Alla inlägg av Gastkronikor

Christlike Love is the spirit of Christmas

10881608_10205740701096754_6560410214678572666_nToday’s spiritual thought: Christlike Love is the spirit of Christmas, and with it a reminder that it is often not the grand gifts that have the most impact. It is frequently the small, simple tender mercies we grant to one another that make the difference in healing hearts, building relationships, and delivering our Savior’s love to our human fellows.

”The spirit of Christmas is Christlike love. The way to increase the Christmas spirit is to reach out generously to those around us and give of ourselves. The best gifts are not material things but gifts of listening, of showing kindness, of remembering, of visiting, of forgiving, of giving time. I have learned from my great-grandfather Stringham sometimes it is the small and simple acts which have the biggest impact.”

https://www.lds.org/broadcasts/article/christmas-devotional/2014/12/christmas-is-christlike-love


I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.

http://www.mitchmayne.com/press-coverage/

https://www.facebook.com/mitch.mayne

 

Serenity Prayer

Serenity Prayer

Sometimes I find my peace of mind is crowded out by fear and uncertainty. One way to release myself is to apply the Serenity Prayer to my circumstances, but in a precise way that cuts through my many shortcomings. First, I broaden ‘acceptance’ to include *everything* exactly as it is, not just the things I cannot change. That means I look at my entire life through the lens of gratitude, and trust that everything is unfolding exactly as it should–my Savior’s timing is always perfect. Then I ask Him to help me accept all things just as they are, and to see the opportunities in my circumstances.

Sometimes asking my Savior for ‘courage to change the things I can’ is overwhelming–I can get trapped under the mountain of things I *could* change and I become paralyzed with inaction. It helps for me to ask precisely for guidance on what my Savior wants me to change in any given moment, and think of ‘things I can change’ as the things my Savior wants me to change right now.

Last, I can trigger my perfectionism when asking for ‘wisdom to know the difference.’ I always want to know exactly what I’m supposed to do–I don’t want to make any mistakes. To regain my spiritual center, I remind myself that everything (including me, even when I’m walking through fear and uncertainty) is already in my Savior’s hands, and that decision-making is a self-correcting process. Wisdom is something I feel in my heart. If I change something and still don’t feel right, I can go through the process again until my Savior’s will becomes clear to me.

Then I breathe, and remember I am exactly who I am, exactly where I am, and remind myself that I am cared for–and loved.


I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.

http://www.mitchmayne.com/press-coverage/

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10205703671731043&set=a.1089541518744.14550.1232654501&type=1

En motsats i allting

candles-488584_1280

I 2 Nephi 2:11 står det: ”Ty det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting. Om inte, min i vildmarken förstfödde, skulle ingen rättfärdighet kunna finnas, inte heller någon ogudaktighet, inte heller någon helighet eller något elände, inte heller något gott eller något ont. Därför måste allting nödvändigtvis vara en sammansatt helhet, ty om det bara fanns en enda enhet måste den förbli som livlös utan vare sig liv eller död, förgänglighet eller oförgänglighet, lycka eller elände, medvetenhet eller omedvetenhet.”

Den här principen finns i många kulturer och filosofier. Yin och yang, till exempel. Dag och natt, mörker och ljus, ont och gott, vått och torrt, varmt och kallt, solsken och regn – vi tänker i motsatser, och naturen är skapad med motsatser.

Kommer ni ihåg att det för några år sedan fanns en symbol där det stod ”vi gillar olika”? Denna symbol kom till i protest mot rasism, och vi talade om hur samhället berikas av alla olika människor. På sätt och vis kan man säga att det gäller samma princip som Paulus talar om i Första Korintierbrevet 12, där han liknar kyrkans medlemmar och deras olika talanger vid kroppens olika lemmar. Vi är alla olika och har olika talanger, och kan därför fylla olika funktioner i samarbete. Hur skulle samhället se ut om alla var bra på att sjunga, men ingen kunde odla? Eller om alla var begåvade ekonomer, men ingen klarade av att utföra kirurgi?

