Kategoriarkiv: Filosofiska tankar

Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.

Tro är inte gratis.

vår

För en tid sen kontaktade en facebookvän mig. Hen hade varit medlem i några månader, kanske upp till ett helt år och var vid tiden för dopet mycket entusiastiskt över att ta steget över och äntligen bli döpt.

Det här meddelandet på facebook var emellertid allt annat än entusiastiskt. Hen berättade för mig att hen inte längre trodde på kyrkan. Det fanns så mycket information på internet som pekade på att kyrkan inte var sann. Hen kände sig också obekväm som medlem då hen under hela sitt medlemskap både brutit mot kyskhetslagen och visdomsordet. När vi blir medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så avlägger vi samtidigt löftet att inte ha utomäktenskaplig sex eller använda oss av alkohol och tobak, kaffe eller svart/grönt te.

Visst var det trist att hen inte längre hade någon tro och hade beslutat sig för att lämna kyrkan. Samtidigt  så kände jag att hen aldrig gett tron någon egentlig chans. Att låta döpa sig in i kyrkan är att ta ett steg, precis som det är ett steg att ingå äktenskap. Vem som helst av oss vet ju att det inte per automatik innebär att ett äktenskap blir lyckligt bara för att man är gift, man måste jobba på sitt förhållande också.

Samma sak är det med att bli medlem i kyrkan. Vi kan inte inbilla oss att det räcker med att bli medlem i kyrkan och så flyter allt på liksom. Nej, så är det inte. Ett äktenskap är en relation som man måste bygga på. Samma sak är det med den relation som vi ingår med Jesus Kristus och Vår Himmelske Fader då vi går ner i dopets bad. Vi måste arbeta på vår relation. Tro är inte gratis. Vi får inte förväxla begreppet tro med begreppet nåd. Nåden kommer från Gud och är gratis. Om vi tar emot Jesus Kristus som vår personlige frälsare i vårt liv så har vi försonats med Gud då Kristus tar på sig alla våra synder. I dopet så tvättas vi rena och kan vända blad. Vi börjar ett helt nytt liv.

I det här nya livet så innebär vår omvändelse också att vi håller blicken riktad mot Kristus och följer honom.  I Johannes 14: 23 står det:

 Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom. 

 Så att  välja att tro på Jesus Kristus innebär också att vi följer hans bud. Då kan vi också få Den Helige Andens bekräftelse i våra liv. Tro är ingenting beständigt. Det är en handling och ett förhållningssätt. Vi kan närmast jämföra tron med en planta som behöver näring för att överleva. Tron behöver skriftstudier och bön. Tron behöver att vi följer buden. Tron behöver ett bejakande av att lyssna till den stilla rösten i vårt inre. Tron behöver ett hjärta som är villigt till att omvända sig, ödmjuka sig, ha en positiv inställning och ha en önskan att tjäna. Vi måste öppna våra hjärtan och aktivt leva ut vår tro. 

Naturligtvis blev jag ledsen över det meddelande som jag fick på facebook, men samtidigt blev jag inte förvånad. Jag har själv varit likadan; trott att tron varit gratis och levt högt på den förälskelses rus som jag befann mig i som helt ny medlem. Men till sist kom jag ner på jorden. Förälskelsen var över och det var då till slut som jag insåg att jag var tvungen att börja jobba på den relation som jag ingått med Jesus Kristus och Vår Himmelske Fader. Då, när jag lever rätt och följer de bud som jag vet att jag måste följa så kommer tron som en bekräftelse. Jag möts av underverket att känna Den Helige Andes närvaro i mitt liv som bekräftar för mig att den väg jag valde när jag valde att följa Jesus Kristus är den rätta vägen som leder till ljus, glädje, frid och en känsla av meningsfullhet.  

”Sofi fångades av en sekt”

SEKTstartKOMBO-241

Just när jag började tänka att Media i Sverige kanske hade börjat bli mindre inskränkt och mer internationell  i sitt tänk så händer det plötsligt att en artikel dyker upp i Aftonbladet som är rena återgången till medeltiden.

