Kategoriarkiv: Filosofiska tankar

Om ateismen som villolära

Jag gillar egentligen inte begreppet villolära eftersom det ligger en värdering i ordet. Själv besitter man den absoluta sanningen och de som inte ligger i linje med de åsikter man själv har kategoriserar man som villolära. Men samtidigt upplever jag ateismen som en villolära eftersom den själv gör anspråk på att vara något värdemässigt neutralt och vetenskapligt högtstående. Alla tror vi någonting och allt är just tro, inget annat. Ingen kan påstå att just de har sanningen och samtidigt styrka den med vetenskapliga bevis. Ateismen är en livsåskådning precis som vilken annan religion som helst, men istället för Gud som auktoritet används den heliga vetenskapen som den nye Guden.

När jag var liten så var jag ateist. Jag trodde allt tal om Gud och evigt liv var en lögn. När vi dog skulle vi inte längre finnas till. Att vi existerade var en slump och livet var kort sagt meningslöst. Lyckligtvis fann Gud mig. Fastän jag värjde mig, först mot hans existens, sedan mot hans inblandning i mitt liv, så kände jag Guds närvaro och kände till slut att jag var tvungen att sluta fred med Gud, acceptera att han fanns och söka hans vilja med mitt liv. Plötsligt upptäckte jag fördelarna med att tro. Det fanns någon där för mig, en helig närvaro. Det fanns en mening med att finnas till, med livet och det fanns en evighet. Hur jag levde mitt liv hade betydelse och jag insåg att livet var en skola inför evigt liv.

När jag läser humanisternas hemsida slås jag av hur torrt rationella de är. De åberopar vetenskapen som rensar upp bland den hemska, destruktiva religionen med förlegade föreställningar, kvinnorförtryck, hedersvåld och allt vad religionen lastas för. Det slår mig att allt gott som finns i religionens namn passerar med tysthet på humanisternas sida. Jesu Kristi Gyllene Regel, hinduernas ahimsa-ideal osv. Samtidigt slås jag av hur odelat positivt man ser på vetenskapen. Naturligtvis finns det destruktiva drag inom religioner, men samtidigt handlar det ofta om traditioner som finns och har funnits i århundraden, oavsett religion. Kvinnlig omskärelse t ex, finns inom vissa geografiska områden och tillämpas av både muslimer och kristna. Destruktivitet inom ateistiska rörelser är inte svårt att finna. Vem kopplar ihop Sovjetunionens kommunism med en positiv bejakande människosyn? För många människor är Stalin liktydigt med skräck. Och vilken religion företrädde han? Jo, ateismen. Vetenskap är också ett område som inte kan likställas med ”sanning”. Vad är sanning, kanske du frågar dig? Ja om du söker eviga sanningar kan du inte finna dem inom vetenskapen. Vetenskapen är skapad av ofullkomliga, subjektiva människor. Människan är ofullkomlig på många sätt. Vi har inte sinnen att förnimma hela verkligheten. Vi kanske tänker att vi inte har autism, utan kan se verkligheten som den är. Men vet vi verkligen det? Våra sinnen är begränsade till vad vi kan se, känna, smaka, dofta, höra. Kan dessa sinnen täcka in all verklighet omkring oss? Knappast! Vi har i årtusenden samlat ackumulerad kunskap och vår intelligens ökar för var generation. Men har vi fullkomlig intelligens? Förstår vi allt, kan vi allt? Svaret på denna fråga är åter igen ”Nej”. Vårt vetenskapliga kunnande bygger på mänsklig förmåga; våra sinnen, vår intelligens och vår samlade kunskap. Detta medför att vetenskapen på intet sätt är fullkomlig. Dessutom präglas vetenskapen av subjektivitet. En forskare som för inte allt för länge sedan sågs som världens främste forskare, läggs idag i malpåse för att vetenskapen han sysslade med, frenologi, inte längre anses vara vetenskap. Trots allt mätande av olika ”rasers” skallar inser man idag att man inte kan dela upp människor i olika grupper med olika grader av intelligens beroende på rastillhörighet. Idag klassas ett sådant synsätt som rasism, för inte allt för länge sedan var detta vetenskap.

Något som slår mig när jag läser humanisternas idéprogram är deras humanistiska inställning. Enligt deras syn finns det ”rätt” och ”fel”. De radar i sin programförklaring upp hur man ska förhålla sig till varandra och omvärlden. Men, kan jag känna, varför denna etik, varför denna mening med tillvaron? Eftersom allt är en slump, allt är meningslöst och alla bara dör och försvinner så varför kan man då inte som ateist lika gärna bejaka nihilismen? Detta filosofiska synsätt borde vara den logiska konsekvensen. Det finns ingen mening, inget mål. Det finns ingen moral, eller moraliska värden. Det är detta som gör mig lite konfunderad vad gäller humanisterna. För vad de inte känner till, men som jag som Sista Dagars Helig känner till, är att vi i denna världen leds av något vi kallar för ”Kristi ljus” dvs samvetet. Oavsett om vi tror på en Gud, en högre makt, en mening, ett liv efter detta…. eller inte, så kan de flesta av oss, sociopater undantagna,känna ett moraliskt patos för vad som är rätt och vad som är fel. I bibeln står det att vi kommer att dömas enligt vårt samvete. Och samvete har vi, i varjefall de flesta av oss. För mig var detta en filosofisk fråga som var en del i erkännandet av Guds existens. Jag kände Guds närvaro och jag visste att det fanns saker som var rätt och saker som var fel. Om allt var utan mening, om ingen Gud finns så borde jag inte känna ett samvete. Naturligtvis kan jag stöta känslan ifrån mig och säga att jag är indoktrinerad. Jag är uppvuxen i en social kontext och har lärt mig samhällets regler. Men dessa regler, dessa grundtankar att det finns rätt och det finns fel, dessa grundtankar och dessa moraliska känslor finns universellt hos alla folk, i alla tider. För mig är det ett vittnesbörd om Guds existens!

