Magasinet Novell – Bröderna Herrey

novellVem skulle inte vilja läsa en riktigt bra jättelång intervju om bröderna Herrey. Vi fick tips om denna artikel, och den är väl värd att läsa fastän det tar tid.

Först lite info om magazinet från Wikipedia:

”Magasinet Novell var en svensk musiktidning. Den kom ut med sitt första nummer i maj 2008 och det sista i mars 2013.

Tidningens koncept skiljde sig från traditionella musiktidningars. Istället för att tipsa om skivor och aktuella artister fokuserade man på att berätta historier och se på musikvärlden från nya perspektiv. Större delen av innehållet bestod av långa, berättande reportage.

Journalister som satt i redaktionen för Novell var bland andra Kim NordbergAdam SvanellDavid HylanderMaggie StrömbergFrida FärlinNiklas Alicki och Märta Myrstener.

I oktober 2008 utsågs Novells chefredaktör Anton Gustavsson till ”Årets medierookie” av Sveriges Tidskrifter. I december samma år instiftade tidningen sitt eget musikpris, Novellpriset, som delades ut dagen innan Nobelpriset för utmärkt berättande i låttexter. Priset delades ut tre gånger, till Annika NorlinAlexis Weak och Johan Duncanson.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Magasinet_Novell

Louis Herrey skriver själv så här idag om artikeln:

”Ja… detta är i alla fall förmodligen det mest unika reportage gjort av/med oss bröder. Torbjörn spenderade månader på att sätta ihop detta och aldrig har jag sett så stort engagemang och grundligt arbete från en journalist. Sedan finns det olika åsikter i familjen om vad som stämmer faktamässigt och om författarens koppling till de andliga aspekterna är relevanta och trovärdiga. Men själv, även om jag också har vissa betänkligheter om dessa ting, så måste jag säga att jag var fängslad av texten och respekterar Torbjörns slutsater, även om jag inte ser eye-to-eye med allt han säger. Men det fina är att han försöker ge oss upprättelse för det ”goda” vi stod för, eller försökte göra. Så han intentioner var helt klart ädla – något man inte ser så ofta hos journalister tyvärr.”

Lyss till änglars bud och sjung

De hånades och hatades för sin religion. Trettio år efter »Diggi-loo diggi-ley« ligger bröderna Herreys konservatism rätt i tiden.

Text: Torbjörn Nilsson Foto: Sofia Runarsdotter

image (42)

Barnet hoppade upp och ner i vardagsrummet. Runt soffan och bort till korgstolen. Han bankade i parketten, donk, donk.

Bang en boomerang! Se på mig. Vi ska dansa i neon. Dag efter dag. Mitt i ett äventyr.

Pojkens pappa hade hört alla sångerna förut. Han ägnade tv-rutan och artisterna som avlöste varandra i den måttlig uppmärksamhet. Från soffan följde han treåringens axlar när de gungade i takt till musiken.

Han är lik Richard, hann Louis tänka.

Sedan såg han flimret från rutan.

Tommy Körberg?

Av alla människor som vandrar här nere på jorden hade de valt Tommy Körberg.

Den kvällen, lördagen den 10 mars 2000, ett år efter att Sverige till slut hade vunnit Eurovision Song Contest igen, sändes från kvaltävlingen på Göteborgsoperan ett bejublat pausframträdande. Det var en kavalkad av vinnarlåtar, framförd av de främsta svenska schlagerartisterna genom tiderna. Lotta Engberg och Lena Philipson. Lasse Holm förstås. Både Loa Falkman och Tommy Körberg. Lasse Berghagen, Arja Saijonmaa, Elisabeth Andreasson.

Bara en av dem hade segrat för Sverige i den stora finalen. Det var Carola.

I soffan i lägenheten i Majorna där barnet dansade satt emellertid en person som också lyckats med den bedriften.

I Högsbohöjd, tio minuter längre ut med bussen, ytterligare en.

Och vid Avenyn, i en hotellobby, en tredje.

Alla bröder Herrey reagerade på samma sätt när de såg Tommy Körberg sprätta in på scenen i deras låt.

De tänkte att allt var som vanligt.

Ingen hade ringt dem. Ingen hade frågat dem. Ingen hade ens bjudit in dem som publik.

Carola framförde »Fångad av en stormvind« själv, värdigt och mäktigt. »Diggi-loo diggi-ley« skojades bort i en parodi. Björn Skifs betonade texten fel. Lasse Berghagen missade varenda steg. Och Tommy Körberg, han som alltid hade varit den värsta av mobbarna, flinade och flaxade med armarna.

Richard blev argast. Per suckade och tänkte att hyckleriet fick ett ansikte när mannen som hade kallat dem fascister sjöng deras låt.

Louis försökte låta det passera. Ingen skulle ju förstå.

image (43)

I slutet av mars 1830 ställde tryckaren och bokhandlaren Egbert Bratt Grandin fram en ny bok i sin lilla butik i Palmyra i staten New York. Han hyste inga förhoppningar om kommersiell succé. En Joseph Smith hade levererat manuset, som Grandin först refuserat som osäljbart men sedan accepterat mot löfte om fem tusen dollar. Smith hade då förmått en vän att pantsätta sin gård, och så kom det sig att »Mormons bok« såg dagens ljus.

Boken berättade om två israeliska folkgrupper, vilka i förhistorisk tid korsat Atlanten och på de amerikanska kontinenterna grundlagt en civilisation som blomstrat men gått under. Boken beskrev därtill exilens profeter jämte dessas utsagor. Den blev inledningsvis ingen hit.

Smiths vän fick gå från gård och grund.

Nu var det så med Joseph Smith att han var envis. Han sa sig inte bara ha översatt boken från ett ålderdomligt språk nedtecknat på några gyllene plåtar som han funnit nedgrävda i en kulle; han påstod också att han fick frekventa uppenbarelser från Gud. Och på scen var han framgångsrik. Med hjälp av kontinuerliga uppdateringar från ovan formade han en teologi som snart började locka fans.

De kallade sig Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

De trodde att människorna från början funnits i andlig form hos Gud, men sänts ner iklädda fysisk kropp till jorden för att prövas och uppnå sin fulla potential, innan de åter kunde få leva i himmelriket. De hävdade att Smith återupprättade Jesu sanna evangelium. De ansåg familjen och släkten vara den centrala byggstenen i samhället. De utövade polygami, använde inte tobak, åt inte så mycket kött och drack varken alkohol, kaffe eller svart te.

För detta förföljdes de. Av motståndarna, som kallade dem mormoner, drevs de bort från New York, från Missouri, från Illinois. Joseph Smith mördades. Då vandrade Brigham Young, hans efterträdare, med församlingen västerut. Efter 200 mil fann de en saltöken, grundade där en egen stat, Utah, och en huvudstad, Salt Lake City, varifrån de skickade ut missionärer.

Till Sverige nådde mormonkyrkan 1850 med sjömannen John Forsgren, som blivit omvänd i Amerika. Han döpte sin syster och sin bror i Gävle. Därefter fängslades han och landsförvisades.

Länge var mormonerna en marginell företeelse i Sverige. De första hundra åren trycktes bara tre upplagor av »Mormons bok«, och nära hälften av alla nydöpta svenskar emigrerade till Utah. Men i mitten av 1900-talet avancerade den svenska grenen.

1962 nådde den Strömstad.

Svenska kyrkan och de fem frikyrkorna i staden bjöd då in till ett möte i samrealskolans aula. De ansåg att allmänheten borde upplysas om mormonernas egentliga natur. De anlitade metodistpredikanten Carl Gustaf Hjelm, som bott i Utah och länge varnat för amerikanska nylonstrumpor, tuggummi och mormonism. Journalister lockades långväga ifrån. I en och en halv timme beskrev Hjelm mormonernas hätska propaganda mot kristendomen och vilka problem de kunde ställa till med.

För Strömstads del bestod den stora faran av två familjer som flyttat in i staden, bildat en församling om tio personer och startat söndagsskoleundervisning för sina barn.

Den ena paret hette Willy och Gerd Herrey.

image (44)

Willy Herrey hade levt ett kringflackande liv. Som ung turnerade han med Furuviksbarnens cirkus och drömde om att bli artist. Ett tag var han butler i England. Sedan blev han journalist. Han och Gerd träffades i Enköping, tog emot dörrknackande amerikanska missionärer i Sollefteå och döptes i Sundsvall. Båda kom från små omständigheter och blev typiska representanter för sin nya religion. De såg till det lilla livet och familjens bästa, samtidigt som de så ofta de kunde förde ut kyrkans budskap. När striden i Strömstad blåst över – utan någon egentligen segrare – bosatte de sig i ett radhus i Västra Frölunda, där de uppfostrade sju barn till plikttrogna och välklädda församlingsmedlemmar. Där kunde historien ha slutat.

