Kategoriarkiv: Alla inlägg

Min väg till evangeliet

 

Idag har jag varit mjesusonmountainedlem i Jesu Kristi kyrka av SDH i 20 år! Den 26 Mars 1995 var dagen då jag blev döpt! Tänkte bara om jag kanske lite enkelt kunde dela med mig av min berättelse;Jag föddes 1978 av unga föräldrar (har också en äldre syster född 1975). Våra föräldrar skilde sig 1982 och jag fick växa upp hos min far. Jag hade det bra där och var hos mamma två helger i månaden. Båda mina föräldrar gifte om sig och vi fick många flera syskon. 1985 kom min mors make (A) i kontakt med en man som berättade att han var mormon (R). A bjöd hem denne man för att umgås, ett intresse uppstod av hans tro hos min mor särskilt. Ytterligare medlemmar i hans församling besökte oss, och slutligen också missionärerna. I December 1985 blev min mor döpt, då det aldrig hos henne rådde någon tvekan att detta måste vara sanningen. Vad gäller mig tog det några år till. Jag fick på så vis komma till kyrkan nästan varannan söndag. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte på den tiden. Man gör ju bara det som man ser sina föräldrar göra och tänker inte så mycket på det. När jag var i tonåren började jag mera frivilligt komma på aktiviteter i kyrkan, även när jag var hos min far. Jag kan minnas att jag kände en värme och en gemenskap som jag inte kände någon annanstans. Det kändes härligt att vara där. Men jag levde ett annat liv också som jag inte hade någon direkt tanke på att ge upp. Jag och mina vänner använde gärna ett rått språk och festade gärna ibland med alkohol och cigaretter redan vid 13, 14, 15 års ålder .Sen jag fortsatte komma till kyrkan och i Januari 1995 skulle det bli en Bolliad i Borlänge (där jag bodde och fortfarande bor). Mina vänner i kyrkan ville att jag skulle följa med och jag tyckte det var okej bara för att det var på hemmaplan så jag kunde gå hem och sova.  Så jag var iallafall med på dagarna där och under vittnesbörds mötet sista dagen upplevde jag någon som jag tidigare aldrig hade varit med om; mitt hjärta slog så fort och mina tårar bara rann ner för kinderna pga av den helt fantastisk känsla som uppfyllde hela mig, jag kunde inte sluta gråta på hela denna dagen och mitt hjärta ropade att jag måste döpa mig, detta är sant. Jag sökte inget för jag trodde mig ha det bra som jag hade men efter denna upplevelse kunde jag bara inte gå vidare utan att göra en förändring. Jag kände inom mig att detta evangelium som dessa människor vittnade om, var sant. Jag behövde döpa mig! Så två och en halv månad senare vart jag döpt. Min far ville helst att jag skulle vänta tills jag var myndig men mamma och jag fick hjälp från ovan att övertala honom. Båda mina föräldrar, min bonusmor, min farmor och alla mina syskon var med på mitt dop. En av mina bröder som aldrig varit i kyrkan tidigare påverkades starkt av anden och frågade senare sin mor varför han grät vid dopet! Hon kunde inte svara på det men jag sa att det var den helige anden som vittnade för honom att det jag gjorde var rätt .Det var en fantastisk dag i mitt liv. Att kunna känna sig helt ren och lycklig! Jag har sedan dess fått många vittnesbörd på att Gud, Vår Himmelske Fader lever och att Jesu Kristi Kyrka är hans återupprättade rike här på jorden. Jag har under dessa 20 år inte tvivlat på evangeliet en enda gång! Mitt vittnesbörd har visst varit mindre brinnande i mig pga att jag kanske inte bett eller läst skrifterna som jag borde eller på grund av att man felat. Trotts alla dessa fantastiska känslor som anden kan ge oss är detta ändå en Tro, det är ju därför vi är här på jorden för att Tro! Tron är något vi själva väljer och jag väljer att tro på detta varje dag för att det är så fantastiskt och det känns så sant! Som om allt liksom faller på plats. Jesus säger ju i Bibeln till sina apostlar; skall ni oxå lämna mig? Då svarade Simon Petrus; Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!. Det är så jag kan känna; Till vem skall jag då gå?.
Nej nu får det räcka för denna gången. Tack alla som läst  hoppas det på något sätt kan ha stärkt era vittnesbörd!?

Det är viktigt att granska sina källor….

Idag så läste jag om vilka problem forskare brottas med som arbetar med Joseph Smith papers. Joseph Smith är väl dokumenterad. Han hade skrivare som skrev ner allt han sa och gjorde. Problemet är naturligtvis att skrivarna kan ha hört fel, missuppfattat och att de som läser vad som skrivits inte har lyckats tyda vissa skrivares handstil. Ett exempel i artikeln som togs upp var att en skrivare hade tecknat ner att Emma Smith hade [fött] ett barn (child) och att Joseph Smith åkte iväg dagen efter. Lite konstigt kanske, fram till att man kommer fram till att inget barn uppges att fötts vid denna tid, utan att det var en förkylning (chill) som Emma hade.

Deseret News. 150312.The good, the bad and the illegible: Deciphering handwriting of early LDS Church scribes

Prins Ata, den andre sonen till kungen av Tonga och fjärde i linje till tronen har äntligen blivit döpt

Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.
Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.

Det blev en hel del kontroverser då prins Ata av Tonga visade intresse för Mormonkyrkan. Kungen fick höra talas om att hans näst äldste son hade bestämt sig för att bli döpt, och då skickade han sina soldater först för att stoppa dopet, men prinsen skickade iväg soldaterna.

Kungen nöjde sig inte med detta utan skickade premiärministern på Tonga för att få ett slut på spektaklet och förhandla med prinsen. Dopet sköts på framtiden ett tag och prinsen fortsatte att gå i kyrkan.

Men nu har äntligen prins Ata blivit döpt i en församling på Hawaii nu i mars. Vi får väl hoppas att kungen inte gör honom arvslös och allt möjligt annat som han hotade med. Det är inte lätt då man har trilskande föräldrar som inte gillar religionen man valt. Detta förekommer oftare än man tror.

http://lds.net/blog/hasten/tongan-prince-baptized-mormon-church-fathers-wishes/#.VQGkJeGwHZg

http://www.nzkanivapacific.co.nz/2015/03/prince-ata-baptised-in-mormon-church-despite-kings-repeated-requests-to-postpone-ceremony/#.VQGp4-GwHZj

http://mormonlady.com/2014/11/03/kungen-av-tonga-skickar-premiarministern-for-att-stoppa-sonen-fran-att-dopas/

Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.