Kategoriarkiv: Filosofiska tankar

En lycklig begravning

fredrik

Vad tänker ni på när ni hör ordet begravning? Min Svenska Kyrkan erfarenhet är att det är en sorglig och slutgiltig företeelse. Sorg, sorg och högtidlighet. Min mammas begravning kändes som en visit hos föreningen humanisterna; ingen tro, ingen förtröstan, ingenting mer än en opersonlig präst som rabblade upp sina opersonliga repliker och rituella mantra.

I fredags så bevistade jag en begravning för en kär broder i kyrkan. Han hade under flera år lidit av Parkinsons sjukdom och upplevt sjukdomen som ett monster som tagit över hans kropp. För hans anhöriga blandades saknad med en lättnad över att denne broder nu hade det bra.

Som jag tidigare skrivit i andra blogginlägg så älskar jag mormonska begravningar. När jag kom till kapellet så hade jag med mig tre rosor att lägga på kistan; en röd, en vit och en gammelrosagul. Även om jag inte aktivt umgåtts med familjen i det privata så upplevde jag Fredrik som en kär broder i församlingen.

Kapellet var helt fyllt med folk. Jag kände igen ett par personer som inte längre är aktiva i kyrkan, några personer hade jag aldrig sett tidigare. Var och en av oss blev tilldelad ett mötesblad. Det jag la märke till var ett par citat som stod i mötesbladet:  ”Det finns inget som heter ”det går inte””  samt ”Ska något göras så ska det göras ordentligt.”

Fredrik var en praktisk man och en obotlig optimist. Det framgick tydligt då de olika talarna på ett personligt sätt berättade om Fredrik. En äldre man berättade roliga anekdoter om sina upptåg tillsammans med Fredrik. Båda var norrlänningar så det var gott att höra jordnära norrländska och berättelser om fisketurer. Vid en fisketur så hade Fredrik gipsat en hand, men ändå så tog han i och rodde så att gipset lossnade. De fick båda ta sig till Tärnaby för att Fredrik skulle få nytt gips och som den äldre brodern uttryckte det så kan alla i Tärnaby från lokalvårdaren upp till läkaren gipsa.  Alla de fem barnen till Fredrik var också uppe och berättade om sin kära pappa. De pratade om hans ärrade händer som används flitigt då han hade arbetat som snickare, de pratade om hans envishet, hans frimodighet att berätta om evangeliet och hans eviga optimism – hans förmåga att ”tänka utanför ramarna.

Det var ett möte fylld av minnen, leenden och en stark förtröstan. Fredrik var nu tillsammans med sina föräldrar sin dotter som dog i plötslig spädbarnsdöd och sin dotterdotter som dog i nionde månaden. Det finns ingen sorg, bara saknad, men också en stor glädje över att Fredrik hade mött sin frälsare Jesus Kristus och att han hade det bra.

När talen var över och alla fina psalmer – Ja, jag får inte glömma att vår biskop Fabrice spelade gitarr och sjöng Frank Sinatras ”My Way” på begravningen. Den sången var Fredriks speciella önskemål – då samlades den närmaste familjen framför kistan och höll om varandra. Sen fick vi alla gå fram till kistan för att säga farväl och lägga våra blommor på kistan.  Det var ett sånt ljus, en sån glädje och en sån tacksamhet över hela begravningen. Det kändes som ett enda stort väckelsemöte där talarna inte bara talade personligt om Fredrik, utan också vittnade om Gud och Jesus Kristus och om hur nära vi lever våra avlidna. De finns hos oss, på andra sidan slöjan. De psalmer som sjöngs var  Var när mig varje stund, Blott en dag ett ögonblick i sänder samt O store Gud. Det var ett mäktigt möte med Andens närvaro och jag är tacksam över att jag fick vara med.

Efter begravningen skrev äldste sonen i familjen detta på facebook:

Tack för all värme och deltagande denna speciella dag då vi tog avsked av vår älskade make, far, släkting och vän. Vi känner en saknad naturligtvis, men samtidigt en stor frid i vetskapen att Fredrik är där han ska vara nu. Han har säkerligen påbörjat nya stora byggprojekt i vår Faders kärleksfulla rike och gläds över många kära återseenden! Tack för många speciella år Pappa och för allt gott – du blir saknad!

