Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.