I en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Sofi fångades av en sekt” (2015-03-06) beskrivs hur förtvivlade föräldrarna är som förlorat sin dotter till mormonsekten. Ytterligare en intervju med en avhoppad mormon finns med. Till skillnad från berättelsen om ”Sofi” så är denna kvinnas namn inte fingrerat.

Berättelsen om ”Sofi” är en berättelse som ett flertal medlemmar känner till. Det finns nämligen inte så många medlemmar i Sverige att man inte vet vem det skrivs om, speciellt inte i detta fall. På Mormonlady skrev vi om ”Sofi” för ett par år sedan. Historien är tragisk. Det handlar egentligen inte om en flicka som väljer att bli mormon. Det handlar om föräldrar som inte kan acceptera sin dotters livsval. Själv känner jag igen mig allt för väl. Mina föräldrar förbjöd mig att ha med kyrkan att göra när de förstod mitt intresse för den. Jag tvingades att välja mellan kyrkan och mina föräldrar. Jag sattes i skräck av dem som skulle representera min trygghet och tillit. Hur svårt ska det vara för föräldrar att acceptera sina barns val och hur svårt ska det vara för Aftonbladet att inte vara så svartvita – allt för att skapa sensation? Det tråkiga för Aftonbladet är att det finns massor med människor i detta land som faktiskt känner mormoner och som vet att det de skriver inte stämmer. ”Sofi” skrev själv ett blogginlägg här på Mormonlady för ett par år sedan där hon gav sin version av vad som verkligen hade hänt. För att undvika ytterligare konflikter med sina föräldrar som ombads vi dock att ta bort blogginlägget.

Det är förvånande att Aftonbladet fortfarande kan befinna sig i en sån här ankdamm och inte inse att de har gjort bort sig. Andra svenska dagstidningar skriver idag respektfullt om vår tro. Läser man en populär tidning som Huffington Post så finner man många artiklar om ”mormoner”. En del är väl inte så smickrande, men många är riktigt positiva. De ger mao en nyanserad bild av vår kyrka och vår tro. Hur kan Aftonbladet vara så medeltida? Det är en gåta faktiskt.

Kyrkans informationstjänst kände till att denna artikel var på gång och kommer att bemöta kritiken. Mormonlady har varit in kontakt med FINYAR som forskar om nya religioner och nyreligiositet. De är förvånade över Aftonbladets agerande, men säger att Aftonbladet är svåra att kommunicera med. Aftonbladet hade inte kontaktad dem som artikeln handlade om. Mormonlady var den som fick berätta för ”Sofis” man om att de stod om dem i Aftonbladet. Frågan är vilken sorts journalistik det representerar; att inte låta samtliga parter komma till tals och inte ens informera att man tänker skriva om dem?

På ett par svenska facebookgrupper för medlemmar i kyrkan som jag är med i så diskuteras Aftonbladets artikel. Hur reagerar då medlemmar i kyrkan på artikeln? Ja, en del tar upp det faktum att endast 16% av Sveriges befolkning har förtroende för Aftonbladet enligt en färsk undersökning. Andra känner en trygghet över att människor över lag och t ex arbetsgivare tycker att det är ok att de är ”mormoner”. Några blir upprörda och anser att Aftonbladet representerar en inskränkt socialistisk syn. Vi kan alla tycka olika. För min del ger den närmast ett posttraumatiskt stressyndrom. Jag har själv gått igenom liknande som Sofi har tvingats gå igenom. Men trots att det är våra föräldrar som plågar oss så frågar ingen om våra känslor och hur vi har blivit bemötta.

Min äldsta dotter är inte längre aktiv i kyrkan. Visst hoppas jag på att hon någon gång kommer tillbaka till kyrkan för det är en sådan enorm glädje och tröst att ha Jesus Kristus i sitt liv. Men vad hon än väljer för liv så respekterar jag att det är hennes liv. Hon har sin fria vilja och rätten att välja sitt eget liv. Som medlemmar i kyrkan så måste vi respektera att våra barn väljer sina egna liv och sin egen livsåskådning. För mig är det också självklart att alla föräldrar, oavsett trosinriktning,  respekterar sina barns val.