Det bejakande tvivlet och det farliga tvivlet

 

P1000484

Det är poppis att tvivla i kyrkan. Om man inte tvivlar så är man förmodligen inte tillräckligt påläst eller har en barnatro (läs:naiv). För mig är tvivel inte så konstigt. Vi har alla våra upp- och neråtvågor i livet. Men frågan är om tvivel i sig är något uppbyggligt? Säg att du har en motorcykel på gården. Du tänker ta en tur, men undrar om cykeln är i körbart skick. Du börjar tvivla på att du kan ta den där åtråvärda motorcykelturen. Vad gör du? Sätter dig ner och börjar filosofera över vad som kan vara fel med motorcykeln? Kanske startar upp en sluten facebookgrupp och drar till dig ett antal syskontvivlare för att bekräfta ditt tvivlarbehov? Nää, formodligen inte. Du går fram till motorcykeln och försöker starta den. Får kanske igång motorcykeln och provåker den. Kanske kollar du oljan, eller något tekniskt. Eller?

Så här är det med tro också.

Vi kan intellektualisera, vi kan grubbla, vi kan diskutera med lika intelligenta insiktsfulla medmänniskor som också tvivlar för att bekräfta vårt ego, förlåt,  för att bekräfta att vi är en del av en större gemenskap menar jag…
Men tro är faktiskt en handling. Tron är som din motorcykel. Du måste testa och se om den funkar.

För en tid sedan så blev jag inbjuden till en sån där sluten facebookgrupp för tvivlare. Jag tror att den som bjöd min mig ansåg att jag kanske var intellektuell nog för att passa in. Ja, för naturligtvis måste man ju ha ett kritiskt tänkande, eller hur?  Av ren nyfikenhet och för att få eventuella uppslag att krydda denna blogg med så gick jag med. För att göra en lång historia kort så blev jag till slut utesluten ur gruppen. Problemet? Jag tvivlade inte tillräckligt mycket. Om man bortser från allt allmänt gnäll över föräldrar, släktingar, församlingsmedlemmar, ledare i kyrkan osv så stod kritik över kyrkans polygami högt på listan. Helt aningslöst la jag in en kommentar över att jag personligen inte upplevde något problem med polygami. Helt ärligt. Tänk att vara TVÅ  kvinnor som säger åt karlsloken att ta hand om disken. Nej, riktigt så vanvördigt uttryckte jag mig inte på deras blogg, men jag ville ändå påpeka att problemet var av tidstypisk och lokal art. I Afrika har kyrkan problem med att medlemmar i kyrkan vill påbjuda polygami igen.

Det jag hann lära mig från denna grupp var dels att helt irrelevanta saker togs upp som egentligen inte har med evangeliets sanning att göra t ex personliga konflikter och att gruppen inte var en neutral tvivlargrupp. Är en grupp neutral ska alla röster kunna höras, men detta var inte fallet i denna grupp. En broder i min församling som är professor (tror jag) lärde mig begreppet ”bubblefiering”. Man lever i sin egen lilla föreställningsvärld i t ex en facebookgrupp och kan inte ta in andra synvinklar. Något som jag till slut inte tvivlade på vad gäller denna facebookgrupp var att det egentligen handlade om en exitgrupp. Att tvivla är något vi ska bejaka och inte förtränga, man så finns det farliga tvivlet. Det finns inom t ex olika grupper där målet inte är att du ska ha möjlighet att komma till tro igen, utan att du ska lämna tron helt. Det var ingen tvivlargrupp som jag blev utslängd från, det var en ren exitgrupp. Att kända namn i gruppen som Hans Mattsson och John Dehlin fanns med i gruppen gjorde inte att jag tvivlade mindre på den saken.

När jag var i templet senast så hade jag förmånen att få samtala med en av tempeltjänarna där.  Hon  berättade att hon i sin ungdom hade gått på mission till Utah. Där träffade hon på många kvinnor från polygama samfund. Vid ett tillfälle så hittade hon skrifter på kyrkans universitet där någon ledare på tidigt 1800-tal uttryckt att det var bra för män att ta sig unga, attraktiva kvinnor. Den här informationen fick henne att riktigt börja tvivla och hon tänkte för sig själv ”vad gör jag här?” Hon var på mission och trodde inte längre. Men, så berättade den här tempeltjänaren att hon insåg att det bara fanns en källa hon kunde vända sig till för att få vetskap. Hon gick i bön till Gud och frågade honom. Det är ändå så att det är bara Gud som vet svaret.