Om det inte varit för Francisco Franco.

1968 lättade den spanska diktatorn, som vid det laget haft makten i landet i trettio år, på de lagar som förbjöd andra kyrkor än den katolska. Mormonerna var snabbt på plats. Budet om satsningen på iberiska halvön spreds från Salt Lake City över världen och nådde Västra Frölunda, där Willy lystrade. Han övertalade Gerd att de skulle åka. En god mormon missionerar.

I Spanien gick det mesta fel. Tanken hade varit att Willy skulle försörja familjen på att sälja mjukglass, men först var glassmaskinen försenad och sedan gick den sönder. Försöket att kränga smink till spanska kvinnor i ett pyramidspelsupplägg föll inte bättre ut. Hela idén att göra insatser för den spanska mormonismen sprack när han och Gerd insåg att enda sättet att få in pengar var att åka tillbaka till Sverige och jobba där.

Men barnen blev kvar.

Gil, som var äldst, tog hand om de yngre. De hyrde en övervåning på en villa nere vid havet i en förstad till Barcelona. Richard, som fyllde sju sommaren 1971, började i engelskspråkig skola, precis som storasyskonen Mari, Per, Eva och Liz. Femåringen Louis hamnade på dagis. Willy och Gerd turades om att bila ner en helg i månaden. Gerd avskydde det. Hon som gått med på att flytta till Spanien för barnens skull tvingades se på när familjen splittrades. Hon grät längs motorvägarna tillbaka till Sverige.

Och så Willy, med sina pliriga ögon och sin charm och viljan att vägra ge upp. Han fick en ny idé i veckan åtminstone. Det här kan vi göra, så här skulle vi kunna leva, så här kan vi tjäna pengar. Han involverade alltid hela familjen när han fick sina infall.

En dag vandrade han på en gatstump i Sitges, den sömniga badorten söder om Barcelona, tillsammans med Richard. Det var på våren 1972. De knallade där på kullerstensgatorna, Willy i bakåtslickat mörkt hår och med pojken vid sidan. Från de små balkongerna klättrade rosenbuskar. Solen sken. En bit bort en restaurang. Det strömmade musik därifrån. De gick närmre. Richard blev nyfiken och kikade in bakom draperiet som hängde för. Och plötsligt såg Willy hur sjuåringens kropp började härma gästernas rörelse därinne. Pojken dansade flamenco!

Det var som en ingivelse, som om någon ville säga något.

Richard snurrade runt, kastade armen upp i luften och skrek olé.

Han är ämnad att bli artist, tänkte Willy, och från den dagen var ingenting sig likt. När skolåret var avklarat och familjen flyttat tillbaka till Göteborg satte Willy Herrey sina pojkar i Balettakademien. Tre kvällar i veckan.

Per fyllde fjorton det året.

Från sin far hade han varken ärvt den säregna näskroken eller vältaligheten. Han tyckte bäst om att vara ensam och gick alltid åt sidan när det blev stökigt i familjen. Men han hade fått sin fars öron. Han kunde sjunga och spela. Han hade lärt sig piano som liten och förälskat sig i sin gitarr under året i Spanien.

Om han fötts i en annan familj skulle han säkert försökt leta reda på en replokal med på några jämnåriga rockstjärnedrömmare, men nu tillhörde han familjen Herrey. Så han bildade band med sina småsyskon. Pappa köpte en stor sånganläggning som de riggade upp i radhuset. Mari spelade orgel, Richard trummor, Louis bas. På söndagarna sjöng de fyrstämmigt i kyrkan. De ställde upp i talangtävlingar. Pappa hejade på. Ni måste kunna fler instrument! Trumpet, fiol, piano, valthorn!

De hade aldrig några pengar, men behövdes det ett trumset så köpte Willy ett trumset. Per började skriva egna låtar. När syskonen inte orkade repa tjatade han dem till pianot och tragglade stämmor. Ingenting kom gratis, det krävdes disciplin och ambitioner om man skulle nå någonstans. Det hade han lärt sig i kyrkan. Det finns en bild där han står längst bak med en Fender Jaguar över halsen och handen på svajarmen, i sidbena och den fulla längden hos en sextonåring. Framför honom tre pygméer: Mari, fjorton, i långt blont hår vid orgeln, Richard, en meter hög och tio år gammal, med mammas gulliga ögon, och så längst fram en åttaårig pytte med en elbas från knäskål till axel.

Sina första spelningar hade de i restaurangen på »Ranchen«, ridlägret som Willy och Gerd hade börjat driva om somrarna. De körde »My Girl« och »Proud Mary« och »Down by the Lazy River«. Willy tryckte upp t-shirts till barnen. De kallade sig »Herrey’s poporkester«. De ville göra allt som The Osmonds gjorde.

George Osmond, pappan, hade lärt sina söner sjunga barbershop, övergett sin karriär för barnens och flyttat familjen till Hollywood, där gruppen utvecklats till en musikalisk jukebox. Det fanns inte en genre som inte Osmonds behärskade. Störst succé gjorde de när de lät som Jackson 5, med högt mixade basgångar, storebror Merill på leadsång och lille Donny vrålandes i refrängerna.

Utanför kyrkan ansågs det speciella med Osmonds vara att de var mormoner. Inom kyrkan tyckte man att en annan sak var anmärkningsvärd. Att ingen av de sex bröderna gick på mission. Nästan alla mormonmän reser i tjugoårsåldern ut i världen för att knacka dörr och volontärarbeta i två år. Men när de äldsta sönerna blev tillräckligt gamla sa pappa George att deras mission var musikalisk. De skulle fortsätta spela och sprida evangeliet på det sättet. Kyrkans ledare stöttade beslutet. De tyckte att Osmonds gjorde störst nytta om de fortsatte verka i offentligheten, levde exemplariska liv och berättade om sin tro så ofta som de kunde.

Det där lyssnade Willy Herrey på.

Per, som hade hoppat av gymnasiet och ägnat all sin tid åt musiken, fyllde så snart han blivit tillräckligt gammal i ansökningshandlingarna för att få gå på mission. Han ville göra en insats för kyrkan. Han skulle precis skicka in pappren till kyrkans ledare i Salt Lake City. Då sa pappa nej. Per borde inte alls åka. Det skulle splittra gruppen just när det börjat lossna lite. De hade ju spelat på Liseberg och varit i tidningarna. Om de slet vidare och lyckades skulle det bli massor av gratis uppmärksamhet för kyrkan. Det var en bättre mission.

Men Per stod på sig. Han ville åka. De bråkade i veckor. Hösten 1977 gav han sig iväg, och bandet upplöstes.

image (45)

Det finns teologiska förklaringar bakom mormonernas kärlek till kärnfamiljen. Sedan kyrkan i slutet av 1800-talet avskaffat månggiftet – i en deal med amerikanska staten om att införliva den mormonska nationen Utah med resten av USA – har familj varit synonymt med mamma, pappa, barn. Men män och kvinnor gifter sig inte för livet, till döden skiljer dem åt, utan för döden. För livet som kommer i himmelen.

Äktenskapet är ett förbund med Gud som en så värdslig sak som kroppslig död inte kan rubba. Familjen är helig. Man tror också på dop av avlidna släktingar, att man kan hjälpa själarna på deras väg mot himmelen. Blodet som binder individer till varandra har religiös betydelse. Av detta skäl hyser mormonerna världens största släktforskningsarkiv och en djup övertygelse om att hålla ihop sina familjer och sin släkt.

Den idén var inte så hipp i Sverige på sjuttiotalet.

Vigslarna minskade samtidigt som skilsmässorna ökade. På tio år sjönk andelen hemmafruar, från två tredjedelar av alla kvinnor till en tredjedel. Socialdemokraterna tog bort sambeskattningen och de borgerliga byggde dagis. På tv visade Ingmar Bergman de scener han tyckte präglade äktenskap. Det kom en ny abortlag. Och regeringen ville avskaffa incestbegreppet och tillåta sexuella handlingar med tioåriga barn. Alla skulle knulla knapplöst med alla.

