Bör kyrkans presidentskap be om ursäkt?

förlåtTiderna ändras och så gör också vi. När jag växte upp med äldre föräldrar så var föräldrarna de självklara auktoriteterna. Dem skulle man frukta och lyda. Nu när jag själv är förälder så kan jag känna att jag har svårt för den biten. Ibland blir auktoriteten på bekostnad av kärleken. Det kan vara svårt att nå en nära och kärleksfull relation. Själv har jag som förälder haft svårt för att agera auktoritärt eftersom mina föräldrars uppfostran inte kändes helt bra. Å andra sidan har jag fått ändra mitt sätt att verka på som förälder.

All osäkerhet som jag haft och har har jag fått sopa åt sidan. Min roll som förälder är att leda mina barn, även om jag ibland kan ha fel. Den läxan fick jag lära mig när mitt äldsta barn var litet och bråkigt och jag fick träffa en specialpedagog för att diskutera uppfostringsmetoder för mitt barn. När jag sa att jag ville förklara för mitt barn varför jag ville att barnet skulle göra på ett visst sätt så sa specialpedagogen bara att ”det är du som bestämmer, du behöver inte ge några förklaringar.” När jag hade gett ett straff till mitt olydiga barn och sanktionerat hennes tevetittande så ångrade jag mitt straff när kvällen kom och lät henne titta på barnprogram ändå. Då sa specialpedagogen att jag var tvungen att utmäta det straff jag hade gett henne.

För dryga tjugo år sedan när jag var ganska ny medlem i kyrkan så gick jag en söndag och klagade hos biskopen. Jag hade noterat att det bara var vissa medlemmar som alltid fick hålla ta och andra fick aldrig hålla tal. Det var inte taget ur luften eftersom jag hade en lista med vilka som hade talat under året. Min biskop kom först med flera, i mitt tycke krystade förklaringar. Till sist tröt tålamodet för honom och han ifrågasatte om jag stödde ledarna i kyrkan. Mitt svar kom direkt: Jag tror inte någon människa är fullkomlig. Den ende som levt på jorden som varit fullkomlig är Jesus Kristus. Vid detta svar blev biskopen nästan svarslös och mumlade att jag hade rätt i det.

Ovanstående är lite av de tankar som jag har när jag filosoferar över ledarna i kyrkan och deras roll. Våra auktoriteter ÄR vanliga ofullkomliga människor som begår misstag och är mänskliga. De lever i sin tid och påverkas av den tidens tankar och värderingar. Samtidigt tror jag att dessa ofullkomliga människor ÄR kallade av Gud att verka som hans förlängda armar på denna jord. Ekvationen är inte helt lätt att få ihop och därför har vi naturligtvis vår egen personliga relation till vår himmelske Fader och vi kan får personliga bönesvar i vårt liv.

Samtidigt som föräldrar av idag framstår som mindre auktoritära så avskalas kyrkans ledare alltmer från sin auktoritet. Tidigare talade man i kyrkan om att ”medlemmar är ofullkomliga, men kyrkan är fullkomlig.” Idag har det talesättet mer och mer börjat ersättas med att man talar om att ”medlemmar är ofullkomliga, kyrkan är ofullkomlig, men Kristus är fullkomlig.”

Någonting har skett. Som medlemmar har vi blivit allt mer medvetna om det som egentligen är självklart; att ingen människa är fullkomlig. Det är bara Kristus som är fullkomlig. Trots detta behövs ledare i kyrkan på samma sätt som barn behöver föräldrar som är ledare för dem. Vi måste därför acceptera både ofullkomlighet och behovet av ledarskap. Men fler och fler medlemmar reagerar också på kyrkans ledares frånvaro av det lilla ordet förlåt. Kan och bör ledare i kyrkan ta ansvar för och göra avbön för tidigare ledares felsteg?

I katolska kyrkan, som i likhet med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, gör anspråk på ett ledarskap direkt ställt under Gud, så har påven offentligt gått ut och gjort avbön, bett om förlåtelse för katolska kyrkans  övergrepp mot judar som pågått i århundraden. http://www.existentiell-tro.net/artik2/art11.htm

Ett blogginlägg som vandrar runt just nu bland medlemmar är skriven av en medlem som anser att det är viktigt att inte gömma undan att tidigare ledare i kyrkan har gjort fel. Tvärtom ska kyrkans ledare idag be om ursäkt till alla svarta för undanhållandet av prästadömet. Till kritiken hör också uttalande som kyrkans ledare har gjord där de klargjort att man inte ska kritisera dem även om de har begått misstag. http://rationalfaiths.com/apology-priesthood-ban/

Elder Dallin H. Oaks expanded on this in the February 1987 Ensign where he taught that Latter-day Saints should not criticize Church leaders, adding, “It does not matter that the criticism is true.”   Elder Oaks repeated this sentiment in a 2007 PBS interview, saying that “it’s wrong to criticize leaders of the Church, even if the criticism is true.

I oktober månads generalkonferens gick äldste Uchtdorf ut med sitt historiska uttalande om att ”det har funnits tider när ledare i kyrkan helt enkelt har begått misstag. Saker och ting kan ha sagts eller gjorts som inte har varit i harmoni med våra värderingar, principer och doktriner.

Det var som om äldste Uchtdorf banade mark för kyrkans erkännande att de hade begåtts ett misstag när svarta undanhölls prästadömet, något som också senare erkändes i och med publiceringen på kyrkan officiella hemsida om ras och prästadömet.

Vi får väl se om det i likhet med påvens agerande rörande judar, kommer till stånd en offentlig ursäkt från kyrkan ledare. Samtidigt undrar jag hur mycket ursäkt man ska be för andra människors felsteg och hur rätt vi själva gör. Större delen av de felstegs som gjordes gjordes i en annan tid, i en annan miljö, men annan kunskap och insikt.