Tvivel har funnits i alla tider. Lärjungarna tvivlade på Jesus Kristus, trots alla mirakel de bevittnade.  Jesus Kristus själv kanske i ett svagt ögonblick betvivlade sin egen mission när han utropade ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?” Så jag är den siste att betvivla tvivlet, men jag uppmanar alla att pröva Gud. Kan du testa din motorcykel, jag då kan du gå ner på knä och fråga Gud. Min personliga erfarenhet är också att jag bygger upp min tro genom att leva rätt. Följer jag alla buden? Läser jag skrifterna och begrundar dem? Ber jag regelbundet? Kan jag visa tacksamhet? Kan jag inse att jag aldrig kan förstå allt eftersom jag är en ofullkomlig människa?

”Vad gör vi med vår motorcykel?” Ja, för att den inte ska paja så antar jag att man måste underhålla den på något sätt. Underhåller vi vår tro eller underhåller vi bara vårt tvivel?  Ibland måste vi också helt enkelt ta ställning och arbeta utifrån det ställningstagandet. Innan jag blev medlem i kyrkan så tvivlade jag mycket. Jag var varken varm eller kall och ville inte ta ställning. Det var en speciell händelse som gjorde att jag plötsligt fick insikten i att jag var tvungen att bestämma mig. När jag väl bestämde mig så lät jag döpa mig. Men det räcker inte med det. Jag måste också följa Kristus och hans bud. Ibland riktigt känner jag hur jag har prövat tron. När jag skilde mig och stod ensam med fyra barn så var tiondet en stor utmaning. Jag minns hur deprimerad jag kände mig när jag i samband med min skilsmässa läste en tidningsartikel om hur fattigt ekonomiskt ensamtående mammor hade det. När jag läste detta så sjönk mitt mod och jag tänkte på att de flesta ensamstående mammor kanske hade två barn, inte fyra barn och de betalade inte tionde. Men jag beslöt mig för att pröva Herren. Jag fortsatte att varje månad betala mitt tionde på min bruttolön. Naturligtvis har jag inte haft det fett, men jag har åtskilliga gånger fått bevittna hur min tro förstärkts av alla de välsignelser som jag har fått ta emot då jag har valt att följa min tro.

Vad säger bibeln om tvivel? Ja, det finns t om en hemsida som tar fram alla skriftställen där detta tas upp. Jag har valt några av dessa skriftställen för att visa vilken inställning vi ska ha och vilken väg vi kan gå.

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. (Ord 3:5)

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. 6 Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. 7 En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, 8 splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.
  (Jak 1:5-8)

Men han sade till dem: ”Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Luk 24:38

Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. (Matt 21:21)

Mot dem som tvivlar ska ni vara barmhärtiga (Jud 1:22) 

Källa: 46 bible  verses about doubt.

…och så kom där en helikopter

helikopter

För en tid sen när jag pratade med min lilla dotter Eila så berättade hon en historia för mig.

– Mamma, det var en man som hade ramlat i vattnet. Han bad till Gud om att bli räddad. En båt kom förbi och ville plocka upp mannen, men mannen svarade att han skulle bli räddad av Gud. Och så kom där en helikopter. De firade ner en stege och ville rädda mannen. Men mannen vägrade låta sig räddas och sa att han skulle bli räddad av Gud. Till slut så drunknade mannen och han mötte Gud. Mannen frågade anklagande Gud varför Gud inte hade kommit för att rädda honom. Gud svarade:

-Först så skickade jag en båt, men du ville inte bli upplockad och sen så skickade jag en helikopter, men du ville inte ha min hjälp då heller.

När Eila hade berättat sin berättelse så undrade jag i mitt stilla sinne om det var jag som ursprungligen hade berättad detta för henne eftersom det är en av mina favoritberättelser. Jag tror att Gud är med var och en av oss i varje sekund och jag tror att Gud i mycket verkar genom andra människor. Det kan innebära att vi ber om något, funderar över något, behöver hjälp med något och så dyker det upp en medmänniska som besvarar ens böner, funderingar eller det man behöver hjälp med. Den person som förmedlar ditt bönesvar behöver inte vara medlem i samma kyrka som du eller ens troende. Det kan lika gärna vara en Christer Sturmark. Gud verkar genom alla människor.