Strax efter det att Per rest på mission till Chile stack Mari hemifrån. Hon lämnade bandet och hon lämnade kyrkan. Hon var sexton år då. Willy och Gerd hanterade det på olika sätt. Willy intensifierade allt som hade med artisteriet att göra. Utan Per riskerade det att gå i stå. Han tog kontakt med en gammal vän som blivit cirkusdirektör, övade in ett akrobatnummer med Richard och Louis, fick skolan att acceptera en termins frånvaro och stack ut på turné. De hade en gungbräda som de låtsades halka och ramla på. Richard var tretton, Louis elva. De bodde i en buss som Willy ställt in några sängar i. Kissade i plastflaskor. Bar bänkar och släpade tältduk. Stora pålar som Richard skulle slå ner med slägga. Sedan riva och kånka och åka vidare.

Hemma i Göteborg satt mamma.

Man kan tycka att det var ett konstigt sätt att hålla samman en familj, men för Willy handlade det om långsiktighet och att hjälpa barnen att utveckla den talang för artisteri de begåvats med.

Ska man uppnå något måste man offra sig. Hela sjuttiotalet arbetade familjen Herrey jämt. Pojkarnas utbildning kostade pengar. Willy tog dubbla jobb. Han var lagerknegare i hamnen, nattvakt, fastighetsskötare – samtidigt. Gerd körde både spårvagn och buss. Barnen delade ut tidningar. Upp klockan tre på morgonen, ut med Göteborgs-Posten i fem distrikt, sedan frukost och iväg till skolan. Efter det dansskola, instrumentlektioner, övning hemma. Fanns det tid fick barnen skura trappor och tömma sopor i fastigheterna Willy skötte om. Sommarlov hade de knappt heller, driva ridläger kräver att några mockar stall och kör hö.

Andra ungdomar fyllde sina liv med fritid och tågluff och parkhäng med mellanöl. Det var en ny tid där flit och familj – mormonkyrkans värderingar – sveptes bort. Alla auktoriteter var dåliga auktoriteter.

Att vara mormon innebär inte per se att man är höger politiskt. Det fanns, och finns, socialister i kyrkan. Men de flesta mormoner landar konservativt i modernitetsfrågor och i fördelningspolitik. Kyrkan gillar strävsamma affärsmän och entreprenörskap. Kyrkan är inte rock’n’roll. Och definitivt inte progg.

Sverige då, det var vänsterns land.

Thorbjörn Fälldin bröt socialdemokraternas maktinnehav men ägnade sig mest åt att spotta ut industribidrag, samtidigt som folkpartiets ungdomsförbund pläderade för löntagarfonder. De radikala förlorade val, men ägde samtidsdebatten. Skatterna skulle höjas. Facken få makten. Marxistisk grundkurs. Känner ni stanken från Enskilda Banken.

Willy kom från ett arbetarhem. Hans tonårspojkar hade sett föräldrarnas slit. De tyckte att arbetarrörelsen spottade på pappa bara för att han försökte driva företag. De förstod inte varför. Han var ingen girig kapitalist. Det fanns, det är svårt att uttrycka det på annat sätt, en avgrund mellan samtiden och familjen Herrey. De höll sig till kyrkan och till familjen. Följde alla regler. Inget som förgiftade andens rum. Inget sex före äktenskapet. Gerd var stolt över dem. Per kom hem och de började spela igen.

Så småningom nådde en kassett de gjort fram till ett skrivbord i Skara, tillhörande en småhandlare i diverse som byggt upp en business kring dansband. Julen 1980 la de för första gången trestämmig sång i studion på Västgötaslätten. Bert var eld och lågor. Vi måste ge ut det här direkt!

Fast, sa Willy, det passar inte riktigt, för nu är det nämligen så att vi har tänkt flytta utomlands. Pojkarna har lärt sig allt som finns att lära i Sverige, de behöver professionell utbildning.

Bert förstod inte. Hur kunde de ignorera honom?

Familjen Herrey lyckades aldrig förklara. Att vara mormon är att vara halvamerikan. I Sverige hörde de aldrig riktigt hemma.

image (46)

Jag är född i Herrens år adertonhundrafem den tjugotredje december i staden Sharon i Windsor County i staten Vermont. Omkring två år efter det att vi hade flyttat till Manchester i staten New York rådde det där en stor upphetsning på grund av religion. Den började bland metodisterna men blev ganska snart allmän bland alla sekter. Stora skaror slöto sig till de olika religiösa partierna. Präst stred mot präst och omvänd mot omvänd. Jag var då på mitt femtonde år. Min faders familj vanns över till den presbyterianska tron. Presbyterianerna voro avgjorda motståndare till baptisterna och metodisterna. Mitt i denna ordstrid och detta meningsutbyte sade jag ofta till mig själv: Vad kan man göra? Vilket av dessa samfund är det rätta, eller hava de alla orätt? Omsider kom jag till slutsatsen att jag antingen måste förbliva i mörker och villrådighet eller bedja till Gud. Jag gick ut i skogen för att försöka.

Per brände in med bilen på uppfarten till Beverly Hills High School, hoppade ur och rusade mot porten. På gräsmattan mötte han Richard.

– Det är audition för »Grease 2« ikväll!

– Jaha, sa Richard.

– Du måste åka dit!

– Okej.

Han fick med honom till bilen. Ut på Moreno Drive, sedan höger nerför Santa Monica Boulevard.

– Du måste ha en bild på dig själv med. Har du någon i plånboken?

– Nej.

– Då får vi åka hem och hämta något.

Med ett foto från familjealbumet och en handskriven lapp om sig själv anlände Richard Herrey till sin första cattle call. Femhundra dansare på led. De hade amerikanska tungor och förtryckta biografier i fyrfärg. Men han kom vidare. Andra dagen var det hundra kvar. Sextio, fyrtio, tjugo. Han fick det! Han skulle få dansa i sin första film.

Efter en vecka ringde de från produktionsbolaget och bad honom skicka över papper på att han fyllt arton. Det hade han inte. Han var bara sjutton. Just det problemet visade sig vara övergående. Ett år senare antogs han som reservdansare i tv-serien »Fame« och efter ytterligare ett halvår var han med i »Staying Alive«.

Richard Herrey var till sättet lik sin far. Han ville stå i centrum. Han visste bäst och kunde snacka, hamnade alltid i bråk i Göteborg och bytte skolor och klasser fram och tillbaka. I USA fann han sig tillrätta. Beverly Hills High School var proppad med högpresterande, ångestdrivna tonåringar. En britt som hette Saul Lodson, men kallades Slash gick där, liksom Lenny Kravitz. Richard läste american history med Nicolas Coppola, Francis Fords brorson, senare känd under efternamnet Cage. Louis hängde med ett gäng judiska killar. En av dem var David Schwimmer.

Richard hade varit först att åka över, hösten 1980. Louis och resten av familjen kom en termin senare. De flyttade för närheten till Hollywood och till Dupree Dance Academy, som ansågs vara Los Angeles bästa dansskola, med ett trettiotal lärare och ett par tusen studenter i veckan. Varje kväll åkte bröderna till Third Street och nötte turns och leaps. Det var något helt annat än dansundervisningen i Sverige. Jazzdansen var inne i sin mest kreativa epok; Michael Jackson släppte »Thriller«.

De hyrde ett litet hus på södra sidan. Ett kök, en matsal och två rum, bröderna fick dela på ett. Det kostade 12  000 kronor i månaden så alla var tvungna att jobba. Willy arbetade på en bensinmack och på ett distributionslager. Gerd blev guvernant i en advokatfamilj.

Alla ställde in sig på att det var i Kalifornien som sönerna skulle göra karriär. De la allt mer kraft på dansen, fem timmar varje dag. Richard, som hade snyggt snipigt leende och tjock blond lugg, blev upplockad av en modellagentur och var med i reklamfilmer. Musiken kom lite på undantag.

Men så fick Per jobb som städare på LA Studios. Han lärde känna producenterna och började lyssna på ny amerikansk musik, västkustrock och funk, knorriga basar och feta syntar. Han spelade upp lite låtar för musikerna som hängde i studion och fick hjälp att spela in. De gjorde »You«, en klassisk boybandballad. George Merrill och Shannon Rubican – som senare skrev Whitney Houstons »I Wanna Dance with Somebody« – körade. Bröderna byggde en koreografi kring tre röda stegar och fick sjunga på en lokal tv-station i Arizona. 1983 gjorde Per låten i Chiles stora musiktävling Vina del Mars. Han fick en förfrågan om att göra musik till en film med Katherine Hepburn och Nick Nolte. De hade varken någon tanke på Bert eller på att sjunga på svenska ingen.

Att det ändå blev så var Michael Jacksons fel.

