Vikingar levde i månggifte

vikingarIbland stöter man på kul information. Av en händelse så  upptäckte jag när jag läste om vikingar att de faktiskt levde i månggifte. Det var vid införandet av kristendomen som månggiftet slutade att praktiseras, åtminstone officiellt. De kristna prästerna hade konkubiner.

Naturligtvis var månggifte en klassfråga. Det var främst de ledare som hade råd med att försörja flera kvinnor som också tog sig fler fruar.

Eftersom jag inte har så stor kännedom om detta fenomen så väljer jag att helt enkelt klippa in ett par citat för mer information:

”Den forntida ätten – den första staten – bestod icke omedelbart af individer utan af patriarkala familjer, hvar och en under sin husfader (paterfamilias) eller konung. Hvarje sådan familj kunde upplösas uti ett större eller mindre antal antal individuella familjer, hvarjämte tillkom en för hela familjen gemensam skara af trälar och trälinnor. Sådana individuella familjer voro först och främst husfaderns egen familj, vidare hans bröders, hans farbröders, hans söners, hans mågars, hans brorssöners o. s. v. familjer. Hvarje individuell familj utgjordes af man jämte en eller flera hustrur samt barnMånggifte förekom. Adalkona var högtidligt äktad hustru. Frilla formlöst äktad. Ældre Gulatingslov  innehåller förbud för man att hafva mer än en hustru. Olika böter, om han tager två hustrur eller en hustru och en frilla. I Sverige hade under medeltiden t. o. m. präster konkubiner »publice»” (Källa:
Om svensk jordäganderätt av Adolf Åström)

”Adam av Bremen berättade mot slutet av 1000-talet om svearna och att de hade många fruar, var hårda mot brottslighet och var mycket gästfria. Han berättar också om hednatemplen i Uppsala och om deras rike. Han beskriver svearna som bestående av flera stammar, att de var mäktiga sjökrigare och använde sin flotta för att hålla grannarna i schack. Deras kungar var av en gammal ätt, men de var beroende av folkets vilja. Det som beslutats av folket var viktigare än kungens åsikter om inte kungens åsikter verkade klokast och då lydde de oftast. I krigstider lydde de dock kungen blint eller den som kungen utsåg till härledare. Om krigslyckan var emot dem bad de till en av sina många gudar och var tacksam mot denne om de vann.” (Källa: Wikipedia; Svear)