Alla inlägg av Gastkronikor

Min väg till evangeliet

 

Idag har jag varit mjesusonmountainedlem i Jesu Kristi kyrka av SDH i 20 år! Den 26 Mars 1995 var dagen då jag blev döpt! Tänkte bara om jag kanske lite enkelt kunde dela med mig av min berättelse;Jag föddes 1978 av unga föräldrar (har också en äldre syster född 1975). Våra föräldrar skilde sig 1982 och jag fick växa upp hos min far. Jag hade det bra där och var hos mamma två helger i månaden. Båda mina föräldrar gifte om sig och vi fick många flera syskon. 1985 kom min mors make (A) i kontakt med en man som berättade att han var mormon (R). A bjöd hem denne man för att umgås, ett intresse uppstod av hans tro hos min mor särskilt. Ytterligare medlemmar i hans församling besökte oss, och slutligen också missionärerna. I December 1985 blev min mor döpt, då det aldrig hos henne rådde någon tvekan att detta måste vara sanningen. Vad gäller mig tog det några år till. Jag fick på så vis komma till kyrkan nästan varannan söndag. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte på den tiden. Man gör ju bara det som man ser sina föräldrar göra och tänker inte så mycket på det. När jag var i tonåren började jag mera frivilligt komma på aktiviteter i kyrkan, även när jag var hos min far. Jag kan minnas att jag kände en värme och en gemenskap som jag inte kände någon annanstans. Det kändes härligt att vara där. Men jag levde ett annat liv också som jag inte hade någon direkt tanke på att ge upp. Jag och mina vänner använde gärna ett rått språk och festade gärna ibland med alkohol och cigaretter redan vid 13, 14, 15 års ålder .Sen jag fortsatte komma till kyrkan och i Januari 1995 skulle det bli en Bolliad i Borlänge (där jag bodde och fortfarande bor). Mina vänner i kyrkan ville att jag skulle följa med och jag tyckte det var okej bara för att det var på hemmaplan så jag kunde gå hem och sova.  Så jag var iallafall med på dagarna där och under vittnesbörds mötet sista dagen upplevde jag någon som jag tidigare aldrig hade varit med om; mitt hjärta slog så fort och mina tårar bara rann ner för kinderna pga av den helt fantastisk känsla som uppfyllde hela mig, jag kunde inte sluta gråta på hela denna dagen och mitt hjärta ropade att jag måste döpa mig, detta är sant. Jag sökte inget för jag trodde mig ha det bra som jag hade men efter denna upplevelse kunde jag bara inte gå vidare utan att göra en förändring. Jag kände inom mig att detta evangelium som dessa människor vittnade om, var sant. Jag behövde döpa mig! Så två och en halv månad senare vart jag döpt. Min far ville helst att jag skulle vänta tills jag var myndig men mamma och jag fick hjälp från ovan att övertala honom. Båda mina föräldrar, min bonusmor, min farmor och alla mina syskon var med på mitt dop. En av mina bröder som aldrig varit i kyrkan tidigare påverkades starkt av anden och frågade senare sin mor varför han grät vid dopet! Hon kunde inte svara på det men jag sa att det var den helige anden som vittnade för honom att det jag gjorde var rätt .Det var en fantastisk dag i mitt liv. Att kunna känna sig helt ren och lycklig! Jag har sedan dess fått många vittnesbörd på att Gud, Vår Himmelske Fader lever och att Jesu Kristi Kyrka är hans återupprättade rike här på jorden. Jag har under dessa 20 år inte tvivlat på evangeliet en enda gång! Mitt vittnesbörd har visst varit mindre brinnande i mig pga att jag kanske inte bett eller läst skrifterna som jag borde eller på grund av att man felat. Trotts alla dessa fantastiska känslor som anden kan ge oss är detta ändå en Tro, det är ju därför vi är här på jorden för att Tro! Tron är något vi själva väljer och jag väljer att tro på detta varje dag för att det är så fantastiskt och det känns så sant! Som om allt liksom faller på plats. Jesus säger ju i Bibeln till sina apostlar; skall ni oxå lämna mig? Då svarade Simon Petrus; Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!. Det är så jag kan känna; Till vem skall jag då gå?.
Nej nu får det räcka för denna gången. Tack alla som läst  hoppas det på något sätt kan ha stärkt era vittnesbörd!?