Som kristna lägger vi vårt liv i Guds händer och förlitar oss på honom. Humanisterna tycks tolka detta synsätt som att vi inte tar personligt ansvar för vårt liv. Som kristen känner jag tvärtom. Med den kunskap jag har om meningsfullheten med livet så känner jag att det är mitt personliga ansvar att ta vara på mitt liv. I Jesu Kristi Kyrka betonar vi värdet av den fria viljan. Vi är personligen ansvariga för våra handlingar. Personligen tror jag att människor som inte har en tro är mer benägna att inte ta personligt ansvar för sina handlingar än en person med tro. Nyligen publicerades en biografi över Jackie Arklöf. Den kände historikern Peter Englund kommenterar Jackie Arklöfs brottsliga handlingar med följande ord: ”Man kan inte gömma sig bakom att man bara lydde order eller hade en taskig barndom eller nåt annat.” (En svart nazist sid. 227)Man kan alltid ha en auktoritet oavsett om man är ”religiös” eller ateist. Ett sätt att undgå att ta personligt ansvar för sitt liv är att åberopa auktoriteter. Under nazisträttegångarna efter andra världskriget åberopades inte Gud som auktoritet för de fruktansvärda dåd som hade begåtts. Istället sas det att man ”lydde order”. Har du inget ansvar kan du plåga, skjuta, döda…. En filosof som fick stor genomslag vid denna tid var Jean Paul Sartre. Han talade om att vi har en fri vilja och ett ansvar. När soldaten sa att han lydde order kunde Sartre kontra med att ”du kunde ha vägrat lyda order.” När soldaten sa att han hade blivit dödad om han inte lydde order svarade Sartre ”du hade kunnat välja att bli dödad.” Enligt Sartre har vi en fri vilja och vi kan aldrig skylla på auktoriteter. Sartre var ateist, men detta synsätt genomsyrar även den tro som jag omfattar.

Belöning

Jag förstår inte varför de som varit i klammeri med polisen senare ska bli promotade som folkkära av massmedia. Är det någon slags gräddfil för folk för att snabbt ta sig fram och bli kändis. Sedan, då de blivit kändisar, då erbjuds de intressanta välbetalda jobb i kändisbranschen. Det är så absurt. Varför inte premiera de skötsamma istället? Är de för gråa och tråkiga måntro? Måste man hålla på med missbruk för att få inträdesbiljett dit? Inte undra på om folk inte har lust att sköta sig längre. Folk vill ju bli kändisar, och de vet hur man blir det. Jag blir aldrig någon kändis, passar inte för det. En medelålders tant som varken slåss, svär, knarkar, dricker sprit, röker, vänsterprasslar eller något annat, är ganska tråkig. Jag har aldrig tjänat på att vara ordentligt. Man får inte jobben som är bra betalda då. Jag är faktiskt väldigt fattig när det gäller materiella tillgångar. Den stora majoriteten av medlemmarna i Mormonkyrkan i Sverige är låginkomsttagare.

Vad händer då vi inte möts?

Vi människor vandrar på olika vägar här i livet. Vi möts och vi vandrar vidare, och vi har olika erfarenheter med oss. Ibland har vi en fördel då vi träffar på någon som inte haft den upplevelse som vi redan gått igenom. Våra samtal och diskussioner blir inte alltid fruktbara och vi möts inte på gemensamt område. Vi förstår varandra inte nu. Kanske kommer vi aldrig att förstå varandra, men vi kan bemöta den andra med respekt. För vi vill ju tro det allra bästa om den andra, även om vi inte förstår. Att älska sin nästa som sig själv, är en konst i en tid som denna. Det går aldrig att övertyga en som redan är övertygad och tror annorlunda än man själv. Lev väl! Läs mer

Kulturell kristen

Det finns många människor som inte tagit ett eget beslut att bli kristen. De är sekulariserade kristna. De tror egentligen inte på Jesus och det han lärde ut. Att vara kristen betyder att man har en viss etik och livsstil. De som föds in i en kristen familj och sedan inte tar ett eget beslut, är inte kristen. För när man bestämmer sig för att bli kristen så ska det bli en ny livsstil också. Om det inte blir det, så är det som när någon surfar på internet på annans bekostnad. När man har en död tro på Jesus Kristus så får tron inga konsekvenser för det liv man lever. Man behöver göra nya dagliga beslut, för varje dag är en ny dag. Det känns i själen när man lever ett kristet liv. Att tänka på andras bästa, och inte roffa åt sig själv av alla fördelar man kanske har tillgång till, det känns i köttet även om anden glädjer sig. Vill vi surfa på andras bekostnad eller ordnar vi ett eget himmelskt abonnemang?