Vill du läsa artikeln i sin helhet så finns den här: http://web.comhem.se/dannereuter/aftonbladet_sondag_1mar_s32-38.pdf

 

 

Något stort kan hända

Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!
Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!

Krönika i Östersunds-Posten, 21 feb 2015

http://www.op.se/noje/musik/louis-herrey-nagot-stort-kan-handa

En lördagskväll för exakt trettioen år sedan börjar publiken strömma in i Lisebergshallen i Göteborg. Samtidigt gör sig alla artister redo. Alla utom jag och Richard. Vi står fortfarande fast i den långa kassakön på Domus, Avenyn.

Tjugo minuter tidigare hade den impulsiva men ljusa insikten slagit oss: tänk om vi vinner hela kalaset! Hur gör vi då? SVT har säkert förberett Champange till vinnarna, men… vi är ju nykterister.

Med varsin Pommac flaska i handen börjar vi röra oss framåt. ”Förlåt… kan vi få tränga oss före?”

Förundrade blickar möter oss.

”Det är nämligen så att vi ska sjunga om en liten stund”, förklarar Richard.

”Ja… på Melodifestivalen!” lägger jag till och harklar mig ursäktande.

Snacka om stress. Men så hade hela veckan varit. Det började med de ursprungliga scenkläderna. De kändes helt fel. Alldeles för mycket glitter och prål. Kunde vi inte bara köra med något enklare, stilrenare? Vita byxor och pastellfärgade skjortor kanske? Men skorna då? Vi skulle kunna ta några Peter Pan boots och spreja dem med guldfärg. Men blir det verkligen snyggt? Nja… de får duga i alla fall. Och förresten, det blir nog inte så många i publiken som kommer uppmärksamma skorna ändå.

Koreografin var vi dessutom tvungna att förenkla. Det gick knappt att sjunga till det där aerobicspasset. Vi tar bort de flesta snurrarna. Vi hoppar mindre. Och allt flaxande med armarna skär vi ner till ett minimum. Dock borde vi nog behålla den lilla armsnurren i början av refrängen. Vem vet, kanske någon tycker den ser snygg ut?

Vi återkommer till Liseberghallen med andan i halsen och Pommac flaskorna i handen. Det tar bara ett ögonblick att byta om. Sedan står vi redo bakom ridån. Redo att erövra världen. Och när  vi dansar in på scenen i takt till det gungande introt och Per börjar sjunga ”Blixtar och dunder…”, då vet jag: nu kommer det hända något stort.

Idag är jag fyrtioåtta år. Mycket underbart har hänt under åren, men jag minns ändå med tydlighet den omvälvande glädjen att som sjuttonåring få sjunga en av schlagervärldens allra bästa melodier – en sång som jag redan då visste skulle överleva oss alla. Visst finns det viktigare saker i livet än Melodifestivalen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände mig ödmjuk och tacksam för tillfället som gavs mig och mina bröder.

Därför gläds jag med andra som också får denna möjlighet. I kväll, till exempel, kommer det att stå flera debutanter på Östersunds Arena scen, däribland traktens egen Jon Henrik Fjällgren. Jag hoppas han visar – som jag och bröderna försökte göra – hängivenhet och kärlek till sin melodi. Känner jag honom rätt så gör han det. Och vem vet, då kan det hända något stort.

Fotnot:

Enligt min åttaåriga dotter finns det ytterligare ett recept på framgång i Mello. Man måste se trevlig och söt ut i tv, ”som du var när du sjöng Diggiloo Diggiley, pappa.”

”Vadå?” protesterar jag.” Är jag inte fortfarande söt?”

”Jodå!” svarar hon och pausar. ”Det tycker nog mamma i alla fall!”


Gästkrönikör: Luois Herrey

https://herrey.wordpress.com/2015/02/21/nagot-stort-kan-handa/

YOLO!

Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.
Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.