Något stort kan hända

Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!
Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!

Krönika i Östersunds-Posten, 21 feb 2015

http://www.op.se/noje/musik/louis-herrey-nagot-stort-kan-handa

En lördagskväll för exakt trettioen år sedan börjar publiken strömma in i Lisebergshallen i Göteborg. Samtidigt gör sig alla artister redo. Alla utom jag och Richard. Vi står fortfarande fast i den långa kassakön på Domus, Avenyn.

Tjugo minuter tidigare hade den impulsiva men ljusa insikten slagit oss: tänk om vi vinner hela kalaset! Hur gör vi då? SVT har säkert förberett Champange till vinnarna, men… vi är ju nykterister.

Med varsin Pommac flaska i handen börjar vi röra oss framåt. ”Förlåt… kan vi få tränga oss före?”

Förundrade blickar möter oss.

”Det är nämligen så att vi ska sjunga om en liten stund”, förklarar Richard.

”Ja… på Melodifestivalen!” lägger jag till och harklar mig ursäktande.

Snacka om stress. Men så hade hela veckan varit. Det började med de ursprungliga scenkläderna. De kändes helt fel. Alldeles för mycket glitter och prål. Kunde vi inte bara köra med något enklare, stilrenare? Vita byxor och pastellfärgade skjortor kanske? Men skorna då? Vi skulle kunna ta några Peter Pan boots och spreja dem med guldfärg. Men blir det verkligen snyggt? Nja… de får duga i alla fall. Och förresten, det blir nog inte så många i publiken som kommer uppmärksamma skorna ändå.

Koreografin var vi dessutom tvungna att förenkla. Det gick knappt att sjunga till det där aerobicspasset. Vi tar bort de flesta snurrarna. Vi hoppar mindre. Och allt flaxande med armarna skär vi ner till ett minimum. Dock borde vi nog behålla den lilla armsnurren i början av refrängen. Vem vet, kanske någon tycker den ser snygg ut?

Vi återkommer till Liseberghallen med andan i halsen och Pommac flaskorna i handen. Det tar bara ett ögonblick att byta om. Sedan står vi redo bakom ridån. Redo att erövra världen. Och när  vi dansar in på scenen i takt till det gungande introt och Per börjar sjunga ”Blixtar och dunder…”, då vet jag: nu kommer det hända något stort.

Idag är jag fyrtioåtta år. Mycket underbart har hänt under åren, men jag minns ändå med tydlighet den omvälvande glädjen att som sjuttonåring få sjunga en av schlagervärldens allra bästa melodier – en sång som jag redan då visste skulle överleva oss alla. Visst finns det viktigare saker i livet än Melodifestivalen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände mig ödmjuk och tacksam för tillfället som gavs mig och mina bröder.

Därför gläds jag med andra som också får denna möjlighet. I kväll, till exempel, kommer det att stå flera debutanter på Östersunds Arena scen, däribland traktens egen Jon Henrik Fjällgren. Jag hoppas han visar – som jag och bröderna försökte göra – hängivenhet och kärlek till sin melodi. Känner jag honom rätt så gör han det. Och vem vet, då kan det hända något stort.

Fotnot:

Enligt min åttaåriga dotter finns det ytterligare ett recept på framgång i Mello. Man måste se trevlig och söt ut i tv, ”som du var när du sjöng Diggiloo Diggiley, pappa.”

”Vadå?” protesterar jag.” Är jag inte fortfarande söt?”

”Jodå!” svarar hon och pausar. ”Det tycker nog mamma i alla fall!”


Gästkrönikör: Luois Herrey

https://herrey.wordpress.com/2015/02/21/nagot-stort-kan-handa/

YOLO!

Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.
Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.

Krönika i Norra Halland, 30 januari 2015

Min kropp rycker till i det varma vattnet. Aningen desorienterad öppnar jag sakta ögonen. Jag måste ha somnat. Jag sätter mig upp i den grunda spabassängen och tittar ut genom ett immigt fönster. Där ute ligger ett spegelblankt vinterhav, i vila från gårdagens storm. Det är vackert, men det ser kyligt ut. Här inne är det varmt. Åh, vad jag har behövt det här.

