Kategoriarkiv: Funktionshinder

Humanismens elitistiska mål

I dagens GP (110721) kritiseras humanismen i artikeln ”En tvehövdad humanism”. På bilden i artikeln finns publicerad de siamesiska tvillingarna på Naturhistoriska museet i Göteborg. Författaren kritiserar humanismen för dess elittänkande. ”Den moderna humanismen sätter människan på en piedestal. Hon står över och vid sidan av naturen. Hon är den enda varelse som kan skapa sitt eget liv och sin egen värld. Hon är fri, rationell och oberoende – en individ.” Från 1800-talet uppkommer den unika individen och geniet. Innan dess var människan del av en större helhet, familjen, bygden, huset hon bodde i. All ära tillkom Gud och tillskrevs inte den enskilda människan.

”Humanismen har … alltid haft svårt att hantera individer som avviker från normen…Alla de som inte automatiskt uppfyller bilden av en rationell, oberoende individ, utan istället framstår som beroende, irrationella, motsägelsefulle, mångtydiga och monstruösa…När humanismen har uppvärderat människan har den samtidigt ”uppfunnit” det avvikande, det monstruösa – och förvisat detta till det omänskligas domän.”

Precis som det i många kristna kyrkor betraktades som ett Guds straff att få ett barn med funktionshinder så betraktades funktionshindrade av humanismen som ett misstag som inte borde få finnas.

Istället för humanism efterfrågas nu en sk. posthumanism. Den franske filosofen Gilles Deleuze företräder denna linje. ”Enligt Gilles Deleuze finns ingen essentiell människa…Det enda som i grund och botten existerar… är skillnader, eller rättare sagt flöden av skillnader. Vi är alla med andra ord, olika…Posthumanismen…bär på ett löfte…om en värld utan kategorier där allt tillåts flyta och vara fritt.””

Artikeln avslutas med en filosofisk reflektion över vad posthumanismen skulle innebära och artikelförfattaren menar att det bästa vore om den kompletterades med en filosofisk pragmatism som har en samhällelig förankring förverkligad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ett sådant perspektiv, menar artikelförfattaren skulle ”bryta ner århundraden av humanistiskt förhärligande av människan och för första gången låta oss se individen på riktigt…Ett monster med två huvuden skulle kanske lära oss något nytt. Man måste alltså vänta sig att naturen som kombinerar allt, och som med seklen medför de mest extraordinära fenomen, ska ge oss en tvehövding som begrundar sig själv, och vars ena huvud gör observationer av det andra.”

”I slutända ska alla bli Gudar” basuneras ibland insinuerande ut bland motståndare till Jesu Kristi kyrka. Ja, det är vad vi tror, men det gäller inte i detta liv. Finns det inte större anledning till oro för humanismen och deras elittänkande? Finns det inte större anledning till oro över krafter som verkar för att barn med funktionshinder inte ens ska få chansen att födas? Denna typ av sk. elittänkande ställer sig vår kyrka helt emot. Vår tro är att alla människor är barn till Vår Himmelske Fader. Meningen med livet är att vi ska utvecklas och förberedas inför det eviga livet. De människor som föds ner till jorden med funktionshinder behöver dessa prövningar för sin personliga utveckling. Av dessa människor finns de som inte har möjlighet att ta emot Kristus som sin personlige frälsare då de har kognitiva funktionshinder. Personer med kognitiva funktionshinder har redan mottagit frälsningen i förexistensen och finns kanske i detta jordeliv inte främst för sin egen skull, utan för att lära oss medmänniskor vad som är viktigt i livet. Det finns många föräldrar till barn med funktionshinder som vittnar om vilken glädje dessa barn ger dem och hur mycket de själva har växt som människor.

