Vad jag älskar mormonska begravningar

evigIdag var jag på begravning. Min mamma som dog för ett par veckor sedan var medlem i Svenska Kyrkan och det blev en begravningsgudstjänst där en präst höll en kort gudstjänst.

Prästen höll en predikan, jag antar att man kan kalla det så,  och själv satt jag och tänkte på min egen kyrka. Prästen säger i talet ”En människa har dött och nu finns hon inte mer.” Punkt! Punkt? Jag lyssnar vidare. Ingen himmel, Gud, Jesus, pärleport. Ingenting. Jo, efter ett tag säger prästen att ”hon finns…. hon finns kvar i våra minnen.

Jag sitter och skruvar på mig i bänken. Fortsätter tyst inom mig när prästen säger att min mamma inte finns mer att tänka ”jodå, det gör hon.” Hon lever och skalet finns kvar. Hon lever och finns i vår närhet. Det är mina tankar, men definitivt inte prästens ord. Prästen svänger ihop några slitna, allmänna fraser och fyller ut med färdiga rituella meningar som vi anhöriga ska säga efter.  Nej, han kände inte min mamma och han börjar läsa innantill en dikt i  mammas begravningsannons för att kanske få sin predikan mer personlig. Ja, för personlig är den inte. Det kunde ha varit en predikan för vem som helst. Och Gud, ja han verkar inte finnas alls. Nån himmel verkar heller inte finnas för min mamma.

Efter begravningsgudstjänsten tar min systerson kort på kistan. Jag står nära dörren till gudstjänstlokalen och hör begravningsentreprenörerna prata om nästa begravning som de har. ”löpande bandet” tänker jag när jag hör deras prat. Kantorn rusar snabbt vidare. Hon ville ha en snabb gudstjänst fick jag höra, för hon skulle snabbt vidare till nästa spelning.

Jag går in till rummet där vi efterlevande ska äta tillsammans. Medan jag tuggar i mig mackan hör jag de övriga ivrigt diskutera byggnader och arkitektur. Själv säger jag ingenting. Var det inte mamma som hade dött? Kunde vi inte säga något om henne? Prästen sitter med vid bordet. Tydligen håller han en diet för han skrapar i sig pålägget på mackan och lämnar brödet kvar. Han gillar tydligen också arkitektur för han pratar också på om olika byggnader och byggstilar. Inget annat. Inget om min mamma, inget om Gud eller Jesus eller döden eller evigt liv. Jag tittar på prästens piercing som han har i sitt högra öra. Ett stort kors i örat som örhänge. Själv känner jag mig illa till mods. Mamma gillade inte örhängen på män. Vad hände med klädkod i Svenska Kyrkan? Om prästen vill vara piercad på sin fritid må vara hänt, men det känns inte rätt att han är det i sitt ämbete. Kanske känner han att Svenska Kyrkan är något hippt? Den följer ivarjefall med i tidsandan. Tydligen så mycket att Svenska Evangeliska Alliansen ska kritisera Svenska Kyrkan för sin politisering under Almedalsveckan.

Snabbt äter jag upp min macka och slinker iväg med min systerson. Vi har en lång resa hem till Göteborg. På vägen kommer tankarna på hur begravningar brukar se ut i vår kyrka. Strikt klädkod. Javisst, men det andas också respekt och vördnad. Ingen präst finns med på begravningen. Ingen officiant som inte vet ett dyft om den avlidne och som andas föreningen Humanisternas dystra budskap om att livet är slut vid det vi kallar död. Diskret plockar vi bort korsen från lokalen vi lånat från Svenska Kyrkan om begravningen hålls där.  De som talar känner den döde väl. Talen är personliga och färgstarka. Bra och dåliga sidor ventileras personligt med vördnad och med humor. Det finns en glädje och en visshet att denna person just nu som vi sörjer som avliden har det bra. Vi talar om hur den avliden just nu kanske finns med oss på begravningen, hur livet är evigt och hur den person som avlidit nu träffar sina nära och kära som har gått före. Det är glädje, det är ljus, det är hopp, det är Gud, det är vår frälsare Jesus Kristus och det är personligt. För det är inte en opersonlig det som en präst ska mässa över och ja, vi tror. Vi tror verkligen på Gud och på Jesus Kristus och på Evigt liv.  Oftast är kyrkan full. Kanske den döde medlemmen inte hade så många släktingar, inte så stor officiell familj, men vänner finns med. Församlingsmedlemmar som har känt den döde och nu vill vara med i gemenskapen.

På vägen hem från begravningen börjar min systerson berätta om en kompis som jobbat med att röja efter lik. Makabra berättelser antyds där gamla människor legat i månader, kanske år och förmultnat innan det upptäckts att de har dött. Autogiron har rullat på och betalat hyran och ingen har saknat den döde. Så är det inte i vår kyrka, säger jag till min systerson. Även om en medlem i kyrkan saknar familj så finns medlemmar där som besöker personen. Jag berättar om en gammal man som dog när han var 85 år. När hans fru dog så brukade jag ta hem honom till mig på julaftonen. En söndag fick jag veta att han hade dött. Det hade gått en eller max två dagar, så hade en medlem i församlingen förstått att något hade hänt när den gamle mannen inte öppnade dörren. Dörren fick brytas upp och där låg mannen död i sitt hem på soffan. Jag konstaterade för min systerson att Svenska Kyrkan nog inte hade så bra koll på sina medlemmar.

På begravningen av den gamle mannen  var jag med. Jag mindes alla besök jag hade gjort hos dem gamle mannen när han levde och satt och grät av saknad. Den gamle mannen hade inte sin fru kvar i livet och inga barn, men där fanns en hel församling och avlägsna släktingar med. Och det blev ett personligt avslut där medlemmar höll personliga tal, där sångförmågor i församlingen uppträdde, där ingen kantor hade bråttom till nästa gig, där ingen präst läste meningslösa ramsor som vi i församlingen skulle säga efter, där liket hade tagits om hand och tvättats och klätts av medlemmar  och där ingen jord kastades på kistan med orden av jord är du kommen, av jord ska du åter varda.

Plötsligt när jag sitter där i bilen på väg hem uppfylls jag av en lyckokänsla över mitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Min alldeles egna, underbara kyrka där vi verkligen tror, och står för vad vi tror på. Där Jesus Kristus och gemenskap står i centrum. Där ingen är anonym och opersonifierad. Min älskade, älskade kyrka.