Konstigt nog finns det ett område i vår svenska kultur där olikhet plötsligt inte alls är acceptabelt, och där alla ska vara exakt lika. Den här enda olikheten som inte gillas, och som inte får finnas, är olikheten mellan könen. Män och kvinnor ska vara exakt likadana, och göra exakt lika mycket av exakt samma saker.

Jag tycker det är underligt att detta kallas ”jämställdhet”, för när saker är jämställda är de lika mycket värda, inte likadana. Och hur kan män och kvinnor vara lika mycket värda när det som kvinnor i alla årtusenden har gjort värderas lägre än det som män har gjort? Om man verkligen vill ha riktig jämställdhet borde man, istället för att försöka få alla att göra lika mycket av samma saker, värdesätta vård av barn (ÄVEN ens egna!) lika mycket som ingenjörskonst. Låt människor själva få välja vem som ska ta hand om barnen och hur länge, om barnen ska gå på dagis eller vara hemma, och låt vård av barn ge lika mycket pensionspoäng som förvärvsarbete.

Nu säger väl någon ”men då stannar folk hemma med barnen och tar semester från jobbet OCH får pensionspoäng!” Om ni tror att det är semester att vara hemma med barn har ni inte gjort det i åratal. När man är hemmaförälder vistas man på jobbet 24 timmar om dagen, och när resten av familjen får semester från skola och jobb har man MER arbete än vanligt. Man har ständig jour, får ingen lön, och oftast får man också göra allt hushållsarbete samtidigt eftersom man ”ändå bara är hemma”. Men väljer man att vara hemmaförälder gör man det för att man tycker att det allra viktigaste man kan göra är att ta hand om sina barn, inte för att det är vilsamt eller för att man inte klarar av ett ”riktigt” arbete.

Självklart är det många som inte har råd med att en förälder stannar hemma (vårt samhälle är ju uppbyggt för att det ska vara så), och det passar inte heller alla att vara hemmaförälder på heltid. Men min poäng är att vi människor ÄR olika, inte bara i fråga om etniskt ursprung eller ideologi; vi är också olika som män och kvinnor, och som individer. Kan då inte samhället sluta försöka tvinga oss att vara likadana?


Gästkrönikör: Miriam

 

Celebrocracy – Världen styrs i mångt och mycket genom värderingar

rat_pack_narrowweb__300x232,0Läser en intressant biografi om rockbandet U2 skriven av John Jobling. Sångaren i bandet Bono har varit starkt engagerad i politiskt humanitärt arbete.

Boken tar upp ett fenomen som kallas Celebrocracy. Världen styrs i mångt och mycket genom värderingar.

Vi i kyrkan vill gärna påverka genom individuella exempel.

I den Celebrocracy som Jobling talar om sker påverkan istället genom en kändisbesatt media. Ett fåtal kändisars uttalanden får ett kopiöst genomslag. Celebrocracy är en maktinstitution.

Ett talande exempel som nämns i boken är från Live 8 år 2005. Bob Geldof framträder med en företrädare för en organisation som arbetar med humanitärt arbete 24/7. Företrädarens sakliga utläggning om de komplexa problemen förbigås i stort med tystnad. När hans granne på podiet Bob gör några enkla slagkraftiga ”one liners” tas de okritiskt in i nyhetssändningar och tidningar och får ett enormt genomslag.

Makten hos Celebocracy syns bl.a. i den ändrade attityden till definitionen av äktenskapsbegreppet och rätten för samkönade par att adoptera. Kändisars uttalanden har ändrat värderingar hos miljoner på kort tid.

I sociala medier syns i allt högre kändisars (artister, skådespelare, bloggare, författare) korta starkt förenklade ”one liners”. De har även tror jag en stor påverkan på medlemmar i kyrkan.

