En motsats i allting

candles-488584_1280

I 2 Nephi 2:11 står det: ”Ty det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting. Om inte, min i vildmarken förstfödde, skulle ingen rättfärdighet kunna finnas, inte heller någon ogudaktighet, inte heller någon helighet eller något elände, inte heller något gott eller något ont. Därför måste allting nödvändigtvis vara en sammansatt helhet, ty om det bara fanns en enda enhet måste den förbli som livlös utan vare sig liv eller död, förgänglighet eller oförgänglighet, lycka eller elände, medvetenhet eller omedvetenhet.”

Den här principen finns i många kulturer och filosofier. Yin och yang, till exempel. Dag och natt, mörker och ljus, ont och gott, vått och torrt, varmt och kallt, solsken och regn – vi tänker i motsatser, och naturen är skapad med motsatser.

Kommer ni ihåg att det för några år sedan fanns en symbol där det stod ”vi gillar olika”? Denna symbol kom till i protest mot rasism, och vi talade om hur samhället berikas av alla olika människor. På sätt och vis kan man säga att det gäller samma princip som Paulus talar om i Första Korintierbrevet 12, där han liknar kyrkans medlemmar och deras olika talanger vid kroppens olika lemmar. Vi är alla olika och har olika talanger, och kan därför fylla olika funktioner i samarbete. Hur skulle samhället se ut om alla var bra på att sjunga, men ingen kunde odla? Eller om alla var begåvade ekonomer, men ingen klarade av att utföra kirurgi?

Konstigt nog finns det ett område i vår svenska kultur där olikhet plötsligt inte alls är acceptabelt, och där alla ska vara exakt lika. Den här enda olikheten som inte gillas, och som inte får finnas, är olikheten mellan könen. Män och kvinnor ska vara exakt likadana, och göra exakt lika mycket av exakt samma saker.

Jag tycker det är underligt att detta kallas ”jämställdhet”, för när saker är jämställda är de lika mycket värda, inte likadana. Och hur kan män och kvinnor vara lika mycket värda när det som kvinnor i alla årtusenden har gjort värderas lägre än det som män har gjort? Om man verkligen vill ha riktig jämställdhet borde man, istället för att försöka få alla att göra lika mycket av samma saker, värdesätta vård av barn (ÄVEN ens egna!) lika mycket som ingenjörskonst. Låt människor själva få välja vem som ska ta hand om barnen och hur länge, om barnen ska gå på dagis eller vara hemma, och låt vård av barn ge lika mycket pensionspoäng som förvärvsarbete.

Nu säger väl någon ”men då stannar folk hemma med barnen och tar semester från jobbet OCH får pensionspoäng!” Om ni tror att det är semester att vara hemma med barn har ni inte gjort det i åratal. När man är hemmaförälder vistas man på jobbet 24 timmar om dagen, och när resten av familjen får semester från skola och jobb har man MER arbete än vanligt. Man har ständig jour, får ingen lön, och oftast får man också göra allt hushållsarbete samtidigt eftersom man ”ändå bara är hemma”. Men väljer man att vara hemmaförälder gör man det för att man tycker att det allra viktigaste man kan göra är att ta hand om sina barn, inte för att det är vilsamt eller för att man inte klarar av ett ”riktigt” arbete.

Självklart är det många som inte har råd med att en förälder stannar hemma (vårt samhälle är ju uppbyggt för att det ska vara så), och det passar inte heller alla att vara hemmaförälder på heltid. Men min poäng är att vi människor ÄR olika, inte bara i fråga om etniskt ursprung eller ideologi; vi är också olika som män och kvinnor, och som individer. Kan då inte samhället sluta försöka tvinga oss att vara likadana?


Gästkrönikör: Miriam