Jag ser på klockan att Angelica fortfarande har trettio minuter kvar på sin ansiktsbehandling. Då kan jag slappa lite till. Jag lägger mig på magen med armarna vilande på bassängkanten. Utanför ser jag en skuttande hund på stranden. Husse följer motvilligt efter och drar ner mössan över öronen. Som sagt, jag är glad att jag är på insidan.

”Men Yolo, pappa!” hör jag plötsligt i mitt huvud. Det är min sons röst.

”Va! Isak, vad gör du du här? Skulle inte jag och din mamma få vara barnfria idag?”

”Jo, visst… jag försvinner snart. Jag ville bara påminna dig om vad jag sa häromdagen: ’du måste leva Yolo, pappa!’ ”

”Ja, jag minns att du sa det. Yolo. You only live once.”

”Precis!”

”Och?”

”Vadå och!? Ser du inte vad du har framför dig?

”Ja, ett iskallt hav!”

”Nej, pappa, inte bara ett iskallt hav. Det är ditt iskalla hav! Idag äger du!”

”Vad pratar du om, Isak?”

”Bara det som du alltid pratar om. Du är herre över dig själv. Låt dig inte begränsas av några hinder. Du kan om du bara vill!”

”Men… om jag inte vill då?”

”Mamma skulle nog bli imponerad.”

”Höh?”

”Ja, hon skulle nog tycka du var en riktigt karl.”

”Tror du?”

”Jag tror inte. Jag vet!”

Jag ligger tyst i det 38:gradiga vattnet och tänker. ”Kanske…”

”Tänk inte! Gör det bara! Känner du inte hur havet kallar på dig? Yolo, pappa! Yolo!”

Rösten försvinner lika plötsligt som den kom. Håller jag på att bli tokig.Jag fixerar ögonen på havet. Ja… det känns nästan som om det kallar. Fantasier eller ej, innan jag hinner tänka längre hoppar jag ur bassängen och trycker upp ytterdörren. Mellan mig och havet ligger det hundra meter strand. Jag börjar sprinta.

”Aj, aj! Ont, ont! Oj! Eiiii!”

Marken är kall som en isrink, och stenarna och de vassa snäckskalen gör inte saken lättare. Jag skuttar fram som en galning, med flaxande armar och en kropp som ryker av ånga. Hoppas ingen ser mig nu! För sent. En korpulent dam i badrock vinkar till mig från hotelbalkongen.

Väl framme vid vattnet möts jag av ett tjockt täcke med tång. När jag vadar igenom den tjugo meter kalla sörjan börjar jag tappa all känsel i benen. Yolo, Louis, Yolo! Tänk på Angelica! Efter tångbadet sprintar jag ytterligare några sekunder innan jag kastar mig framåt och överlämnar hela min kropp åt havet som väntat på mig.

”Gaaaaaa!!!!”

När jag senare möter min fru berättar hon glatt om sin ansiktsbehandling. Jag lyssnar tålmodigt men kan till slut inte hålla mig: ”Du… jag har badat i havet idag.”

”Oj, då! Har du?”

”Ja… det var svinkallt, och…”

”Men du…”, avbryter hon mig, ”du tycker inte jag är för röd i ansiktet nu?

”Nej, nej, inte alls!” svarar jag och fortsätter: ”Jag fick kliva igenom kladdig tång. Jättekallt var det!”

”Ja, det kan jag tänka mig”, säger hon samtidigt som hon letar i sin väska. ”Jag ska bara spreja på en lotion. Den är bra för min hy. Känner mig lite kall i ansiktet. Syns det?

Jag är lugn på utsidan, men på insidan skriker jag. Isaaaaaaak!!!!


Gästkrönikör: Louis Herrey

https://herrey.wordpress.com/2015/01/30/yolo/

Samtal – inte utfrysning – minskar SD:s inflytande

Herrey-567x336

Krönika i Norra Halland, 5 dec 2014

Är det inte dags att droppa begreppet ”polsk riksdag”? Duger inte ”svensk riksdag” gott och väl för en omvärld som nu bevittnar Sveriges största parlamentariska kollaps i modern tid? Och allt detta för att Sverigedemokraterna fällde regeringens budget.