Krönika i Norra Halland, 30 januari 2015

Min kropp rycker till i det varma vattnet. Aningen desorienterad öppnar jag sakta ögonen. Jag måste ha somnat. Jag sätter mig upp i den grunda spabassängen och tittar ut genom ett immigt fönster. Där ute ligger ett spegelblankt vinterhav, i vila från gårdagens storm. Det är vackert, men det ser kyligt ut. Här inne är det varmt. Åh, vad jag har behövt det här.

Jag ser på klockan att Angelica fortfarande har trettio minuter kvar på sin ansiktsbehandling. Då kan jag slappa lite till. Jag lägger mig på magen med armarna vilande på bassängkanten. Utanför ser jag en skuttande hund på stranden. Husse följer motvilligt efter och drar ner mössan över öronen. Som sagt, jag är glad att jag är på insidan.

”Men Yolo, pappa!” hör jag plötsligt i mitt huvud. Det är min sons röst.

”Va! Isak, vad gör du du här? Skulle inte jag och din mamma få vara barnfria idag?”

”Jo, visst… jag försvinner snart. Jag ville bara påminna dig om vad jag sa häromdagen: ’du måste leva Yolo, pappa!’ ”

”Ja, jag minns att du sa det. Yolo. You only live once.”

”Precis!”

”Och?”

”Vadå och!? Ser du inte vad du har framför dig?

”Ja, ett iskallt hav!”

”Nej, pappa, inte bara ett iskallt hav. Det är ditt iskalla hav! Idag äger du!”

”Vad pratar du om, Isak?”

”Bara det som du alltid pratar om. Du är herre över dig själv. Låt dig inte begränsas av några hinder. Du kan om du bara vill!”

”Men… om jag inte vill då?”

”Mamma skulle nog bli imponerad.”

”Höh?”

”Ja, hon skulle nog tycka du var en riktigt karl.”

”Tror du?”

”Jag tror inte. Jag vet!”

Jag ligger tyst i det 38:gradiga vattnet och tänker. ”Kanske…”

”Tänk inte! Gör det bara! Känner du inte hur havet kallar på dig? Yolo, pappa! Yolo!”

Rösten försvinner lika plötsligt som den kom. Håller jag på att bli tokig.Jag fixerar ögonen på havet. Ja… det känns nästan som om det kallar. Fantasier eller ej, innan jag hinner tänka längre hoppar jag ur bassängen och trycker upp ytterdörren. Mellan mig och havet ligger det hundra meter strand. Jag börjar sprinta.

”Aj, aj! Ont, ont! Oj! Eiiii!”

Marken är kall som en isrink, och stenarna och de vassa snäckskalen gör inte saken lättare. Jag skuttar fram som en galning, med flaxande armar och en kropp som ryker av ånga. Hoppas ingen ser mig nu! För sent. En korpulent dam i badrock vinkar till mig från hotelbalkongen.

Väl framme vid vattnet möts jag av ett tjockt täcke med tång. När jag vadar igenom den tjugo meter kalla sörjan börjar jag tappa all känsel i benen. Yolo, Louis, Yolo! Tänk på Angelica! Efter tångbadet sprintar jag ytterligare några sekunder innan jag kastar mig framåt och överlämnar hela min kropp åt havet som väntat på mig.

”Gaaaaaa!!!!”

När jag senare möter min fru berättar hon glatt om sin ansiktsbehandling. Jag lyssnar tålmodigt men kan till slut inte hålla mig: ”Du… jag har badat i havet idag.”

”Oj, då! Har du?”

”Ja… det var svinkallt, och…”

”Men du…”, avbryter hon mig, ”du tycker inte jag är för röd i ansiktet nu?

”Nej, nej, inte alls!” svarar jag och fortsätter: ”Jag fick kliva igenom kladdig tång. Jättekallt var det!”

”Ja, det kan jag tänka mig”, säger hon samtidigt som hon letar i sin väska. ”Jag ska bara spreja på en lotion. Den är bra för min hy. Känner mig lite kall i ansiktet. Syns det?

Jag är lugn på utsidan, men på insidan skriker jag. Isaaaaaaak!!!!


Gästkrönikör: Louis Herrey

https://herrey.wordpress.com/2015/01/30/yolo/