Templet – en retreat för själen och en plats för samtal.

Gasthem_bild_648x452

Förra veckan hade jag förmånen att vara templet i Stockholm. Under en vecka hade jag haft svår huvudvärk och kände riktigt hur trött jag var av att ha haft så mycket värk. Jag ångrade nästan att jag hade bokat biljetterna till tåget. Men jag kom iväg.

Det började inte jättebra. Missade spårvagnen och hade så bråttom till tåget att när jag väl hoppade på sista vagnen så var det bara två minuter kvar tills tåget skulle gå. I mitt stilla sinne prisade jag Gud för att jag hade lyckats hinna med. Väl i Stockholm så hittade jag trots mitt usla lokalsinne till lokaltåget rätt så omgående. Hoppade på ett tåg som stod på perrongen och frågade för säkerhets skull om det gick till Västerhaninge. Det gjorde de t och dörrarna slog igen. Väl framme i Västerhaninge så var det som om jag kommit dit på bara några få minuter.

Även om jag inte besöker templet så ofta så känns det lite som att komma hem. Jag går in i matbutiken och köper färdigmat för fem dagar och drar så hem matkassar och resväska till gästhemmet. Gästhemmet hör till templet. Där kan man för en billig penning – fyrbäddsrum kostar ca 60 kr natten – både sova och få tillgång till datorer för genealogi, teverum och ett välutrustat kök. Gästhemmet är täckt av Jesusbilder och det känns heligt bara att träda in där. När jag bokade rum så fick jag också en kod till ytterdörren. Det behövs, för gästhemmet är ofta ganska så tomt. Det känns därför riktigt rofyllt bara att komma till gästhemmet.

När jag packat upp mina grejor och stuvat in maten i en av gästhemmets kylskåp och skafferilådor så känner jag bara en oändlig ro. Templet och gästhemmet är en retreat för medlemmar i kyrkan. Förutom att få känna avskildhet och ro så träffar jag alltid på medlemmar från olika nationer. Många gånger så har jag fått uppleva intressanta och andliga möten med andra människor. Det är precis som att man är bara sig själv här. Tiden existerar knappt och vad som händer i ens vardagsliv känns plötsligt väldigt avlägset.

Den här gången jag besökte templet var det en öppen vecka där vilka som helst kan besöka templet. Vanligtvis är templet veckovis vikt åt respektive stav (stift) t ex Göteborgs stav. Den här gången fick jag stifta bekantskap både med svenskar, norrmän och några ryssar. Det trista med ryssarna var att bara en kvinna kunde tala engelska. Hon hade med sig sina båda söner, 14 och 17 år och beklagade sig över att de inte kunde engelska. Undervisningen av engelska har ingen högre prioritet i Ryssland. Hennes förhoppning var att pojkarna skulle komma att kallas på mission till ett engelskspråkigt land så att de fick lära sig engelska ordentligt. Kan de engelska så kan de sedan läsa in en högskoleutbildning på distans för en låg kostnad på kyrkans universitet. Jag kände mig ödmjuk över denna underbara ryska kvinna, som bara kom till templet för att detta var hennes ”första tempel” – ryssarna tillhörde templet i Stockholm fram till dess att templet i Helsingfors hade byggts. Efter mycket möda så har jag nu lärt mig att säga ”privjet” som betyder ”hej” på ryska.

Det gick mycket bättre att prata med mina norska syskon. En syster jag träffade i gästhemmet gav ett bestående intryck. Själv trodde jag att hon var ca 55 år, men jag höll på att trilla av pinn när hon berättade att hon i själva verket var hela 80 år. Naturligtvis var jag tvungen att fråga denna underbara och positiva syster om hur hon kunde hålla sig så ungdomlig. Hennnes förklaring var att hon hade valt att alltid vara positiv, alltid se framåt och lämna allt bakom sig. Arild, som jag tror mig minnas att hon hette, hade gått igenom svåra prövningar i livet. Hennes ene son, en av sju barn, hade gått bort redan i tjugoårsåldern i en ärftlig sjukdom som även förkortade hennes mans liv. Vid 60 års ålder blev Arild änka och valde då att se till att hon fick ett rikt liv och få tjäna i templet.

En annan syster som jag träffade på var Camilla. Vi hade ett jätttrevligt samtal där Camilla kom in på frågan om tro. Hon berättade om hur hon hade tjänat som missionär i Salt Lake City och där kommit i kontakt med många kvinnor som hade en bakgrund i polygama utbrytargrupper. Camilla berättade att hon fann en text där en av kyrkans ledare hade skrivit något om att unga kvinnor skulle vara till behag för männen. Camilla kände när hon läste texterna att hon plötsligt var full av tvivel. ”Vad gör jag här?” var hennes tanke. Men saker och ting ändrades. Camilla kom till insikt om att böcker och vad andra människor sa inte skulle göra henne klokare. Hon kom till insikt att om någon visste svaret så är det Gud. Camilla beslöt sig för att be till Gud och fråga om evangeliet var sant och det är det som har hållit henne kvar.

När jag gjorde sessioner så fick jag för första gången se ytterligare en ny tempelfilm. Det finns nu fyra tempelfilmer som visas växelvis. Den senaste kom till templet i Stockholm i oktober förra året. En av tempeltjänarna sa till mig att den senaste filmen var en riktig besvikelse. Hon hoppades på att den skulle tas bort. Det var ju lite synd att hon sa så för det gör ju att man inte har några förväntningar på filmen. Men jag är böjd att hålla med tyvärr. Skådespeleriet var inte alls på samma nivå som på de två andra nya filmerna. Det enda som kändes som en speciell tolkning i denna filmversion var att man bitvis upplevde Satan mer som en röst som man skulle kunna höra i sitt huvud snarare än en faktiskt person. Det kändes ganska så otäckt. Men i det stora hela kändes inte filmversionen särskilt genomtänkt.

När jag skulle åka hem sista dagen, det var förra lördagen, så visade det sig vara klass 2 varning i södra Sverige. Jag visste först inte ens om jag skulle kunna komma hem med mitt tåg. Lite nervöst var det, men jag fick tillåtelse att sova över på gästhemmet från lördagen till söndag ifall tåget inte skulle ha gått. Det var en av de anställda på gästhemmet som hjälpte mig, fixade rum och nyckel osv. Vi hade också ett intressant samtal då vi tog samma lokaltåg några hållplatser. Han berättade lite om sitt liv och sin skilsmässa som han hade gått igenom några år tidigare. När vi samtalade så kändes det lite som om vi hade känt varandra i flera år. Den här känslan av samhörighet upplever jag ofta tillsammans med andra medlemmar, speciellt i samband med att jag besöker templet.