Vintern 1983 skulle Jackson släppa »Beat it«, sin tredje singel från »Thriller«. Det var hans första riktiga rocklåt, med Eddie Van Halen på gitarr, och den kom att lanseras med en banbrytande video där två rivaliserande gäng sluter fred i simultandans. Jackson behövde dansare. Han valde bland andra Billy Goodson, som var bröderna Herreys favoritlärare på Dupree. För att få tid till inspelningen var Billy tvungen att tacka nej till flera avsnitt av »Fame«, där han var fast dansare. Vilket innebar att Richard Herrey fick rycka in från reservplats. Några journalister i Stockholm hörde talas om svensken som dansade i »Fame«, och Barnjournalen skickade över ett team som gjorde ett inslag med Richard. En intervju som herrarna på Mariann i Skara såg. Bert ringde Willy och frågade om hans söner ändå inte ville vara med i Melodifestivalen.

Tillfället kunde inte ha varit sämre valt. Hösten 1983 hade Richard bestämt sig för att ta en paus i karriären och gå på mission. Han hade klarat av high school och ville, som han uttryckte det, bli vuxen. Han hade skickat in pappren till Salt Lake City och fått order om vart han skulle åka.

De gjorde som de brukade, de höll ett familjeråd.

Willy drev som vanligt att deras viktigaste mission var den musikaliska. Per och Louis sa att det måste vara Richards beslut.

Familjerådet enades. Det blev Melodifestivalen.

Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren adertonhundratjugo. Jag föll ner på knä och började uppsända mitt hjärtas begär till Gud. Knappt hade jag gjort detta, förrän jag omedelbart greps av en makt, som blev mig helt och hållet övermäktig och hade ett så förvånande inflytande över mig. Jag såg en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig. När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och härlighet trotsade all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem nämnde mig vid namn och pekade på den andra och sa: »Detta är min älskade Son. Hör Honom.« Och Han sa att jag inte skulle sluta mig till någon av sekterna.

Första gången Torgny Söderberg träffade Bert var på hösten 1974. Bert ringde och beställde några dansbandslåtar av ingenjören på SKF som på kvällarna satt hemma och plitade ner melodier.

– Jag gillar inte dina låtar, men du kan nog göra bättre, sa Bert.

Tillsammans startade de musikförlaget Mariann. Torgny gjorde hits och Bert krängde. I början av åttiotalet rekryterade de Lasse Holm, en stockholmare som kommit tvåa i Melodifestivalen med »Miss Decibel«. Strax därefter lovade Bert i Göteborgs-Posten:

– Ge oss ett halvår och vi ska skriva en världsschlager!

Lasse Holm levererade »Dag efter dag« och »Främling«, som båda vann de svenska uttagningarna, 1982 respektive 1983.

Men Torgnys bidrag floppade.

På hösten 1983 låste han in sig om kvällarna i den från bingohall ombyggda musikstudion i Skara. Han skulle få fram Låten. Ventilationen var kass och ut mot gatan var det stora skyltfönster som de byggt igen med fula plankor på insidan. Torgny tyckte att han hade ett himmelrike därinne, med sin ögonsten – en två meter och tjugo centimeter lång svart flygel från Steinway & Sons. Han satt och tragglade hela hösten.

Melodin kom till slut till honom som en skänk från ovan.

Fingrarna flyttade sig av sig själva. Han nynnade versen med engelska fraser. Plötsligt fanns den där. Några blå toner i sticket. Han skrattade. Varifrån kom det här? Han trodde inte på Gud, men det här var övernaturligt, som om han kommit i kontakt med något högre. Han blev alldeles salig.

När han spelade upp den för Per, som rest till Skara för att lyssna men inte tyckte att refrängen var perfekt, hände det igen. Ackordvändorna bara trillade in. Han reste han sig från pallen, knäppte händerna och höjde dem mot taket i studion och utbrast:

– Tack gode Gud!

De gjorde ett arrangemang fyllt av Skara-studions klassiska ingredienser. Hårt komprimerade trummor, en varm bas, några syntar och gitarrer och så en drös dansbandssaxofoner. Det var hookigt, det höll till och med Willy med om sedan en kassett med låten sänts över Atlanten. Den sången fick hans pojkar gärna sjunga. Richard och Louis tog med sig kassetten till Billy Goodson, som gjorde koreografin åt dem.

Men det fanns ingen text.

Torgny skickade en demo till Britt Lindeborg – textförfattaren som skrivit »Lyckliga gatan« – där han och Per sjöng lite blajord i refrängen. Diggi-loo diggi-ley, ladi-da-ladi-dey.

Britt lät, efter en del diskussion med Torgny, ramsan få vara kvar. Och skrev sedan till mormonbröderna som dansade, en text om en man som plötsligt en dag upplever ett magiskt under och finner ett par guldskor som ger honom vingar och därför blir så lycklig att han vill frälsa hela världen med sång och musik.

När det bara var ett par timmar kvar tills de i Sverige alldeles okända syskonen Herrey skulle stå på scen i Scandinavium i Göteborg, lördagen den 25 februari 1984, kom de att tänka på ett problem. Om de skulle vinna, vad skulle de skåla i då? De kunde ju inte dricka den champagne de tänkte att festivalproducenterna hade köpt in.

– Vi måste skaffa Pommac, sa Per.

Och så sprang de ut på Avenyn till Gunnars Livs, som fortfarande hade öppet, rev åt sig två flaskor Pommac och rusade mot kassorna. Det var kö. Som i alla lägen där det behövde snackas knuffade Per och Louis fram Richard, som med två flaskor Pommac i famnen fick fråga var och en i kön om det var okej att han fick gå före.

– Jag ska vara med i tv.

Folk stirrade på honom som om han var galen.

Fyra timmar senare visste alla i Sverige vilka Herreys var.

I efterhand är det svårt att fånga omfattningen av hysterin. Carola-febern från året före var en liten förkylning i jämförelse. På några månader sålde de 350  000 skivor. När de åkt ner till Luxemberg i maj och gått ut som första akt och spelat klart låten vände sig Curt-Eric Holmqvist, dirigenten, till orkestern och sa:

– See you later.

Han var så säker på seger.

Ingen av dem var nervös. Alla timmar av övning, alla detaljer, det satt i ryggmärgen. Mamma var kvar i USA och arbetade, inte bara sina egna timmar som guvernant, utan också Pers städskift. Pappa hade ringt de brittiska vadslagningsfirmorna och frågat vad de skulle göra för att öka sina chanser att vinna och fått till svar att Richard borde byta färg på skjortan och att Louis kunde se gladare ut. Skjortorna blev kvar: en blå, en röd och en turkos. Herreys var ändå ostoppbara. 500 miljoner människor såg dem dansa i guldskor den kvällen.

När de sprang upp för att sjunga sången en andra gång och Per kom till »plötsligt en dag har det hänt« började han gråta.

I låtens sista sekunder, när bröderna skulle göra den avslutningspose som Billy Goodson skänkt dem och svensk schlagerhistoria, såg publiken hur en ensam man med grånat hår reste sig upp på första bänkraden. Han ställde sig upp där framme vid orkesterdiket, tiden frös, och så sträckte han armarna mot himmelen och gjorde de avslutande rörelserna tillsammans med sina tre söner på scen.

I den vita pylsiga kavajjackan liknade Willy Herrey en präst.

– De har förverkligat drömmen som jag aldrig lyckades uppfylla, sa han när reportrarna stormade fram.

Sverige 1984 var ett land där något hade börjat hända. Från en ny intellektuell höger kom angrepp på socialdemokraternas välfärdsbygge, kritik om byråkrati och brist på inflytande. Näringslivet sjösatte en strategi för opinionsbildning där de med vänsterns tonläge målade upp den oreglerade marknadsekonomin som utopia. Kapitalisterna trädde fram. »Dallas« började sändas på tv, författarna ägnade sig åt småborgerliga grubblerier och Ulf Lundell drömde om öppna landskap.

Fast det nya hade svårt att få fäste.

Olof Palme regerade. I lågkonjunkturen sökte sig människor till en politik som klingade folkhem. De allra flesta föredrog fortfarande en stor stat med höga skatter och brinnande tal om social rättvisa. Journalisterna, de som satte tonen, var vänster. Särskilt tydligt var det bland dem som bevakade populärkulturen, som borde varit snabba att snappa upp det nya. De brydde sig bara om progg och punk. I det Sverige som de tre bröderna Herrey nu skulle göra karriär i fanns ingen soul och ingen funk. Ingen street dance. All musik var kritvit och amatörmässig. Rock fanns, men inte västkustens.

– Jag gillar Journey, sa Louis till reportrarna.

Som såg ut som levande frågetecken.

– Vet ni inte vilka det är?