Vi ska ju begrunda och därefter fråga Gud samt studera de bästa av böcker. En tålmodigt ansträngande väg mot välgrundade värderingar. Det är tror jag värt att notera skillnaderna.

Celebrocracy kan också slå negativt. Avi Steinberg tar i sin nya bok om lds upp ett exempel på detta.

”To be a fan of The Book of Mormon is to walk a lonesome road. You have almost no one to talk to. None of your friends have read the book. None have had it assigned in school… It isn’t merely socially acceptable to mock and dismiss it, it’s a prerequisite for being taken seriously.”

Avi är icke-troende, men djupt fascinerad av lds. Jag tror han rätt beskriver något som alltmer kommer att bli allmängiltigt tack vare makten hos Celebrocracy. När djup begrundan ersätts med slagkraftiga förenklingar kommer medlemmar i en ännu högre utsträckning av icke-troende att målas ut som svaga, naiva och oförståndiga.

Hoppas jag har fel för det är en skrämmande väg.

http://www.bokus.com/bok/9780385535694/the-lost-book-of-mormon-a-journey-through-the-mythic-lands-of-nephi-zarahemla-and-kansas-city-missouri/


Gästkrönikör: Observatören

 

Allt som påverkar mig handlar inte om mig

candles-487698_1280

Har ni någonsin träffat en människa som tar allting personligt? Vad andra människor gör och säger tar de som uttryck för hur den människan känner inför dem. Och självklart är det mesta negativt.

Det är knepigt att relatera till en sådan människa. Man måste tänka både ett och två varv innan man säger eller gör något, och det kan bli fel i alla fall. Då måste man ta sig tid att förklara och försäkra att man inte menade något illa, och att uttrycka sina positiva känslor inför personen.

De flesta tänker nog ”men jag är inte sådan, tack och lov”. Eller?

När vi råkar ut för negativa saker, som till exempel sjukdom, arbetslöshet eller ett brott, frågar vi ibland ”varför gör Herren så här mot mig?” Vi utgår från att Han måste ha gjort det MOT OSS av någon (orättvis) anledning. Eller så frågar vi ”vad har jag gjort för fel?” och utgår från att det negativa som drabbat oss måste vara ett straff från en hård och arg Gud.

Jag tror att vi i den förjordiska tillvaron var fullt medvetna om att vi i dödligheten skulle utsättas för saker som varken var vårt eget fel eller Herrens handling. Sjukdom, olyckor, naturkatastrofer och annat är helt enkelt ett resultat av den dödliga värld vi lever i. Men nu när glömskans slöja har gömt våra minnen av den förjordiska tillvaron har vi också glömt jordelivets villkor.

Jag förundras alltid över människor som tappar tron på Gud när en anhörig dör. De har haft sin tro kvar medan andras anhöriga dog, men när deras egen nära och kära dör kan det inte finnas någon Gud, för ”då skulle Han ha hört mina böner. Jag bad ju så intensivt!”

Andra människor som förlorat sina anhöriga bad säkert också intensivt. Men nu handlar det inte om hur intensivt de anhöriga ber, eller om hur mycket de och den som dör har gjort rätt eller fel. Sjukdom är en del av att leva i dödligheten. Ibland kan vi bota, andra gånger upptäcks sjukdomen för sent, eller också finns ingen bot.

Det som spelar roll är hur vi hanterar det negativa. Vi är här för att utvecklas, och vad vi utvecklas till beror på våra val. Vi kan låta det negativa göra oss bittra, eller så kan vi se till det positiva. Eftersom det vi fokuserar på växer, väljer vi om det negativa ska utgöra en större eller en mindre del av livet och av våra personligheter.

Nu när det är som mörkast är ljus extra värdefullt, och det mest värdefulla ljuset är kärlekens ljus som brinner i våra hjärtan och återspeglar det Gudomliga kärleksljuset.


Gästkrönikör: Miriam