Kategoriarkiv: Familjen

Prins Ata, den andre sonen till kungen av Tonga och fjärde i linje till tronen har äntligen blivit döpt

Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.
Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.

Det blev en hel del kontroverser då prins Ata av Tonga visade intresse för Mormonkyrkan. Kungen fick höra talas om att hans näst äldste son hade bestämt sig för att bli döpt, och då skickade han sina soldater först för att stoppa dopet, men prinsen skickade iväg soldaterna.

Kungen nöjde sig inte med detta utan skickade premiärministern på Tonga för att få ett slut på spektaklet och förhandla med prinsen. Dopet sköts på framtiden ett tag och prinsen fortsatte att gå i kyrkan.

Men nu har äntligen prins Ata blivit döpt i en församling på Hawaii nu i mars. Vi får väl hoppas att kungen inte gör honom arvslös och allt möjligt annat som han hotade med. Det är inte lätt då man har trilskande föräldrar som inte gillar religionen man valt. Detta förekommer oftare än man tror.

http://lds.net/blog/hasten/tongan-prince-baptized-mormon-church-fathers-wishes/#.VQGkJeGwHZg

http://www.nzkanivapacific.co.nz/2015/03/prince-ata-baptised-in-mormon-church-despite-kings-repeated-requests-to-postpone-ceremony/#.VQGp4-GwHZj

http://mormonlady.com/2014/11/03/kungen-av-tonga-skickar-premiarministern-for-att-stoppa-sonen-fran-att-dopas/

Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.

En lycklig begravning

fredrik

Vad tänker ni på när ni hör ordet begravning? Min Svenska Kyrkan erfarenhet är att det är en sorglig och slutgiltig företeelse. Sorg, sorg och högtidlighet. Min mammas begravning kändes som en visit hos föreningen humanisterna; ingen tro, ingen förtröstan, ingenting mer än en opersonlig präst som rabblade upp sina opersonliga repliker och rituella mantra.

I fredags så bevistade jag en begravning för en kär broder i kyrkan. Han hade under flera år lidit av Parkinsons sjukdom och upplevt sjukdomen som ett monster som tagit över hans kropp. För hans anhöriga blandades saknad med en lättnad över att denne broder nu hade det bra.

Som jag tidigare skrivit i andra blogginlägg så älskar jag mormonska begravningar. När jag kom till kapellet så hade jag med mig tre rosor att lägga på kistan; en röd, en vit och en gammelrosagul. Även om jag inte aktivt umgåtts med familjen i det privata så upplevde jag Fredrik som en kär broder i församlingen.

Kapellet var helt fyllt med folk. Jag kände igen ett par personer som inte längre är aktiva i kyrkan, några personer hade jag aldrig sett tidigare. Var och en av oss blev tilldelad ett mötesblad. Det jag la märke till var ett par citat som stod i mötesbladet:  ”Det finns inget som heter ”det går inte””  samt ”Ska något göras så ska det göras ordentligt.”

Fredrik var en praktisk man och en obotlig optimist. Det framgick tydligt då de olika talarna på ett personligt sätt berättade om Fredrik. En äldre man berättade roliga anekdoter om sina upptåg tillsammans med Fredrik. Båda var norrlänningar så det var gott att höra jordnära norrländska och berättelser om fisketurer. Vid en fisketur så hade Fredrik gipsat en hand, men ändå så tog han i och rodde så att gipset lossnade. De fick båda ta sig till Tärnaby för att Fredrik skulle få nytt gips och som den äldre brodern uttryckte det så kan alla i Tärnaby från lokalvårdaren upp till läkaren gipsa.  Alla de fem barnen till Fredrik var också uppe och berättade om sin kära pappa. De pratade om hans ärrade händer som används flitigt då han hade arbetat som snickare, de pratade om hans envishet, hans frimodighet att berätta om evangeliet och hans eviga optimism – hans förmåga att ”tänka utanför ramarna.

Det var ett möte fylld av minnen, leenden och en stark förtröstan. Fredrik var nu tillsammans med sina föräldrar sin dotter som dog i plötslig spädbarnsdöd och sin dotterdotter som dog i nionde månaden. Det finns ingen sorg, bara saknad, men också en stor glädje över att Fredrik hade mött sin frälsare Jesus Kristus och att han hade det bra.

När talen var över och alla fina psalmer – Ja, jag får inte glömma att vår biskop Fabrice spelade gitarr och sjöng Frank Sinatras ”My Way” på begravningen. Den sången var Fredriks speciella önskemål – då samlades den närmaste familjen framför kistan och höll om varandra. Sen fick vi alla gå fram till kistan för att säga farväl och lägga våra blommor på kistan.  Det var ett sånt ljus, en sån glädje och en sån tacksamhet över hela begravningen. Det kändes som ett enda stort väckelsemöte där talarna inte bara talade personligt om Fredrik, utan också vittnade om Gud och Jesus Kristus och om hur nära vi lever våra avlidna. De finns hos oss, på andra sidan slöjan. De psalmer som sjöngs var  Var när mig varje stund, Blott en dag ett ögonblick i sänder samt O store Gud. Det var ett mäktigt möte med Andens närvaro och jag är tacksam över att jag fick vara med.

