Särartsfeminist javisst!

brigham För ett antal år sedan studerade jag sociologi. Det var verkligen jätteroligt. Bland annat ingick studier i feminism och vi fick ta del av föreläsningar av forskare i feminism. Jag minns inte mycket av dessa föreläsningar idag, förutom att en föreläsare vid ett tillfälle uttryckte en sån negativ inställning till män att en av oss studenter, det var inte jag, frågade henne rakt ut om hon tyckte illa om män.

Själv har jag känt mig ganska splittrad till feminismrörelsen eftersom den i viss mån har gått ut på att allt traditionellt kvinnligt är dåligt och allt traditionellt manligt är bra. Vårt mål som kvinnor för att förverkliga oss själva är om jag ska hårdra det, att bli så bra kopior av män som möjligt.

Självklart är jag för lika lön för lika arbete, en uppvärdering på männens nivå av tradtionellt kvinnliga låglöneyrken, utbildning på lika villkor för kvinnor såväl som för män osv. Vår profet Brigham Young gick så långt att han t om uttryckte att han hellre satsade utbildning på kvinnor än på män om han var tvungen att välja:

Om jag hade varit tvungen att välja mellan att utbilda mina söner eller utbilda mina döttrar, pga begränsade möjligheter, så hade jag valt att utbilda mina döttrar. Om du utbildar en man – så utbildar du en man. Om du utbildar en kvinna – så utbildar du en generation.

När jag uppfostrar mina fyra barn, två flickor och två pojkar, så har jag försökt att tänka på att inte sätta dem i olika fack utan bejaka det som intresserar dem. Min äldsta dotter var som liten väldigt pojkaktig och lekte med bilar, klättrade i berg osv, men hon klädde gärna ut sig till prinsessa också. Min äldste son var som liten väldigt feminin och där kände jag att det var lite svårare. På en fest så ville han bära klänning. Instinktivt kände jag att min lille pojke skulle bli ett mobbningsoffer så till slut kom vi på en kompromiss. Lille Love fick bli riddare och bära en robe – vilket var en blå klänning. Både Love och mamma blev nöjda.

Min lilla Eila har haft en Hello Kitty och rosa kläder period, men är nu vid åtta års ålder inne på en mer pojkaktig och tuff bana. Hon klär sig numera helst i svart, fick en trick bike i födelsedagspresent i somras och har precis börjat spela fotboll. Helt i enlighet med hennes egna önsknngar.

Naturligtivis uppmuntrar jag alla mina barn att skaffa sig en högskoleutbildning. Paula vill bli veterinär och pojkarna vill läsa på Chalmers. Lilla Eila pratar mest om att hon vill arbeta i djuraffär.

Faktum är att jag faktiskt har känt att skolan är mer antifeministisk än vad jag som mamma är. Nu går inte mina barn på någon religiös friskola, kanske ska tilläggas, och ändå så blev hennes lärare såå oroliga över lilla Eila när hon var sex år och bara lekte med pojkar och inte flickor att en psykolog tillkallades som fick komma och titta på henne. När jag pratade med Eila om varför hon bara lekte med pojkar, så konstaterade hon bara att hon tyckte mer om  att leka de lekar som pojkarna lekte, t ex lego, och inte var så intresserad av tjejlekar.

Summa summarum. En sorts feminism känner jag ändå att jag kan ansluta mig till och det är särartsfeminismen. Det är också den feminism som jag känner att min kyrka stödjer. Vi är alla Guds barn och alla lika värda, men man och kvinna är olika, med olika roller, och tillsammans är vi en helhet där vi kompletterar varandra. 

Särartsfeminism är en feministisk åskådning som bygger på åsikten att det finns biologiska skillnader mellan könen som gör dem olika, och att dessa olikheter ska ha social betydelse. Åskådningen står i motsats till likhetsfeminismen, som menar att könet är en social konstruktion.
Särartsfeministerna vill nå jämlikhet genom att uppvärdera kvinnans naturliga egenskaper till mannens nivå. De understryker skillnaderna mellan könen och vill behålla dem: kvinnor är annorlunda än män, men de ger ett lika värdefullt bidrag till samhället. Särskilt moderskapet anses vara centralt för särartsfeminister.
Likhetsfeminister ser inte särartsfeminism som ”äkta” feminism och raljerar om den som s.k. essentialism eller ”livmoderfeminism”. Särartsfeminister kritiseras ofta av likhetsfeminister för att deras grundläggande åsikt om en tvingande särart mellan män och kvinnor skulle leda till mäns överordning.
I dag har särartsfeminismen ringa utbredning inom sveriges akademier; dess idéer anses företrädas främst av ett fåtal kvinnliga skribenter och föreläsare, som dock inte använder begreppet om sig själva. I synnerhet Ellen Key, Fredrika Bremer, Marianne Ahrne, Annica Dahlström och Rigmor Robèrt brukar kopplas till begreppet.
Organisationer som HARO och Barnens rätt till sina föräldrars tid kan sägas stå på särartsfeministisk grund – båda organisationerna kämpar för föräldrars rätt att stanna hemma med barnen när de är små. Argumentationen är ofta särartfeministisk, eller s.k. essentialistisk eller biologistisk. Begreppen essentialism och biologism används idag oftast som skällsord för olika uppfattningar som ger t.ex. moderskapet, och kroppsliga skillnader betydelse. Det är dock svårt att föra ett logiskt resonemang där dessa egenskaper inte får en praktisk betydelse.
Inom flera sporter och idrotter i Sverige och många andra länder tillämpas det särartsfeministiska resonemanget i praktiken. En kvinna som hoppar 2,10 m i höjdhopp gör ett lika otroligt resultat som en man som hoppar 2,40 m. En OS-final med en svenska i guldstriden på höga höjder för kvinnor har sedan några decennier tillbaka samma underhållningsvärde som en OS-final med en svensk i guldstriden på höga höjder för män. Dock kan man inte se samma publiksiffror eller TV-tittarsiffror när det gäller män och kvinnor i en så bred idrott som fotboll.” (Källa: Wikipedia: Särartsfeminism)

En medlem i min församling uppmärksammade att det är  många  yrkesarbetande kvinnor som presenteras på kyrkans hemsida http://mormon.org/people   Naturligtvis är det som Bob Dylan uttryckte det att ”times they are a changing”, men samtidigt är jag stolt över att tillhöra en kyrka där familjen och barnens behov fortfarande står i centrum. Där det är ok att vara hemma med sina små barn istället för att låta dem växa upp på överfulla dagis där ingen förälder finns som kan torka deras tårar och ge dem den speciella uppmärksamhet och kärlek som bara en närstående kan.

Kände ni föresten till  att kvinnan inom kristendomen många gånger har tyngts av ha varit den part som först smakade av den förbjudna frukten i Edens lustgård och därmed var den första att bryta mot Herrens bud? I Jesu Kristi Kyrka ser vi en nödvändighet med att smaka av den förbjudna frukten, varför Evas tilltag ses som något positivt:

Some Christians condemn Eve for her act, concluding that she and her daughters are somehow flawed by it. Not the Latter-day Saints! Informed by revelation, we celebrate Eve’s act and honor her wisdom and courage in the great episode called the Fall.
Elder Dallin H. Oaks

  En av alla dessa feministiska mormonbloggar:

http://empoweringldswomen.blogspot.se

Paolo Roberto om Feminism –  en  helt underbar intervju. I mitt tycke, med mina barns sätt att uttrycka sig: ”Paolo äger: