En lycklig begravning

fredrik

Vad tänker ni på när ni hör ordet begravning? Min Svenska Kyrkan erfarenhet är att det är en sorglig och slutgiltig företeelse. Sorg, sorg och högtidlighet. Min mammas begravning kändes som en visit hos föreningen humanisterna; ingen tro, ingen förtröstan, ingenting mer än en opersonlig präst som rabblade upp sina opersonliga repliker och rituella mantra.

I fredags så bevistade jag en begravning för en kär broder i kyrkan. Han hade under flera år lidit av Parkinsons sjukdom och upplevt sjukdomen som ett monster som tagit över hans kropp. För hans anhöriga blandades saknad med en lättnad över att denne broder nu hade det bra.

Som jag tidigare skrivit i andra blogginlägg så älskar jag mormonska begravningar. När jag kom till kapellet så hade jag med mig tre rosor att lägga på kistan; en röd, en vit och en gammelrosagul. Även om jag inte aktivt umgåtts med familjen i det privata så upplevde jag Fredrik som en kär broder i församlingen.

Kapellet var helt fyllt med folk. Jag kände igen ett par personer som inte längre är aktiva i kyrkan, några personer hade jag aldrig sett tidigare. Var och en av oss blev tilldelad ett mötesblad. Det jag la märke till var ett par citat som stod i mötesbladet:  ”Det finns inget som heter ”det går inte””  samt ”Ska något göras så ska det göras ordentligt.”

Fredrik var en praktisk man och en obotlig optimist. Det framgick tydligt då de olika talarna på ett personligt sätt berättade om Fredrik. En äldre man berättade roliga anekdoter om sina upptåg tillsammans med Fredrik. Båda var norrlänningar så det var gott att höra jordnära norrländska och berättelser om fisketurer. Vid en fisketur så hade Fredrik gipsat en hand, men ändå så tog han i och rodde så att gipset lossnade. De fick båda ta sig till Tärnaby för att Fredrik skulle få nytt gips och som den äldre brodern uttryckte det så kan alla i Tärnaby från lokalvårdaren upp till läkaren gipsa.  Alla de fem barnen till Fredrik var också uppe och berättade om sin kära pappa. De pratade om hans ärrade händer som används flitigt då han hade arbetat som snickare, de pratade om hans envishet, hans frimodighet att berätta om evangeliet och hans eviga optimism – hans förmåga att ”tänka utanför ramarna.

Det var ett möte fylld av minnen, leenden och en stark förtröstan. Fredrik var nu tillsammans med sina föräldrar sin dotter som dog i plötslig spädbarnsdöd och sin dotterdotter som dog i nionde månaden. Det finns ingen sorg, bara saknad, men också en stor glädje över att Fredrik hade mött sin frälsare Jesus Kristus och att han hade det bra.

När talen var över och alla fina psalmer – Ja, jag får inte glömma att vår biskop Fabrice spelade gitarr och sjöng Frank Sinatras ”My Way” på begravningen. Den sången var Fredriks speciella önskemål – då samlades den närmaste familjen framför kistan och höll om varandra. Sen fick vi alla gå fram till kistan för att säga farväl och lägga våra blommor på kistan.  Det var ett sånt ljus, en sån glädje och en sån tacksamhet över hela begravningen. Det kändes som ett enda stort väckelsemöte där talarna inte bara talade personligt om Fredrik, utan också vittnade om Gud och Jesus Kristus och om hur nära vi lever våra avlidna. De finns hos oss, på andra sidan slöjan. De psalmer som sjöngs var  Var när mig varje stund, Blott en dag ett ögonblick i sänder samt O store Gud. Det var ett mäktigt möte med Andens närvaro och jag är tacksam över att jag fick vara med.

Efter begravningen skrev äldste sonen i familjen detta på facebook:

Tack för all värme och deltagande denna speciella dag då vi tog avsked av vår älskade make, far, släkting och vän. Vi känner en saknad naturligtvis, men samtidigt en stor frid i vetskapen att Fredrik är där han ska vara nu. Han har säkerligen påbörjat nya stora byggprojekt i vår Faders kärleksfulla rike och gläds över många kära återseenden! Tack för många speciella år Pappa och för allt gott – du blir saknad!