Har kvinnan rätt över sin egen kropp?

baby15veckorPingstvännen Ellinor Grimmarks vägran att som utexaminerad barnmorska genomföra aborter har fått stort medialt genomslag. I Sverige vägras hon anställning för att hon inte vill medverka till aborter. Samtidigt har vi i Sverige brist på barnmorskor, vilket medför att kvinnor som ska föda inte kan garanteras den patientsäkerhet de har rätt till. Jämförelser görs med Norge där barnmorskor och gynekologer har en lag för samvetsvägran.

Sverige är det land i norden som har högst andel aborter. Det är inte främst tonårsaborter det handlar om, utan ofta om vuxna kvinnor som kanske genomför flera aborter och har en svag samhällskonomisk ställning med missbruksproblematik. Flertalet av de kvinnor som genomgår en abort har också existentiella tankar om aborten:

Aborten kan dock väcka känslor och frågor som anknyter till livsåskådning. Frågor av existentiell karaktär kan vara högst personliga och behöver inte vara kopplade till religiösa trosuppfattningar.  En svensk studie visade att sex av tio kvinnor hade existentiella tankar om livet, döden, mening och moral i samband med en abort. Nästan hälften av kvinnorna uppgav att de hade behov att genomföra en symbolisk handling i relation till aborten, och 67 procent tänkte på fostret i termer av ett barn.

Ovanstående rapportering kommer från Läkartidningen som skrivit en artikel kring statistiska data i samband med abort.

Mina tankar rör naturligtvis frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp. När jag läser igenom rapporten om aborter så slår mig tanken att det inte egentligen handlar om kvinnor som väljer utifrån sina egna önskemål, utan ifrån samhällets krav och normer. Vad hade hänt i ett samhälle där man  stöttade kvinnor med psykiska problem på ett helt annat sätt? Kvinnor som tar till droger för att orka leva, kvinnor som hankar sig fram på tillfälliga låglönejobb? Kan man verkligen säga att dessa kvinnor förfogar över sin egen kropp när de, sett i mina ögon, känner sig tvingade till att göra abort? Hur mår man som kvinna egentligen efter att ha genomfört abort efter abort? Hur mår man om man tillhör de 67 procent som ”tänker på fostret i termer av ett barn?”

Själv ser jag inte abort som kvinnans triumf över att kunna råda över sin egen kropp. Det är en tragik, som sliter både på kvinnans kropp och själ och som vi måste verka för att förhindra. Det känns nästan som om att få ett barn är något man måste förtjäna för att få. Du måste vara klar med dina studier, du får inte vara arbetslös, du måste ha jobbat tillräckligt för att ha fått föräldrapenning, du måste ha en fast partner, du måste….

Naturligtvis kan vi inte ändra kvinnors rätt att göra abort, men vi måste ändra samhällets inställning till kvinnor som väntar barn. Kvinnor som väntar barn ska bejakas och de ska ha frihet att välja. Men de ska också ha frihet att välja ett tredje alternativ. Googlar jag snabbt på abort så finner jag rubrik efter rubrik som lyder ”abort eller behålla barnet”. Men var är det tredje alternativet? För de kvinnor som inte känner att de kan eller orkar eller vill behålla sitt barn, men tillhör den majoritet av kvinnor som upplever att det är ett barn de bär på? Varför ska det vara så svårt att få välja att adoptera bort sitt barn i Sverige? För några år sedan läste jag i Metro om Sveriges vanligaste könssjukdom, Klamydia. Det stod i artikeln att allt fler svenskar får Klamydia och att det skulle medföra att allt fler svenskar också skulle bli ofrivilligt barnlösa några år framöver pga att obehandlad Klamydia kan orsaka sterilitet.

Eftersom det är nästintill omöjligt för barnlösa par att adoptera inhemskt i Sverige, har de internationella adoptionerna blivit vanligast sedan de startade på 1960-talet.” (Källa: Wikipedia. Adoption i Sverige)

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en lycklig nybliven adoptivmamma. Jag fann henne på aspergerforums slutna sidor. Hennes adopterade son hade autism. Hon berättade för mig att nästan samtliga adoptioner görs på barn med funktionshinder eftersom kön för att adoptera ett ”friskt” barn är 5-7 år mot 1 år för att få ett barn med funktionshinder. Många barnlösa par kämpar också mot tiden eftersom gränsen för att få adoptera ett barn är 42 år för föräldrarna och de måste också ha varit gifta i tre år.

Då jag själv är mamma till två barn med funktionsnedsättningar känner jag att det är glädjande att dessa barn med funktionsnedsättning får ett gott hem i Sverige. Samtidigt kommer dessa barn naturligtvis att få det dubbelt så svårt i vårt land då de som adoptivbarn ser utländska ut och dessutom har funktionsnedsättningar.

Svenska barn med funktionsnedsättningar kommer vi att se allt mindre av. Kvinnans rätt till sin egen kropp tycks vara större i Danmark än i Sverige där allt fler kvinnor väljer att abortera sitt foster om det har Downs Syndrom…Eller kan det vara så illa att samhället styr under förespegling att det är kvinnan som utövar sin rätt över sin egen kropp?

Min äldste son är född med omfalocele, en missbildning där levern ligger utanför kroppen. Jag har under årens lopp kommit i kontakt med ett flertal kvinnor som väntat barn med omfalocele. Samtliga dessa kvinnor har direkt uppmanats av läkare att göra abort. Dessa kvinnor har också kämpat med släkten som också har tryckt på för att kvinnan ska göra abort. Själv var jag på gång att göra abort, förtvivlad som jag då var och utan stöd från vårdpersonal som istället konstaterade att de kunde skriva papper så att jag kunde få rätt till en sen abort. För mig var det min inre drivkraft att jag kände inom mig att abort inte var rätt och naturligtvis i viss mån min tro, som gjorde att jag till slut beslutade mig för att inte gå med på en abort, oavsett slutresultatet. Tyvärr föds nästan inga barn idag med omfalocele idag då fostren aborteras. När jag studerade logopedi för ett flertal år sedan fick jag veta att det i Tyskland inte föds så många barn med läpp-käk-gomspalt, eftersom kvinnor väljer att abortera. Beror detta på att tyska kvinnor har ännu större rätt över sin egen kropp än vad svenska kvinnor har?

I Finland är antalet aborter mycket lägre än i Sverige. Kanske vi inte bara skulle ta till oss finnarnas eminenta utbildningssystem, utan också deras sätt att förebygga aborter?

TV4 play 130612: Brist på barnmorskor hotar patientsäkerheten

Läkartidningen 130917. Sverige har nordens högsta aborttal

Socialstyrelsen. Statistik aborter

RFSU: Klamydia

Wikipedia: Adoption i Sverige

UMO: att få besked om en graviditet

UR. En timme om adoption

Aftonbladet.140130. Jag vill rädda liv, inte släcka det

SvD. 120724. Det bör bli lättare att adoptera

DN.110717. Downs syndrom på väg bort i Danmark