Förra söndagen så träffade jag en äldre kvinnlig medlem i kyrkan. Hon tillhör egentligen Utby församling, men eftersom vi som tillhör Frölunda församling nu går i Utby församling då vårt kapell renoveras så händer det ganska ofta att vi Frölundamedlemmar stöter på Utbymedlemmar. Själv har jag ibland gått på deras mötestider och ibland ser jag nån liten utbybo som går på våra mötestider.

Hur som helst så gick jag fram till den äldre kvinnliga medlemmen och  beklagade sorgen då hennes före detta man nyligen hade gått bort. Vi började prata om hennes skilsmässa och hur hennes liv hade blivit då hon plötsligt sa till mig att hon länge hade velat prata med mig. Jag blev lite förvånad för egentligen känner vi inte varandra direkt, utan hon är en äldre syster från grannförsamlingen som jag nån sällsynt gång har stött på och växlat några ord med. Men hon sa att hon hade känt att hon skulle gå till mig och säga att jag måste gå vidare i livet. Jag förstod precis vad hon menade med sina ord och kände förundran över hur Gud precis hade talat till mig genom denna syster.

Ibland talar också Gud till oss genom skriftställen. Vi som medlemmar i kyrkan tror på personlig uppenbarelse för våra liv. Ibland kan den uppenbarelsen komma när vi läser skrifterna. För en dryg vecka sedan så var jag i templet i Stockholm. I väntan på en session så satte jag mig ner i templets vestibul, plockade en utlagd bibel och började läsa. På måfå så började jag läsa i Lukas evangelium. Då kommer plötsligt ett skriftställe för mig som jag aldrig tidigare har reflekterat över.

”Mästare! Säg till min bror att han ska dela arvet med mig.” Jesus sade till honom: ”Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?”Sedan sade han till dem: ”Se till att ni aktar er för all slags girighet, för livet handlar inte om att ha överflöd på ägodelar.”
(Luk 12:13-15)

Eftersom jag just nu håller på med ett arvsskifte och gruvar mig över det så kändes det som ett direkt tilltal från Gud.

När man är i templet så träffar man alltid på intressanta människor som man kanske aldrig har träffat tidigare och förmodligen aldrig träffar igen. Några av de bästa samtalen har jag haft under dessa möten. Under den senaste tiden så har jag grubblat mycket på min relation till min fd. man, mitt ena barns aspergerdiagnos och på min mamma som var en sk. samlare. Speciellt nu när man är uppe i arvsskifte så tänker jag mycket på det senare. Kanske var det så att Gud förstod att jag behövde någon att bara bolla mina tankar med för i templet så träffade jag på en helt underbar kvinna, vi kan kalla henne för ”Karin”,  som var där som tempeltjänare. Det visade sig att både hon och jag är skilda och vi började prata relationer. Det första Karin säger är att ”det hade varit så underbart om man hade träffat någon man som man kunde gå på äldremission med.” Jag kände bara ”oj” och berättade att just precis så har jag också tänkt.  Annars tror jag att både hon och jag har ett bra och aktivt liv. 

När jag kom hem från templet så sökte jag Karins fb-vänskap. Det är inte första gången jag träffar på någon i templet som jag sedan blir fb-vän med. Det dröjde inte länge innan det kom en liten förfrågan på fb från Karin om hon fick sova över hos mig i Göteborg. Hon skulle nämligen på kurs utanför Göteborg och tyckte det skulle bli dyrt med hotell. Jag skrev tillbaka på fb: ”tål du katter?” Jag har ju tre katter hemma och det kan ställa till problem för en del. Jag fick svaret att hon själv hade två katter och en hund.

Så i förrgår kväll mötte jag Karin vid tåget. Vi åt kvällsmat ihop och vi kom alla i säng rätt så sent. På morgonen så följde jag med henne dit hon skulle åka för att träffa en annan kursdeltagare som hon kunde samåka med. Igår när kursen var slut så träfades vi igen och gick ut och åt innan hon skulle ta tåget hem till Stockholm igen. Det känns alltid så skönt att ha en vuxen medlem i kyrkan i sitt hem. Vi kunde hålla bön tillsammans och det var inte bara jag i hemmet som var vuxen. När vi samtalade vidare så häpnade jag över hur lika Karin och jag var. Lite trevande så tog jag upp att jag tyckte det var lite jobbigt med mitt ex. Eftersom jag har satt barnens väl i centrum så har jag låtit honom få komma hem till mig på julmiddag, påskmiddag, på middag i största allmänhet osv. Den senaste tiden så känns det som om exet mer eller mindre har flyttat in hos mig och det känns mindre bra. När jag tar upp det med barnen så tycker de naturligtvis att jag är jättekonstig eftersom det är deras pappa jag talar om. Jag kan ju också få den här lite krypande känslan av att  ”hur förklarar jag det här” om jag nån gång skulle börja dejta igen? 