Av bland annat detta skäl sågades Herreys överallt. Ingen förstod vad de höll på med. Dagens Nyheters recensent beskrev dem som »genompräktiga plastpojkar« utan humor eller utstrålning – »tre sjungande dansande deodoranter«. Att en del av den progressiva rörelsens representanter ogillade Herreys var kanske inte så förvånande. Mikael Wiehe ansåg syskonen vara ett tecken på kommersialismens framfart och Stig Vig betraktade dem som representanter för högerns spirande moralism.

Men det var samma sak bland de folkliga popstjärnorna.

Inför finalen i Luxemburg berättade Björn Skifs att han för första gången inte var patriot. Niklas Strömstedt tyckte att »knappt man sina ögon tror« var en bra beskrivning av Herreys låt och seger. Till och med Stikkan Andersson var kritisk. Bröderna var dagsländor utan talang, sa han.

Herreys oförarglighet visade sig vara vansinnigt provocerande.

När Tommy Körberg gick ut i Aftonbladet inleddes en flera år lång hatkampanj. Under rubriken »Stoppa bröderna Herrey« spydde sångaren:

»Ni drar löje över svenskt musikliv med er mekaniserade, tvålfagra stil. Dubbelmoralen och hyckleriet hos Herreys och föregångaren Carola skrämmer vettet ur mig. På scenen står de och sjunger och viftar på rumporna. Privat skryter de med att vara oskulder. I Carolas och Herreys värld finns inga passioner, sensualitet och små skavanker. Allt är leende positivt och opersonligt. I slutändan lurar en sorts trivselfascism.«

Willy svarade med att fråga en journalist om man var tvungen att knarka för att bli popstjärna i Sverige. Det var tänkt som en generell kommentar, men blev mer än så. Körberg hade dömts till fängelse för narkotikainnehav tre år tidigare. Det visste inte Herreys, som bott i USA då. Det blev ett jäkla liv. Kvällstidningarna fyllde flera uppslag med kändisar som skällde på Herreys. Alla var emot dem.

Sommarturnén var hysterisk. Varenda folkpark packad. In, göra låtarna, av scen, direkt med en bil därifrån. 51  000 människor såg dem på Tivoli i Köpenhamn. Tidningen Okej satte Louis på omslaget och sålde 156  000 exemplar. Expressen räknade ut att Herreys skulle tjäna åtta miljoner till årets slut. De var lyckliga och kände sig privilegierade. Men överallt blev de sågade. Hatade. Det utvecklades till en tävling mellan rockkritikerna om vem som kunde håna Herreys hårdast. Dagens Nyheter liknade dem vid Hitlerjugend.

När julen kom flydde de hem till USA.

Carola tog några steg fram mot Richard i korridoren bakom scenen, ställde sig på tå och viskade i hans öra:

– Jag ska sjunga »Det regnar i Stockholm« för dig.

Och så klev hon in framför det fullsatta Hovet och började sjunga om tjejen som vill men inte vågar ringa killen som lämnat henne, om hur det regnar i Stockholm och hur han säkert har det mycket bättre var han nu än befinner sig. Men att hon alltid kommer älska honom.

Hon grät.

Det var turnéavslutning våren 1985. Richards och Carolas kärleksaffär var på upprinningen. Bert hade tuttat ihop dem för att maximera marknadsföringen, åtminstone var det så skivbolagsdirektören själv beskrev det. Carola blev kär på riktigt. Hon hade rest till USA för att kunna umgås med Richard. För henne var han allt. Men hans bröder hade berättat för tidningarna att den dagen de skulle gifta sig var det tvunget att bli med mormonflickor.

När Richard sa definitivt nej till Carola blev hon så förkrossad att hon ville lägga ner sin karriär. Efteråt har hon beskrivit den där kvällen på Hovet och hela relationen:

– Han lämnade mig som en fläck därnere, har hon sagt.

Hon var inte ensam om upplevelsen. Många tjejer trånade efter Richard och många fick se sig dumpade. Han började leva annorlunda än sina bröder. Hela tiden nya tjejer.

Bröderna hade alltid gått i kyrkan på sabbaten, även när de var ute på turné. De bokade aldrig några spelningar på söndagar och hade till och med tackat nej till en kvarts miljon när ett tyskt tv-bolag försökt få dem att frångå principen.

Men nu slutade Richard att följa med på gudstjänsterna. Han tyckte det blev dubbelmoral att sitta där och prata om alla reglerna när han ändå inte levde efter dem. Och bröderna visste att den som väljer den väg som Richard slagit in på snart tappar sin status i kyrkan, de hade sett det hända förut, med andra.

Fast det här var Richard. Som de hade bandet med. Det var annorlunda.

De klagade på honom. Tänk på vad du gör! Kommer det där ut i tidningarna får vi problem. Skärp dig! Han brydde sig inte. Han drack inte, tog inga droger, han lärde sig inte ens tycka om kaffe. Det var tjejerna. Flängandet från stad till stad, uppmärksamheten. Vintern 1985 lämnade han i praktiken Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Willy och Gerd blev ledsna, men försökte hålla ihop familjen. Ingen berättade något för journalisterna.

 

De första två åren var som en torktumlare, det snurrade runt, allt snabbare. Willy agerade manager. En svåger skötte fancluben. Det kom 3 000 brev i veckan och ibland kunde 300 av dem innehålla frågor om kyrkan. Var är det ni tror på? Hur gör man för att bli medlem? På det sättet fick Willy rätt, musiken var en bra mission.

I en av mormonkyrkans officiella historieskrivningar, utgiven efter millennieskiftet, skriver författarna: »Tidningarna var mycket intresserade av deras tro och livsåskådning, något som kom kyrkan väl tillgodo. Många ungdomar tilltalades av deras levnadssätt och kom till kyrkan i en strid ström. Flera av dem finns fortfarande kvar, nu som medlemmar.«

I intervjuer sa alltid Per, Richard och Louis att artisteriet var det viktiga för dem. De drömde om att kunna försörja sig på musiken och dansen. De ville sjunga snarare än missionera. Samtidigt, Willy och Gerd hade sagt till dem, ända sedan de varit små, att sidoeffekten skulle bli uppmärksamhet för kyrkan om de slog igenom. Familjen behövde vara ett föredöme, precis som Osmonds hade varit.

Sommaren 1985 åkte de ut med en jätteproduktion. Det fetaste ljud och ljus som gick att uppbringa, körsångare, blåsare. Billy Goodson koreograferade. De gjorde alla klassiska boybandgrejor. Per sjöng första halvan av en refräng, Richard den andra. I bryggan tog Louis över. Synkade rörelser och trestämmigt i refrängen.

Recensenterna avskydde det. Publiken älskade det.

I juli det året fick de svenska mormonerna ett eget tempel. Templen är välsignad mark, en plats som endast döpta får beträda och det heliga rum som krävs för att genomföra ett mormonbröllop, ett beseglat äktenskap. När Willy och Gerd gift sig hade de varit hänvisade till templet i London, nu stod för första gången den svenska mormonkyrkan på egna ben. 50  000 människor besökte templet i Västerhaninge under de få veckor då det var öppet för allmänheten. Man delade ut 2 000 exemplar av »Mormons bok«. Herreys framgång sammanföll med kyrkans.

Den hösten vann de Sopot-festivalen, östblockets motsvarighet till Eurovision Song Contest, och släpptes som ett av få västerländska band in bakom järnridån. De fick betalt för alla år av slit, äntligen kunde de försörja sig på musiken, deras dröm hade faktiskt gått i uppfyllelse. De kände sig så lyckligt lottade när de åkte hem till USA i december 1985.

Gerd hade skött om allting i huset i Beverly Hills medan pojkarna och Willy varit runt och turnerat. Hon jobbade fortfarande dubbla pass för att dra in pengar.

Nu städade hon och fixade allt inför julfirandet. Hon skrev en skylt: »Välkommen hem, Willy!«

På julafton tyckte hon att han var lite konstig.

På annandagen ville han skiljas.

De sa ingenting till pojkarna.

Vintern gick. En tredje skiva spelades in. Sommarturnén 1986 skulle precis dra igång. Då berättade pappa att han tänkte lämna mamma.

Louis Herrey hade kastanjehår och oskyldiga ögon. Tidningarna och tjejerna kallade honom söt. Han var nästan sjukligt blyg, ville inte tala inför människor och till skillnad från sina bröder undvek han alltid konflikter.

Men den här gången blev också han vansinnig. Han kunde inte förstå pappa. Så mycket tålamod som mamma hade haft med honom och hans idéer. Deras äktenskap hade aldrig varit problemfritt, det visste Louis, men att bryta förbundet med Gud? Det gjorde man inte! Det kröp fram att pappa träffat en annan, en yngre kvinna som inte var med i kyrkan. Han som alltid sagt att familjen skulle agera som förebilder.