Efter begravningen skrev äldste sonen i familjen detta på facebook:

Tack för all värme och deltagande denna speciella dag då vi tog avsked av vår älskade make, far, släkting och vän. Vi känner en saknad naturligtvis, men samtidigt en stor frid i vetskapen att Fredrik är där han ska vara nu. Han har säkerligen påbörjat nya stora byggprojekt i vår Faders kärleksfulla rike och gläds över många kära återseenden! Tack för många speciella år Pappa och för allt gott – du blir saknad!

Breaking records, sharing faith: 1,000 gather for live Nativity in Provo

YouTubers-Largest-Live-Nativity-Guinness-World-Record-600x369

What happens when you gather world-class musicians, YouTube celebrities, 2,000 people dressed as angels, a donkey, two sheep, and a camel? The Guinness World Record for the Largest Live Nativity Scene, plus an epic YouTube music video, and a free MP3 download of what will rapidly become a Christmas classic.

Radiant is pleased to serve as the sponsor and creative partner to this amazing, unprecedented collaboration between Peter Hollens, David Archuleta, The Piano Guys, The Mormon Tabernacle Choir, and several other notable YouTube personalities, including Shay Carl, Alex Boyé, Cute Girl Hairstyles, Devin Supertramp, Stuart Edge, Kid History, Studio C, The Gardiner Sisters, and others. The project came together in record time with help from the heavens—as well as a heavenly host of earthly angels who worked around the clock to bring the creative vision to life.

http://www.radiant.org/news/2014/12/12/radiant-presents-angels-we-have-heard-on-high

http://www.deseretnews.com/article/865616785/Breaking-records-sharing-faith-1000-gather-for-live-Nativity-in-Provo.html?pg=all

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=PrLoWt2tfqg?rel=0]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=zBYJVYURgMw?rel=0]

Sjuttio ord för ensamhet

Lonely Girl

I Sverige så är det väldigt många människor som känner sig ensamma och utanför. Jag ser människor vandra genom livet alldeles ensamma, och jag funderar på varför de inte försöker att skaffa sig några vänner. Men det är inte alltid så lätt att få vänner i Sverige, för väldigt många skaffar sig dem redan i barn- och ungdomsåren i skolan.

Fast i Sverige så flyttar vi på oss en hel del pga att vi får ett jobb på en ny ort. Då står vi där alldeles ensamma och utan det där trygga sociala nätverket som vi alla behöver. För nätverket som vi tidigare byggt upp hjälper inte så mycket då vi behöver vänner på det ställe som vi lever och bor.

Nu i juletiden så tänker jag alldeles speciellt på alla dessa ensamma människor som finns i Sverige. Ska de behöva övervintra ensamma i sin lägenhet eller hus? Ska de gå i ide? Vem ska värma deras hjärtan och göra dem glada nu? I december så umgås man alldeles speciellt mycket med de närmaste vännerna och med familjen, och det är då som de ensamma känner sig ännu mera ensamma.

Hillevi Wahl, kolumnist på tidningen Metro skriver:

Den sociala ensamheten är någonting annat. Den som min mamma led av, efter många års missbruk. Och som jag också kände en sådan skam och sorg över i min ungdom. Jag saknade familj, vänner och sociala kontakter. När jag hade min trettioårsfest bjöd jag runt sextio personer – och ingen kom. Så här i efterhand kan jag förstå varför, jag var dålig på att få människor att känna sig speciella. Och i mig själv fanns sedan tidigt en känsla av att om jag försvann från jordens yta så skulle ingen sakna mig. Kanske hade jag behövt någon som visade mig en väg ut ur ensamheten. Professor John Cacioppo har lanserat metod som heter EASE – ease your way to social connection. E står för Extend yourself. Han menar att om vi vill bryta isoleringen måste vi sträcka ut en hand, börja småprata med den som vi vill lära känna. A står för Action Plan – vi måste söka oss till sammanhang där kontakt uppstår, en förening, en kör, en församling. S står för Selection – välj hellre några få djupa kontakter framför många ytliga. Och kanske det viktigaste och svåraste av allt: E – Expect the best. Vi måste våga tro på att andra vill oss väl.

http://www.metro.se/kolumner/ensamhet-ar-var-tids-folksjukdom/EVHnlb!mInvPrezmNc/

Det kan vara svårt att sträcka ut en hand då man känner sig ensam, men det är just då som det behövs extra mycket. Det räcker inte med det sällskap som tvn ger. Vi behöver leta upp en förening, en kör eller en församling snarast möjligt. Och jag vet att i Mormonkyrkan så finns det många som gärna sträcker ut en hand och söker nya vänner. Varför inte våga söka upp kyrkan och gå på julfesten eller ett möte på söndag? Det är som man säger: ”Friskt vågat, hälften vunnet.”