Det visade sig att Karin är lika konstig. Hon sätter också barnens behov i centrum. Hennes barn vill inte vara hos sin pappa så därför kommer deras pappa hem till dem istället. Han har t om nycklar till deras hem. Bara för att vara värre än mig så berättade Karin att hon t om har åkt på semester tillsammans med sitt ex, barnen och exets nya fru. Hon förklarade för mig att hennes fd. mans nya fru är från Kina så hon är jättetolerant med att hennes mans fd. fru alltid är närvarande.  

 Karin har liksom jag en dotter med funktionsnedsättning. Därför började vi  prata om det och det visade sig att Karins systerson också har aspergers. Vi började prata om funktionsnedsättningar i största allmänhet och då berättade Karin om sina släktingar som är samlare. Jag hade då inte ens berättat för henne att min mamma var samlare. När jag satt och pratade med Karin så blev jag mer och mer förvånad över hur mycket vi hade gemensamt. När vi skulle välja restaurang så har Karin indisk mat som sin favoritmat i likhet med mig, Vi knallade iväg till Tre indier, som kanske är Göteborgs bästa indiska restaurang, men det visade sig vara fullbokat. Då undrade jag om Karin gillade vegetarisk mat.  Själv är jag ju vegetarian och i kyrkan är vi uppmanade att bara äta lite kött, men det är ett råd som inte alla medlemmar tar till sig. Det visade sig emellertid att Karin inte äter speciellt mycket kött och att båda hennes barn är vegetarianer. Då knallade vi vidare genom Haga till restaurang Solrosen och åt vår middag där istället. Solrosen är en gammal kultrestaurang och kanske den bästa vegetariska restaurangen i stan, om man bortser från Govindas.

 Idag när jag skriver det här så känner jag så starkt upplevelsen av Guds närvaro i mitt liv. Saker som jag grubblade över har Gud genom medmänniskor och skrifterna besvarat. Jag kanske inte har fått ett svar över vad som är rätt eller fel i detalj, eller en utstakad handlingsplan, men livet känns med ens mycket lättare och jag känner att vad som än komma ska i mitt liv så finns alltid Gud där och skickar en båt eller en helikopter. 

Nej, jag är inte Charlie

törnekrona

Yttrandefrihet är något dyrbart som vi måste värna om i vårt samhälle. Vi måste ha rätten att uttala våra åsikter. Det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Men yttrandefrihet är någonting som också kan missbrukas. En av de saker som Jesus Kristus gick igenom, som var en del av hans lidande innan han gick en plågsam död till mötes var att han blev hånad. Hånet var både verbalt och fysiskt. Jesus blev hånad för att han erkänt att han var judarnas konung och fick en törnekrona nertryckt på sitt huvud och en mantel lagd på sina axlar. Hur ska vi som kristna bete oss mot våra medmänniskor? Ja, inte som Jesus belackare gjorde i varje fall.
Ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. (1 Kor 13:3)

Att uttala sin åsikt är yttrandefrihet, men att håna, dvs formen, är inte yttrandefrihet. Vi ska visa respekt för våra medmänniskor, vilket inte innebär att vi nödvändigtvis håller med dem i deras åsikter eller livsåskådning. Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga vet vi att vi ska leva på ett sådant sätt att vi har den Helige Andes närvaro. Paulus uttrycker i kärlekens lov att det inte spelar någon roll vad vi gör, om vi inte gör det i kärlek.