– Du får inte göra så här, sa Per.

– Jag klarar inte av den där dubbelmoralen, sa Richard.

– Vi måste hålla ihop det här på något sätt, sa Louis.

Willy ville inte ens försöka.

Då bröt sönerna med honom. Klippte alla professionella band. Willy Herrey var inte längre deras manager och skulle inte ha något att göra med deras musik. Familjen söndrades och journalisterna gottade sig. Så mycket för idéerna om den heliga familjen.

De gick ifrån Bert också, efter tusen bråk. Han hade ändå aldrig förstått dem. Han höll på med dansband, de ville göra modern pop. När brittiska Top of the Pops ringt och velat få över dem till England hade Bert svarat: Nej, tack, de ska sjunga på pressvisningen av Skara Sommarland den dagen.

Så i stället för att vara med i Europas viktigaste tv-program åkte bröderna Herrey vattenrutschbana inför lokaltidningsfotografer. Bert hade aldrig velat satsa internationellt.

Genom sin danska manager fick de nu istället ett skivkontrakt med Laser Music, ett bolag i Köpenhamn. De spelade in i Berlin tillsammans med Wolfgang Loos, producenten som gjort Alphavilles »Forever young«. De tyckte att det blev deras bästa skiva.

Samma dag som den släpptes lanserade Bert en samlingsplatta med hits från deras första tre album. Berts skiva sålde bra, deras dåligt. Laser Music gick i konkurs. Showringen, deras bokningsbolag, gick också i konkurs. Pappa och mamma talade inte med varandra.

 

När jag den tjugoförsta september hade dragit mig tillbaka och gått till sängs, tog jag min tillflykt till bön. Medan jag så höll på att åkalla Gud, upptäckte jag ett sken som tilltog i glans till dess rummet var mera upplyst än vid middagstiden. Snart syntes en person vid sidan av sängen och stående i luften. Han var klädd i en löst hängande, bländande vit dräkt. Den var vitare än något jag förut sett på jorden. Hela hans person var obeskrivligt härlig, och hans ansikte liknande sannerligen ljungelden. Han kallade mig vid namn och sade till mig att han var en budbärare sänd från Gud och att hans namn var Moroni.

Länge sökte Louis vägledning utan att få svar. Försjönk i bön och ställde samma frågor. Vad gör jag här egentligen? Är det här meningen med mitt liv?

Det var på vårturnén 1987. De reste från Moskva och ner genom lydstaterna, över Azerbajdzjan och Georgien, till Sotji, staden vid Svarta havet där Stalin brukat fira sina semestrar. I en vecka fyllde de ishallen. Tio tusen varje kväll. De gjorde sin amerikanska jazzdans och ryssarna klappade händerna.

Efteråt, på hotellrummet, föll Louis ner på knä och bad.

Hotellet var som det mesta bakom järnridån. Grått. Det fanns en pool med brunt vatten. De övriga gästerna var ett gäng vodkapimplande finländare. En dag sjönk en av de fullaste mot botten. Louis fick dyka i och dra upp honom.

Sedan åkte han och sjöng om guldskor.

Tjugo tusen händer som applåderade. Och så ensam framför sängen i rummet med sina egna knäppta. Herre, vem är jag?

Varje kväll upprepades proceduren.

Han fick inga svar.

Varför var det inte roligt längre? Varifrån kom allt hat? Varför hade det inte blivit som de drömt? Tanterna som hade gråtit i bänkraderna när han sjungit solo, minstingen, hur länge sedan var det nu, femton år?

Han låg på sängen i sitt rum och stirrade upp i taket. Då kom det över honom, en våg av självklarhet. En röst i det innersta: Du ska gå på mission!

Han hade inte tänkt tanken, inte sedan Richard avstått.

Det kändes precis som det de pratat om i kyrkan – en stark ingivelse – några ögonblick av inspiration och all tvekan försvann.

Han satte sig upp med ett ryck.

Moroni sa att Gud hade ett verk för mig att utföra och att mitt namn skulle hållas i ära och vanära bland alla nationer, släkter och tungomål. Han sade att det fanns en gömd bok, skriven på guldplåtar, som innehöll en berättelse om denna kontinents forna invånare och varifrån de härstammade. Han sade också att det eviga evangeliet i dess fullhet fanns däri, såsom Frälsaren gav det till de forna invånarna. Medan han talade till mig om plåtarna, öppnades mitt sinne, så att jag kunde se platsen där plåtarna var förvarade, och detta så klart och tydligt att jag kände igen platsen när jag besökte den.

Efteråt, när de fallit i glömska, var det en faktauppgift om de tre bröderna som kom att förvåna många. Att de aldrig riktigt varit ett svenskt band. De bodde i USA under hela åttiotalet. Det var där de fick sina influenser, och det var i den amerikanska kontexten av boyband som de verkade. Det kan kanske förklara motståndet mot dem, som inte heller särskilt många svenskar kommer ihåg.

I en av de första tv-intervjuerna, inspelad under och efter en gudstjänst i kapellet i Västra Frölunda, ställdes frågan varför deras amerikanska artistskola var så bra. Louis svarade blixtsnabbt:

–  Kångkurrejsen!

Alla tre talade med den sortens svengelska uttal som svenskamerikaner gör.

Herreys var så att säga inte bara några som var emot den rådande vänsterandan, de representerade också ett alternativ: glättighet, girighet och Jesus i ett rosa skimmer. Det är möjligt att det kan förklara hatet, att folk satte likhetstecken mellan dem och sin egen bild av ett plastigt USA.

Fast det stämmer inte riktigt, eftersom bröderna inte var särskilt ytliga.

När de gjort sin avskedsturné i Sverige sommaren 1987 flög de i alla fall hem över Atlanten.

I Sverige förlorade socialdemokraterna makten. Bert ledde ett främlingsfientligt och skattepopulistiskt parti hela vägen till riksdagen. Carl Bildt blev statsminister. Den borgerliga regeringen ärvde en ekonomi som krisade ner sig till dess att nationen stod på randen till konkurs och Bildt tvingades be sina politiska motståndare om hjälp. Inför finansmarknadernas yttre tryck omformade socialdemokraterna Sverige. Skar ner. Privatiserade. Avreglerade. Sökte medlemskap i unionen. Sanerade. Gamla vänsterjournalister kom ut som Jan Stenbeck-liberaler. Företagare som förstod teknikens utveckling fick makten, politiken drog sig tillbaka, gränserna flyttades. Det blev fler tv-kanaler, mer reklam. Först hette lekprogrammen saker som »Fångarna på Fortet« och gick ut på att människor samarbetade i en grupp, sedan bytte de namn till »Expedition Robinson«, där människor skulle rösta ut den svagaste ur gruppen.

Allt detta gjorde det svenska samhället mer likt det amerikanska, fast när bröderna Herrey så småningom flyttade tillbaka till Sverige kände de sig fortfarande motarbetade.

Per, som pluggat konst i USA, startade ett galleri på en herrgård i Västergötland. Finanskraschen dödade hela konstmarknaden och till slut fick Willy gå in och ordna en välgörenhetsauktion. Det kånkade ändå. Per blev utblottad. Han hade tre söner och en fjärde på väg när han började på Komvux. Från musikvärlden hörde ingen av sig.

Richards nittiotal går att sammanfatta så här: Han ville bli kulturråd vid Sveriges ambassad i Washington, han fick gå på galapremiär av »Dödligt vapen 3« iförd rosa blazer.

Först försökte han sig på en solokarriär. Intresset var noll. Ett tag satsade han på att få en ordinarie plats i ett fotbollslag i division två. Till slut fick han en biroll i en uppsättning av »Grease«. Han kämpade hårt för att etablera sig i det artisternas mellanskikt som bär upp musikaler och kändisfester. Det var rätt många fåniga gig. Och ratade ansökningar till olika chefsjobb. Mot slutet av decenniet fick han till slut en succé, som producent och regissör av »West Side Story«. Willy var garderobiär. Och tillsammans med Christer Björkman – långt innan denne blev en maktfaktor i branschen – gjorde Richard en schlagerkavalkad som funkade bra på stadskalas och firmafester. Men i den fina klubben, där var han aldrig välkommen.

