Pingst transition

jesusSka man bli upprörd över att före detta medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som blir frireligiösa talar illa om sin före detta tro och dessutom startar upp sidor som kan heta Mormon Transition?

Efter 23 års medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och med en bakgrund i frikyrkan så känner jag starkt av skillnaden från att konvertera från frikyrkan till Jesu Kristi Kyrka när jag läser om före detta medlemmar som gjort en andlig resa från vår kyrka till en frikyrka.  Nej, jag blir inte upprörd faktiskt. Istället ser jag den frid som jag har uppnått i min tro som Sista Dagars Helig, vilket bl a gör att jag inte på något sätt kan säga något negativt om mina tidigare andliga erfarenheter i andra kyrkor. För mig har det handlat om en andlig resa och jag är tacksam för de positiva erfarenheter som jag faktiskt har gjort då jag var aktiv inom andra samfund.

Naturligtvis finns det en anledning till att jag lämnade den frikyrkovärld som hade varit min under tonåren. Som 16-åring tog jag emot Jesus Kristus som min personlige frälsare. Då gick jag i pingstkyrkan. Sedan dess har jag alltid haft Jesus som min personlige vän, följeslagare och förlossare med mig i livet. Förändrades min bild av Jesus sedan jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka? Både ja och nej. Samme Jesus finns med mig. Jag känner samma närhet och kärlek. Skillnaden är att jag fann den kyrka där Jesus fanns i all sin kärlek och allmakt.

Som pingstvän så trodde jag att det var rätt det jag trodde. Jesus var ju rätt, räckte inte det? I början så drogs jag med i extasen, i bönerna, i religiösa popkonserter där man skulle bli mer och mer uppfylld av Jesus som om det vore en drog man tog. Helst skulle jag ju börja tungomålstala. Det var det yttersta beviset på att jag var frälst – andedöpt.

Någonstans där så började det ändå kännas fel. Jag var en blyg person och gillade inte ”kravet” på att man skulle börja tungomålstala. Jag började känna extasen i pingst som ett jippo, mer än som en verklig andlig manifestation. Det fanns sidor av tron som jag började känna mig mer och mer obekväm med. Allt var för svart-vitt och Jesus stod egentligen inte i centrum. Istället upplevde jag att det var JAG som stod i centrum och på fel sätt. Det viktiga i pingst var ju att bli frälst. JAG skulle vara frälst. När jag frågade om de som inte tog emot Jesus så fick jag svaret att de var förlorade. DE skulle hamna i helvetet och JAG var frälst.  Någonstans där så började jag känna mig alltmer obekväm. Var det här den bild jag hade av Jesus? Nej, faktiskt inte. Jesus satte inte sig själv i centrum. För honom var det viktigaste att andra människor kunde nå frälsning. Visst finns det olika grader av svart-vitt tänkande inom frikyrkorörelsen, men när jag läste en extrem frikyrkoskrift där det framgick att alla som inte tagit emot Jesus – även de som aldrig hade hört talas om Jesus under sin levnad – skulle komma till helvetet, ja då kändes det inte bra.

Naturligtvis fanns det andra saker som jag hade svårt för också. Treenighetsläran kunde jag vare sig förstå eller acceptera, men jag trodde då att jag var den ende som inte trodde på denna doktrin. I tysthet bad jag till Gud om att finna den ”rätta kyrkan”. Inte kunde jag då, i min vildaste fantasi tro att en i mina ögon obskyr sekt hade svaren på mina frågor. Inte trodde jag på allvar att Gud skulle vittna för mig genom Den Helige Anden att denna kyrka var Jesus egen kyrka.  Ja, för det var inte genom extas och extatiska popkonserter som jag till slut fann min kyrka. Det var genom den stilla maningen som vittnade för mig och det var den eld som jag kände brann i mitt hjärta. Det behövdes ingen extas, inga extatiska böner, inga extatiska popkonserter. Det behövdes tystnad och frid så att jag kunde lyssna till Gud.

Så har Jesus blivit annorlunda för mig under de år som jag har varit medlem i Jesu Kristi Kyrka? Både ja och nej. Han är samme frälsare och vän som alltid, men idag känner jag att jag möter honom på hans eget territorium. Det är i friden, i stillheten, i tystnaden som jag möter honom och låter honom få tala i mitt hjärta. Jag vet också att Jesus och jag är ett team. Ingen av oss tänker på vår egen frälsning i första hand, utan vi gläds över att för Gud är allt möjligt. De människor som jag ser runt omkring mig, som aldrig tar emot Jesus ens om de har hört talas om honom, är inte dömda till ett evigt helvete. Den Jesus jag har i mitt liv har större kärlek än så. Han gav sitt liv så att vi skulle få leva och han talar till alla människor oavsett vilken religion de bekänner sig till. För Gud finns inte heller levande och döda, utan alla är levande för Herren. Därför kan evangeliet även tas emot i nästa liv för dem som inte gjort det i detta liv.

Slutligen vill jag avsluta med att säga att tron på Jesus är personlig. Om du, liksom jag, möter Jesus i Pingstkyrkan eller i någon annan kyrka, eller kanske inte inom ramen för någon kyrka alls – det spelar ingen roll. Det viktiga är att du har mött Jesus i ditt liv och att du har öppnat din dörr för honom och tagit emot honom i ditt liv. Där har samfundstillhörighet ingen som helst betydelse.

Hittade en gammal hemsida, mormon converts, där bl a ett par fd. pingstvänner talar om övergången från sin gamla tro till Jesu Kristi Kyrka. Fokus i deras berättelser ligger inte i att tala illa om sin gamla tro, utan att berätta om vad deras nya tro har tillfört dem i deras liv.