Ibland så bråkar mina två pojkar med varandra. En av dem kan gråtande springa till mig och beklaga sig över hur han har blivit sparkad och slagen av sin bror. Sådan terrorism är inte accepterad i vår familj, men samtidigt så frågar jag naturligtvis om varför den förre brodern slagit den andre. Svaret är många gånger att slagen och sparkarna kommit som en reaktion på en verbal provokation. Provokation ger inte rätt till vedergällning, men provokation i sig är inte heller rätt. Som mamma tillrättavisar jag båda mina pojkar. Båda har handlat fel. Så naturligtvis finns ingen ursäkt för terrorism, men att det sker ger ingen rätt att legitimera hån.

I Sverige har du rätt att tycka och säga nästan vad du vill. Du har rätt att uttrycka dig i radio, i tv och på webben. I yttrandefrihetsgrundlagen står det om dessa rättigheter. Där står också vad du inte får göra, till exempel förtala eller kränka en annan person. (Källa: riksdagen.se )

Ja, vad säger man om ovanstående citat? Jo, de som förespråkar rätten att kränka anser att de kränker Muhammed – som är död. Men om Muhammed är död, hur kan han då bli kränkt? Naturligtvis riktar sig inte hånet mot en död person som inte kan bli kränkt, utan hånet riktar sig till den målgrupp som känner sig kränkt; de som anser att Muhammed var en Guds sanna profet.Frågor som dessa är inte enkla och jag märker i olika diskussionsforum att åsikterna om åsiktsfriheten skiljer sig åt mellan medlemmar i kyrkan. Alla ser inte på saken som jag gör. Vi som är medlemmar i kyrkan och går i templet ingår dock förbund som bl a innebär att VI inte får håna andra människor.Även jag kan i viss mån känna mig splittrad vad gäller t ex satirteckningar. Min morbror ägde under flera år Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Tidningen var känd bl a för sina satirteckningar över nazismen på 1930-talet. Att med olika medel bekämpa främlingsfientlighet och rasism känns inte främmande för mig, men att håna människors religion är enbart förkastligt. Den som är fri från synd får kasta första stenen.https://www.lds.org/new-era/1974/08/a-serious-look-at-humor?lang=eng

Templet – en retreat för själen och en plats för samtal.

Gasthem_bild_648x452

Förra veckan hade jag förmånen att vara templet i Stockholm. Under en vecka hade jag haft svår huvudvärk och kände riktigt hur trött jag var av att ha haft så mycket värk. Jag ångrade nästan att jag hade bokat biljetterna till tåget. Men jag kom iväg.

Det började inte jättebra. Missade spårvagnen och hade så bråttom till tåget att när jag väl hoppade på sista vagnen så var det bara två minuter kvar tills tåget skulle gå. I mitt stilla sinne prisade jag Gud för att jag hade lyckats hinna med. Väl i Stockholm så hittade jag trots mitt usla lokalsinne till lokaltåget rätt så omgående. Hoppade på ett tåg som stod på perrongen och frågade för säkerhets skull om det gick till Västerhaninge. Det gjorde de t och dörrarna slog igen. Väl framme i Västerhaninge så var det som om jag kommit dit på bara några få minuter.

Även om jag inte besöker templet så ofta så känns det lite som att komma hem. Jag går in i matbutiken och köper färdigmat för fem dagar och drar så hem matkassar och resväska till gästhemmet. Gästhemmet hör till templet. Där kan man för en billig penning – fyrbäddsrum kostar ca 60 kr natten – både sova och få tillgång till datorer för genealogi, teverum och ett välutrustat kök. Gästhemmet är täckt av Jesusbilder och det känns heligt bara att träda in där. När jag bokade rum så fick jag också en kod till ytterdörren. Det behövs, för gästhemmet är ofta ganska så tomt. Det känns därför riktigt rofyllt bara att komma till gästhemmet.

När jag packat upp mina grejor och stuvat in maten i en av gästhemmets kylskåp och skafferilådor så känner jag bara en oändlig ro. Templet och gästhemmet är en retreat för medlemmar i kyrkan. Förutom att få känna avskildhet och ro så träffar jag alltid på medlemmar från olika nationer. Många gånger så har jag fått uppleva intressanta och andliga möten med andra människor. Det är precis som att man är bara sig själv här. Tiden existerar knappt och vad som händer i ens vardagsliv känns plötsligt väldigt avlägset.