Louis läste till lärare. Under en period arbetade han som bambatant på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Det var Gerd som fixade jobbet. Efter tre år som lärare blev han rektor för den svenska mormonkyrkans skolverksamhet. Då hade han och bröderna redan gjort ett misslyckat comebackförsök. 1995 släppte de skivan »Där vindarna möts«. En typisk mening ur recensionsfloran löd: »Plåtade de ELLOS-katalogen när de gjorde omslag?« Bilden av Herreys som konstiga – ett märkligt inslag i den svenska schlagerhistorien – var fortfarande stark, kanske hade den till och med växt med åren. Det var som om de enkla hånen hade levt kvar sedan de slutat, men inte minnet av att de lyckats med det nästan unika att vinna Eurovison Song Contest.

En rimlig men faktiskt inte så ofta diskuterad förklaring till motståndet är religion. Herreys avskyddes inte så mycket för sin musik eller för sin amerikanska dialekt, som för sin kyrka.

Det var en beskrivning av problemet som Britt Lindeborg föredrog, hon som skrev texten till »Diggi-loo diggi-ley«. Redan 1984 reagerade hon på föraktet.

Droppen som fick hennes bägare att rinna över var när Dagens Nyheter recenserade Herreys folkparkspremiär i juni det året. Musikkritikern Ingmar Glanzelius hade åkt till konserten i Skara för att, som han uttryckte det, ta redan på varför Herreys gjorde honom så obehaglig till mods. Han kunde heller inte begripa varför hans tioåriga son Anton älskade Herreys. På vägen hem från konserten fann pappa Glanzelius sin förklaring. Herreys liknade Hitlerjugend. De påminde honom om trettiotalet, när mekaniska blonda dockor styrda av nazister krängde sina ideal till tyska barn. Sonen Anton gillade Herreys eftersom han ännu inte läst tillräckligt mycket om Hitlers propaganda och därför inte kunde se kopplingen.

Britt Lindeborg blev förbannad. Hon kunde inte låta bli att svara. Hon skrev att bröderna snällt hade berättat om sin religion när journalister frågat. En tro som innebar tolerans, gemenskap och kärlek. Och att den svenska omgivningen bara svarat med intolerans. Man hoppade på dem för deras religions skull.

Hon var inte ensam. Håkan Elmquist, ordförande i kompositörsorganisationen SKAP, höll med:

– Bröderna är mormoner och den minoriteten kan man tryggt ge sig på här i landet.

Till och med Bert, som sällan eller aldrig sa något snällt om kyrkan, har vittnat om hur motståndet riktades in på mormonismen. I sina memoarer skriver skivbolagsdirektören att biskopen i Skara kallade upp honom till ett möte. Biskopen höll en lång utläggning om månggifte och mormoner, och rådde sedan Bert att avbryta samarbetet.

Men Britt Lindeborg var den som försvarade bröderna Herrey starkast.

Det var lite lustigt att hon gav sig in i debatten, en tillbakadragen 56-årig långsmal kvinna som alltid stått i skuggan av sina artister och skött kuratorsjobbet på dagarna och schlagertexterna på kvällarna. Men Britt Lindeborg hade en stark uppfattning: man måste tro på sin musik.

Hennes mest kända sång på den tiden var »Lyckliga gatan«, som legat på Svensktoppen i fyra månader 1967. Texten beskriver ett charmigt kvarter som ersatts av betong, och sågs av samtiden som en kommentar till de många aktuella rivningarna i Stockholm. Hon pekade själv ut Södra Långgatan i Hagalund i Solna, där hon växt upp, som platsen för låten. Där hade pappa Gunnar haft sin vedaffär och mamma Matilda stått i köket och lite längre bort hade farmor och farfar bott med pappas stora släkt. Det hade varit fattigt och slummigt, men idylliskt i Britts ögon.

Fyrtio år senare, i en vemodig memoarbok, gav hon en fylligare bakgrund till den glada sången.

Hur mamma för försörjningen tagit anställning vid järnvägen och utvecklat en romans med en kollega. Hur mamma inte kunnat välja, eftersom hon fortfarande älskade pappa – också. Hur mamma blivit gravid, utan att veta vem som var barnets far. Hur hon gjort en illegal abort. Hur det viskats om denna abort i Hagalund. Hur mamma och Britt flyttat ifrån pappa. Hur pappa en kväll sett två spritsmugglare göra affärer, och blivit kallad som vittne till rättegång i saken. Hur smugglarna hotat pappa att de skulle avslöja aborten och ställa till skandal för inte bara honom utan också mamma, som han fortfarande älskade. Hur pappa begått mened i rättssalen. Hur han skämts efteråt och försvunnit. Hur han efterlysts i radio. Hur han hittats en vecka senare i en skog utanför Västerås.

Att han hade hängt sig.

Det är det »Lyckliga gatan« handlar om.

I sina memoarer berättar Britt Lindeborg om övernaturliga upplevelser, att hon sett sin döda pappa gå igen. Hennes liv präglades av en familj som söndrades, av ett sökande på svar och av en kamp att bli respekterad som seriös författare, trots att texterna hon skrev hamnade på Svensktoppen. För henne betydde de något mer, något djupare. »Diggi-loo diggi-ley« var speciell, eftersom den blev hennes sista hit.

Tänkte Tommy Körberg på det, den där kavalkadkvällen på Göteborgsoperan? Visste han ens vad det var han sjöng?

I närheten av byn Manchester i Ontario County ligger en stor kulle, den högsta i den trakten. På västsidan av den och icke långt från toppen under en ganska stor sten lågo guldplåtarna förvarade i en stenkista. Efter att ha tagit bort jorden tog jag en hävstång som jag stack in under kanten på stenen, och med viss ansträngning lyfte jag upp den. Jag tittade in, och där såg jag verkligen plåtarna.

En bit in på kvällen på lördagen den 2 februari 2002 sprang Per och Richard och Louis Herrey genom ett guldfärgat draperi och ut på scenen i Nordichallen i Sundsvall. Richard, svårt övertänd, sjöng första versen.

Blixtar och dunder! Magiska under! Plötsligt en dag har det hänt, åh vilken tur.

Per och Louis svarade.

Du är en lyckofigur.

Det var den tredje av festivalens fyra deltävlingar. Ingen hade haft en aning att de skulle dyka upp som pausunderhållning. Men nere i green room, hos artisterna, studsade alla upp och satte igång att dansa och ropa.

En dag i staden, du gick där och tänkte, på esplanaden. Det kändes som jag hade vingar. Åh, vilken underbar dröm.

Richard häpnade. Vilken respons! Två veckor tidigare hade han hamnat mellan Claes Åkesson och Svante Stockselius på efterfesten vid deltävlingen i Norrköping, och Åkesson hade börjat snacka om hur mycket han gillat Herreys. Och där och då hade Åkesson och Stockselius bestämt att bröderna skulle uppträda i Sundsvall. Efter arton år var de tillbaka.

I refrängen såg Richard att parkettsektionen reste sig upp och klappade takten.

Diggi-loo diggi-ley, alla tittar på mig, där jag går i mina gyllene skor. Jag dansade omkring på gatan och hela världen den log.

De gjorde dansen i mellanspelet, alla turns, alla armsnurrar. Det satt.

Jag har visioner, för miljoner, gyllene dojor för dig och lyckan är gjord. Säg mer, vi tror på ditt ord.

Louis hörde att publiken jublade, men han såg ingenting. Under åren hade hans syn blivit så dålig att han behövt skaffa glasögon, och Richard hade sagt åt honom att det var för fult att ha på scen, så i sista stund hade han tagit av dem. Han bara hörde att hela hallen kunde texten.

Tänk dig ett hinder, det flyger du över. Vingar på skorna, är allt vad du behöver. Och jag kan bli vad jag önskar i min förtrollade värld.

Per, som alltid varit den blödigaste av dem, hann tänka: det här kommer aldrig att vara ett gig bland andra. I ögonvrån såg han artisterna i sina plymer och paljetter. Rakt fram ett hav av vuxna människor, i klänningar och jeans och kostymer. Alla dansade. Alla sjöng med.

Diggi-loo diggi-ley, himmelen öppnade sig, det är knappt man sina ögon tror. Och jag ville gärna önska åt alla gyllene skor.

Det var som om succén från 1984 upprepade sig. Per brukade tänka på »Diggi-loo diggi-ley« som en självuppfyllande profetia. Han tyckte att den handlade om dem.

Det gjorde den ju, fast på mer än ett sätt.

Sedan Joseph Smith grundat sin kyrka, men före det att han mördats, nedtecknade profeten sin egen version av tillkomsten av »Mormons bok«. Där berättar han om ljuspelaren som slagit ner från himlen, uppenbarelsen från Gud och ängeln Moronis budskap om de gyllene plåtarna som Joseph skulle finna och använda.

