vad jag skulle göra istället.

Efter konfirmation så läste jag en del om judendomen, katoliscismen och besökte Rikets Sal med en väninna som var Jehovas Vittne, Cecilia. Hon var en underbart god människa med en stark Guds tro. Jag trivdes bra med henne på deras möten. Jag var sökande. Gud fanns, det hade jag kommit på det klara med. Gud brydde sig om mig, det visste jag också. Men i övrigt så kändes det som om min resa bara hade börjat.

En dag i Västerås så gick jag förbi ett torg med en utställning för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag läste informationen och blev nyfiken. Delvis pga affischerna, delvis pga att en musikerfamilj, The Osmonds, hade varit en ungdomsfavorit. Jag hittade dock inga representanter för kyrkan runt utställning så det fanns ingen att fråga. Vad jag hittade var ett namn, President Spencer W. Kimball, och det stod att han var president och profet för kyrkan. Jag skrev till honom och berättade att jag sett utställningen och att det vore ju bra om de också hade haft folk där som kunde svara på lite frågor… Trots att jag mindes hans namn fel och skrev ’William Kimball’ och inte hade någon närmare adress i Salt Lake City så kom brevet fram. Inom några veckor fick jag ett svar. Han skickade mitt brev tillbaka till Sverige och välsignade mitt sökande efter svar.

Första gången jag kom in ett mormonkapell så var det i en gammal gul villa i Västerås på Vikingagatan om jag minns adressen rätt. Det var en överraskning på många sätt. Jag som älskade fina gamla kyrkor med sten kolumner, färgade gladfönster och snidat trä. Villan var ett vanligt enkelt rum men vanliga stolar på rader. Dessutom lutade golvet så allting som trillade på golvet rullade. Och nattvardsvinet var vatten, oblaten vanligt bröd. Men ändå kändes det fridfullt från första stunden jag steg in. Det var en känsla av att komma hem. En mycket märklig sådan.

Jag undervisades av unga killar som var tjugo, tjugo-ett år gamla; alltså fem år äldre än jag: Henri Bonan och James Lee. De visste mindre om Nya Testamentet än prästen i svenska kyrkan och det var många frågor som de inte hade svar på men deras svar var aldrig att svaret inte fanns. Istället sade de att jag skulle fråga Gud och att han skulle svara mig på sitt eget sätt i sin egen tid. När jag berättade att jag var intresserad av andra kyrkor så sade de, att det visade att jag var en sökare och att jag skulle be Gud att vägleda mig i mitt sökande. De uttryckte ingen oro och inget negativt om någon annan kyrka. Svaren gjorde mig lugn och bekräftade det jag redan visste: att Gud och jag hade en egen relation där han var mån om mig.

Bonan och Lee berättade att den känsla jag kände av glädje och frid när jag bad var Guds Ande och att den skulle alltid leda mig rätt. De citerade Galaterbrevet 5:22-23 men jag tar med till vers 25 här för att få med lite mer av vikten och välsignelsen av Anden: ”22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.”

Det jag kände i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var Guds Ande trots anspråkslösheten, bristen på tystnad under mötena (det var många småbarn) och trots att det var mycket jag inte förstod. Jag hade hittat hem för det jag blev undervisad om bekräftade det jag lärt mig i bön och det jag känt så starkt: att Gud bryr sig om oss i våra vardagsliv. Han vill lägga sig i. Han har åsikter men han tvingar ingen. Han ger ledning genom andra, dvs man kan få undervisning och känna Anden så underbart starkt i gemenskap med andra, men trots det bekräftar Gud sanningen för individen om man frågor så att man är inte lämnad att lita på andra. Man får, man ska ha direkt kontakt själv. Det bygger andlig styrka samtidigt som det ger en ett personligt ansvar för sin tro.

Wera

PS Jag är idag 50 och har varit mormon i 32 år.