Den här gången jag besökte templet var det en öppen vecka där vilka som helst kan besöka templet. Vanligtvis är templet veckovis vikt åt respektive stav (stift) t ex Göteborgs stav. Den här gången fick jag stifta bekantskap både med svenskar, norrmän och några ryssar. Det trista med ryssarna var att bara en kvinna kunde tala engelska. Hon hade med sig sina båda söner, 14 och 17 år och beklagade sig över att de inte kunde engelska. Undervisningen av engelska har ingen högre prioritet i Ryssland. Hennes förhoppning var att pojkarna skulle komma att kallas på mission till ett engelskspråkigt land så att de fick lära sig engelska ordentligt. Kan de engelska så kan de sedan läsa in en högskoleutbildning på distans för en låg kostnad på kyrkans universitet. Jag kände mig ödmjuk över denna underbara ryska kvinna, som bara kom till templet för att detta var hennes ”första tempel” – ryssarna tillhörde templet i Stockholm fram till dess att templet i Helsingfors hade byggts. Efter mycket möda så har jag nu lärt mig att säga ”privjet” som betyder ”hej” på ryska.

Det gick mycket bättre att prata med mina norska syskon. En syster jag träffade i gästhemmet gav ett bestående intryck. Själv trodde jag att hon var ca 55 år, men jag höll på att trilla av pinn när hon berättade att hon i själva verket var hela 80 år. Naturligtvis var jag tvungen att fråga denna underbara och positiva syster om hur hon kunde hålla sig så ungdomlig. Hennnes förklaring var att hon hade valt att alltid vara positiv, alltid se framåt och lämna allt bakom sig. Arild, som jag tror mig minnas att hon hette, hade gått igenom svåra prövningar i livet. Hennes ene son, en av sju barn, hade gått bort redan i tjugoårsåldern i en ärftlig sjukdom som även förkortade hennes mans liv. Vid 60 års ålder blev Arild änka och valde då att se till att hon fick ett rikt liv och få tjäna i templet.

En annan syster som jag träffade på var Camilla. Vi hade ett jätttrevligt samtal där Camilla kom in på frågan om tro. Hon berättade om hur hon hade tjänat som missionär i Salt Lake City och där kommit i kontakt med många kvinnor som hade en bakgrund i polygama utbrytargrupper. Camilla berättade att hon fann en text där en av kyrkans ledare hade skrivit något om att unga kvinnor skulle vara till behag för männen. Camilla kände när hon läste texterna att hon plötsligt var full av tvivel. ”Vad gör jag här?” var hennes tanke. Men saker och ting ändrades. Camilla kom till insikt om att böcker och vad andra människor sa inte skulle göra henne klokare. Hon kom till insikt att om någon visste svaret så är det Gud. Camilla beslöt sig för att be till Gud och fråga om evangeliet var sant och det är det som har hållit henne kvar.

När jag gjorde sessioner så fick jag för första gången se ytterligare en ny tempelfilm. Det finns nu fyra tempelfilmer som visas växelvis. Den senaste kom till templet i Stockholm i oktober förra året. En av tempeltjänarna sa till mig att den senaste filmen var en riktig besvikelse. Hon hoppades på att den skulle tas bort. Det var ju lite synd att hon sa så för det gör ju att man inte har några förväntningar på filmen. Men jag är böjd att hålla med tyvärr. Skådespeleriet var inte alls på samma nivå som på de två andra nya filmerna. Det enda som kändes som en speciell tolkning i denna filmversion var att man bitvis upplevde Satan mer som en röst som man skulle kunna höra i sitt huvud snarare än en faktiskt person. Det kändes ganska så otäckt. Men i det stora hela kändes inte filmversionen särskilt genomtänkt.

När jag skulle åka hem sista dagen, det var förra lördagen, så visade det sig vara klass 2 varning i södra Sverige. Jag visste först inte ens om jag skulle kunna komma hem med mitt tåg. Lite nervöst var det, men jag fick tillåtelse att sova över på gästhemmet från lördagen till söndag ifall tåget inte skulle ha gått. Det var en av de anställda på gästhemmet som hjälpte mig, fixade rum och nyckel osv. Vi hade också ett intressant samtal då vi tog samma lokaltåg några hållplatser. Han berättade lite om sitt liv och sin skilsmässa som han hade gått igenom några år tidigare. När vi samtalade så kändes det lite som om vi hade känt varandra i flera år. Den här känslan av samhörighet upplever jag ofta tillsammans med andra medlemmar, speciellt i samband med att jag besöker templet.