Ungefär samma saker som beskrivs i »Diggi-loo diggi-ley«. Byt bara ut ordet »guldskor« mot »guldplåtar«.

Det övernaturliga mötet när himlen öppnar sig, lyckan över att vara utvald, upptäckten av de gyllene artefakterna, hur världen börjar lyssna, den missionerande idén om att nå miljoner människor – säg mer, vi tror på ditt ord – tanken att den människa som följer det gyllene budskapet kan nå fullkomlighet och flyga över varje hinder, önskan att alla ska få ta del av den lyckan.

På punkt efter punkt bockar schlagersången av mormonkyrkans födelse och teologi. Låten tycks handla om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Fattade Tommy Körberg det när han fjantade runt?

Britt Lindeborg, avliden 1998, berättade aldrig några detaljer om hur hon skrev »Diggi-loo diggi-ley«. Bara att idén om gyllene skor kommit på två röda sekunder sedan Torgny Söderberg berättat om bröderna och bett henne försöka gör en text till dem, och att hon helst önskat att låten fått heta »Gyllene skor«, som hon döpt den till från början.

I sina memoarer kallar hon sången »en liten fairytale«. Hon skriver att den förtäljer om en förtrollning där alla drömmar kan bli verklighet.

Dagen efter framträdandet i Sundsvall hyllade tidningarna dem. Det var början på en omvärdering, nästan en slags revansch. Det var ingen ögonblicklig förändring, men steg för steg växte de i omvärldens ögon. Deras gamla publik, som vuxit upp och skaffat barn och villa, upptäckte dem igen. De fick spelningar. Journalisterna skällde inte på samma sätt som förut. Per, Richard och Louis har aldrig riktigt sett sig som några offer för en trångsynt omvärld – vem vill vara det – men när de beskriver nollnolltalet pratar de om hur de upplevde att människor betraktade dem på ett annat sätt än tidigare. Med respekt. För första gången var heller inte samtiden främmande för Herreys.

I mitten av nollnolltalet började omvärldsanalytiker prata om ett uppsving för traditionella värderingar. Antalet vigslar ökade år för år. Skilsmässorna minskade. Sverige fick en borgerlig regering igen, inte en som valdes på liberala systemskiften utan med löften om stärkt arbetsmoral. En konservativ regering. Fredrik Reinfeldt berättade att han inte gillade fulla människor och rökiga lokaler. Anders Borg pratade om plikt och ansvar.

Enligt opinionsinstituten drömde unga längre inte om att bli kända eller rika, utan om det lilla livet, om en familj. Och de i den yngre generationen som ändå var framgångsrika, de var det för att de bloggade om cupcakes och brödbak och inredning.

»Se söt, fräsch och trendig ut – men aldrig för trendig, för sminkad eller för utmanande«, tipsade Ebba von Sydow i sin debutbok.

Själva tog de tre bröderna Herrey allt större plats i samhället. Richard blev vald till vice ordförande i IOGT-NTO. Per började jobba som jurist på Musikerförbundet och slogs för kompositörernas upphovsrätt och för att de stora bolagen skulle tillämpa en moralisk kapitalism. 2007 avslöjade han som styrelseledamot den stora svindlerihärvan i SAMI, de svenska artisternas organisation. Louis blev en slags talesperson för kyrkan. De fick en plattform, den nya populariteten gav deras civila liv en röst. Inför valet 2010 sa Richard i Aftonbladet att han inte tyckte att högre skatter var någon lösning på något samhällsproblem. Per opinionsbildade för Ipred-lagen. Louis berättade i Aftonbladet att han tänkte rösta på kristdemokraterna, och i Norra Halland skrev han krönikor om att genuspedagogik och feminism var gallimattias. Den här gången blev de lyssnade till.

Intresset för religion ökade också, särskilt bland yngre. Bloggen »Underbara Clara«, skriven av en ung kvinna i Evangeliska Frikyrkan, växte sig till en av landet största. Hillsong Church, en relativt ny baptistkyrka, lockade tre gånger i veckan över tusen personer till sina gudstjänster i Stockholm. Religionens renässans gällde i högsta grad mormonkyrkan, som växte såväl nationellt som internationellt. Populära företrädare som Brandon Flowers, sångaren i bandet Killers, hjälpte kyrkan att få en ny profil. Och på sommaren 2012, sedan Mitt Romney blivit klar som presidentkandidat i USA, intresserade sig en hel värld för bröderna Herreys religion. Louis hamnade i morgonsofforna, på debattsidorna, överallt kommenterade han valet. Han satt i TV4, till exempel och sa att det fanns en stor okunnighet om kyrkan:

– Det viktiga är att vi håller på våra värderingar, om familjen, om vikten av att hålla samman.

Bort med myten om månggiftet, in med varm och medkännande konservatism! Och den här gången lyssnade faktiskt journalisterna på honom. Han fick prata till punkt.

Nästan som om folk faktiskt ville förstå hur han tänkte. Som om Sverige till slut blivit redo för dem och deras idéer.

December, slask och spårvagnar. På Vasagatan, tre våningar uppför en snurrtrappa, öppnar Äldste Oscarsson.

– Welcome.

Kyrkan har tagit över SKF:s gamla direktörsvåning. Det är alldeles tyst därinne. Louis har rummet längt bort i ena korridoren. En ung kille som kommer tidigt till undervisningen börjar klinka på ett piano utanför kontorsdörren.

– Det här att jag sitter i tv och skriver krönikor är inget kyrkan har uppmanat till och inget jag har sökt. Det har mer bara blivit så. Men jag försöker säga nej nu, annars blir det ju nästan som att det bara finns en mormon i Sverige.

Säger Louis och börjar sedan resonera. Egentligen har de ju aldrig velat att artiklarna om dem ska handla om religionen, de ville bara vara artister. Pappas idé om musikalisk mission omfamnade de aldrig riktigt, varken då eller nu. Särskilt besvärligt tycker Richard att det är, som lämnat kyrkan bakom sig.

–  Jag kan inte se oss som några offer, vi har ju alltid haft folket på vår sida, säger Louis.

Sedan pratar han länge om vilken kärlek de känt från fans genom åren. Tommy Körberg nämner han inte alls. Visst, ibland har de nog upplevt att de inte riktigt accepterats av den fina artistvärlden, men i somras fick de ju sjunga på Allsång på Skansen.

– Det blev vi väldigt glada över.

Det är lite lustigt för när han beskriver sitt liv och sin karriär tillsammans med bröderna så handlar det just om svårigheter och om motstånd. Samma med Per och Richard. Men att dra slutsatsen att det har med religionen att göra, det vill ingen av dem riktigt göra, inte om det är det som ska stå i tidningarna i alla fall.

Det skaver uppenbarligen fortfarande.

Tillfrågad om »Diggi-loo diggi-ley« handlar om Joseph Smith skrattar han länge och säger:

– Jag kan förstå hur du tänker, och det är en intressant teori, men jag är nästan helt hundra på att Britt Lindeborg inte hade den tanken när hon skrev texten. För mig handlar låten om lycka, att man önskar framgång och glädje till alla människor. Det ligger förstås en missionerande tanke i det, att alla ska få gyllene skor, men viktigast tycker jag det är att sången handlar om en lycka som man upplever utanför sig själv, att sann glädje är osjälvisk. Den tanken stämmer naturligtvis överens med min religion.

Syster Oscarsson har gjort fajitas. Hon serverar dem med rödbetssallad. Louis äter och skojar med ungdomarna som han snart ska undervisa om vad profeten gjorde sedan han hittat och grävt upp guldplåtarna. Först ska de bara ha andakt. De samlas i stora rummet och en au-pair-tjej från Hamburg som nyss gått med i församlingen leder dem i bön på tyska.

– Nice prayer, säger Louis efteråt, I understood the important words: familie and freund.

Sedan spelar en pojke psalm 147 på pianot. Det är en klar och fin melodi. Vid sista strofen går Louis ner och tar basstämman.

Psalmen heter »Lyss till änglars bud och sjung«.

TORBJÖRN NILSSON är politikredaktör på nyhetsmagasinet Fokus. 2012 utsågs han för andra gången till Årets journalist av Sveriges tidskrifter.

SOFIA RUNARSDOTTER är frilansfotograf. I Novell har hon tidigare porträtterat Paola Bruna.

De kursiverade textavsnitten är kortade delar ur Joseph Smiths historia i »Den kostbara pärlan«, en av mormonkyrkans skrifter.

http://magasinetnovell.se/2013/05/14/lyss-till-anglars-bud-och-sjung/