Är SD således boven i dramat? Ja, om man nu ska tro många förståsigpåare. Det var SD som röstade för Alliansens budget, trots att partiet egentligen stod närmare regeringens förslag. Det var SD som trilskt spände sina muskler i en maktdemonstration. Det var SD som hellre ägnade sig åt politiska spel (läs: försöka utmanövrera Miljöpartiet från regeringen) än politiska lösningar.

Men har vi inte glömt en viktig detalj? Den största orsaken SD har så starkt inflytande idag är på grund av de övriga riksdagspartiernas ovilja att samtala – milt uttryckt. Det går inte att förneka fakta. Genom att systematiskt frysa ut Sverigedemokraterna har de andra partierna bidragit till att antagonisten vuxit sig dubbelt så stark.

Det här är ingen raketforskning. Det är väldigt enkelt: ”mobbningen” har väckt sympatier och sympatier har frambringat röster. Dessutom har SD tagit monopol på migrations- och integrationsfrågorna eftersom ingen annan vågar tala om det. Uppenbarligen är dessa frågor viktiga för många väljare. Kan någon därför vara förvånad över valresultatet?

Borde då inte de övriga partierna ha lärt sig en läxa? Ja, rimligen. Men tyvärr verkar rimlighet och förnuft ha flytt sin kos. Istället fortsätter man i samma spår, fast beslutsam att ignorera sin motståndare. Nu talar Anders Björck och andra om att till och med marginalisera Sverigedemokraterna genom en koalition mellan Alliansen och Socialdemokraterna. En dålig idé.

För det första vet vi redan av erfarenhet att SD varken minskar i inflytande eller populäritet bara för att man tillämpar en isoleringsstrategi. För det andra, om Alliansen och Socialdemokaterna mot all förmodan bildar koalition, vem har vi då kvar i opposition: de extrema höger- och vänsterkrafterna i vårt land.

Man behöver inte vara statsvetare för att förstå vilken parlamentarisk instabilitet en sådan svag opposition skulle skapa. En stark demokrati behöver en stark opposition.

Jag delar de flestas oro över Sverigedemokraternas invandringspolitik. Och deras människosyn väcker allt annat än mina sympatier. Men tänk efter, det finns två uppenbara problem med hur detta parti har bemötts.

  1. Tycka vad man vill om Sverigedemokraternas agenda, partiet är ett folkvalt parti. Det fick 13 procent av svenska folkets röster. Det är Sveriges tredje största parti. Man kan, på varken moraliska eller demokratiska grunder, ignorera eller sopa väljare under mattan på det sätt som gjorts. Om det är demokratin vi vill bejaka når vi aldrig det målet genom att bete oss odemokratiskt.
  1. Det kan naturligtvis påstås att många (inte alla) Sverigedemokrater hyser illvilja mot invandrare. Men vad är bättre, att systematiskt svartmåla SD för den sakens skull eller engagera sig i en saklig debatt med övertygande argument – för det är inte särskilt svårt. Är inte historien en tydlig läromästare: hat har aldrig övervunnits med hat. Det kommer inte att fungera denna gång heller.

Snälla partiledare, för allas vår skull, när ni sätter er vid runda bordet, var inte rädda för att bjuda in SD. Sättet att minska Sverigedemokraternas påverkan på politiken är inte att frysa ut dem. Det gör dem bara till offer och ökar deras inflytande än mer. Det är mig en gåta att ni tidigare har blundat för detta faktum.

Men vi förhandlar inte med rasister, kanske någon säger, dessutom har SD sin grund i nynazism. Förvisso, men om det är konsekventa vi ska vara borde vi inte utesluta Västerpartiet från alla samtal också? Det var inte länge sedan partiet hyllade kommunismens diktaturer. Nej, vi måste kunna ha mogna samtal mellan alla demokratiskt valda partier, oavsett vad vi tycker om dem.

Dessutom, de mest framgångsrika politiker är de som levt efter mottot: ”Håll dina vänner nära, men dina fiender närmare.” Det är på nära håll vi kan påverka vår omgivning och ha större kontroll, inte när vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om problemen inte finns.

Och om det är någon som är orolig över debatten, var bara lugn. Det är faktiskt inte svårt att avväpna Sverigedemokraterna med sunda argument. (En eloge till Folkpartiets Robert Hannah som är en av de första som vågar ta debatten om integrationspolitiken.)

Men ”främlingsfientligheten får inte styra”, har Gustav Fridolin nyligen sagt. Jag håller med. Men om du verkligen menar det, herr Fridolin, då borde du och övriga partiledare följa ovanstående råd. Annars kommer den 22 mars bli en mörk dag i Sveriges historia. För det blir dagen då Sverigedemokraterna får långt mer än 13 procent av riksdagsrösterna. Sanna mina ord.

Kom ihåg var ni läste det först.


Gästkrönikör: Louis Herrey

https://herrey.wordpress.com/2014/12/08/samtal-inte-utfrysning-minskar-sds-inflytande/

Som en fyr i livets mörker

tea-lights-488569_1280

Fyrar visar vägen. Hela poängen med en fyr är att den avger ett så mycket starkare ljus att man klar inser att det är en fyr. Det gick alldeles utmärkt i många tusen år, men sedan kom elektriciteten. Plötsligt är det starka ljus överallt, så nu måste en fyr vara ÄNNU starkare – eller kanske ligga långt bort från bebyggelse.

När min mamma (som är född på 1920-talet i en liten by i Västerbotten) var barn, kunde hon se alla stjärnorna över byn på natten, eftersom det var så lite elektriska ljus i byn. Nu, när hon är gammal i Stockholm, ser hon väldigt få stjärnor. Inte för att det har blivit färre stjärnor, utan för att det är så väldigt mycket som stör.

Jag läste nyligen om en katolsk präst som tröttnade på att folks mobiltelefoner ringde i tid och otid, till och med under begravningar. Han köpte en billig störningsapparat och monterade upp den i sin kyrka, och nu slipper man äntligen störande mobiltelefoner under gudstjänsterna. Hela artikeln finner ni på följande länk:

http://www.deseretnews.com/article/865617925/Tired-of-interruptions-Catholic-priest-installs-cellphone-jammer-in-church.html

När det gäller våra egna möjligheter att lyssna till Guds Ande och till vårt eget hjärta, kan vi ha samma problem. Det är så mycket som stör. Hur kan vi fokusera på de budskap Guds Ande försöker meddela till oss, om annat i vår omgivning ständigt överröstar Andens röst eller lyser så grällt att vi inte märker Hans mjuka ljus?

För mig är ett sådant störningsmoment stressen över allt som behöver göras. Livet verkar ibland vara en enda lång att-göra-lista. Tankarna snurrar runt vad jag behöver göra, när jag ska göra det, hur jag ska göra det – tätt följt av en viss irritation över människor som kommer med ytterligare saker de undrar om jag skulle kunna göra. Fattar de inte att jag redan har för mycket, och att jag behöver få dra ner på tempot lite?

Svaret är förstås: nej, det fattar de inte, eftersom den enda som vet hur mycket jag har att göra är jag själv. Alltså måste jag lugnt och bestämt kunna säga: nej, tyvärr har jag redan för mycket. Och sedan måste jag släppa det, snarare än att känna stress och dåligt samvete över att jag inte klämde in ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Jag var långtidssjukskriven i ett par år på 90-talet medan Försäkringskassan och min arbetsgivare grälade om vem som var ansvarig för min rehabilitering (ryggproblem pga alldeles för många tunga lyft utan hjälpmedel). Under denna period saktade tempot in så pass mycket att jag började bottna i mig själv. Jag upptäckte vad som var viktigt för mig, hur jag kände inför olika företeelser, och – framför allt – jag fick tid att finnas till hands för mina barn när de behövde mig.

Den här tiden var ovärderlig för mig som person. Det var som om någon drog ur sladden för livets elektricitet, och jag kunde se alla stjärnorna igen. Nu snurrar världen på igen, fortare än någonsin, men nu vet jag hur vackra stjärnorna är. Jag känner behov av att ibland släcka ner, så att jag kan se dem klart igen.

Guds strålande ljus är som en fyr i livets mörker. Men för att fyren ska kunna visa vägen, måste dess ljus lysa klart mot en mörk bakgrund. För att vi ska kunna följa dess ljus behöver vi, åtminstone ibland, släcka ner alla livets distraktioner så att vi kan koncentrera oss på det allra viktigaste. Jag hoppas vi alla kan få en jul där vi får göra just det, så att vi kan finna frid i vårt innersta och glädje i våra hjärtan.


Gästkrönikör: Miriam