I Jesu Kristi Kyrka tror vi på en förexistens. Vi levde då tillsammans med vår Himmelske Fader. Rent teologiskt är läran om förexistensen ingenting konstigt, utan förordades av framför allt kyrkofadern Origen Adamantius, 184/5–253/4. Denna lära praktiseras dock inte idag, mig veterligen, av någon annan kristen kyrka. I förexistensen, när vi var delaktiga i att välja vårt jordeliv så var vi alla fullkomliga i intelligens. Det fanns inga funktionshinder. Under jordelivet är vi alla ofullkomliga, både andligt, fysiskt och intellektuellt. I nästa tillvaro kommer vi att få en fullkomlig kropp och fullkomlig intelligens. I evigheten finns inga funktionshinder! Vi kommer också att fortsätta utvecklas. Tid kommer inte att finnas som det finns i detta jordiska liv, men vi kommer att gå framåt och utvecklas hela tiden i evigheten. En dag kommer vi att nå så långt att vi själva har nått fullkomlighet dvs vi kommer att vara som gudar. För mig är denna tanke vare sig hädisk eller ologisk. Vi utvecklas ju hela tiden under vårt jordeliv. Varför skulle vi inte kunna fortsätta utvecklas i det eviga livet?

Personligen tror jag att det skulle vara ganska så tråkigt att vi skulle stanna upp i vår utveckling så snart vi gick över till det eviga livet. Det finns en rolig historia som kan illustrera detta. ”En rättfärdig man dog och alla förväntade sig att han skulle komma till himlen. En inte så rättfärdig man som hade känt den rättfärdiga mannen förvånades då han fann honom i helvetet. – Men varför är du inte i himlen, frågade den mindre rättfärdiga mannen. – Jo, svarade den rättfärdiga mannen. Jag kom till himlen och så frågade jag änglarna vad jag skulle göra där. – Idag ska vi spela harpa, svarade änglarna. Jag fick en harpa och spelade och spelade. Efter en tid frågade jag åter igen änglarna vad jag skulle göra. -Idag ska vi spela harpa, svarade änglarna. Jag spelade åter igen harpa. Samma sak upprepade sig vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. En sista gång frågade jag änglarna vad jag skulle göra. -Idag ska vi spela harpa, svarade änglarna. Då svarade jag_ – Åt helvete med harporna…. och här är jag nu.”

Ovanstående man skulle ha passat för ett medlemskap i Jesu Kristi Kyrka.Visst skulle han fått spela harpa om han hade velat, men roligare än så skulle han fått ha det. Vi behöver alla utvecklas och inte förstelna. Det gäller även i evigheten.

Vad ska man göra om man blir utförsäkrad från Försäkringskassan?

Jag läser gång på gång i tidningsartiklar om personer som är för sjuka för att få lov att jobba på sitt ordinarie jobb, men för friska för att få pengar från Försäkringskassan. De befinner sig i ett tomrum, ett ingenmansland, tror de.

Dessa personer går då till Kommunen för att få ekonomisk hjälp. dvs det som vi förr kallade för socialbidrag. Men kommunens handläggare säger åt dem att gå till Arbetsförmedlingen och anmäla sig arbetslösa.

Det är då som den sjuka personen gör en mental blunder och insisterar på att vara för sjuk för att jobba. Ja, det är sant att personen är för sjuk för att jobba på sitt ordinarie jobb, men inte för sjuk för eventuella andra jobb som finns på arbetsmarknaden.

För vanliga människor som jobbar har sina krämpor och går till jobbet ändå. En dataprogrammerare som sitter hela dagarna framför sin dator, klarar av att jobba fastän han brutit sitt ben. Eller hur? Men han skulle inte klara av att jobba som brevbärare eller flyttbud, för då skulle sjukdomen vara ett hinder för honom. Men ett brutet ben hindrar inte personer som sitter stilla framför en dator och jobbar.

Det är så som tanken med sjukförsäkringen är, dvs bara för att man är för sjuk för att utföra ett jobb, så innebär det inte att man inte kan utföra andra jobb.

Fast då tänker den sjuka personen att det är ju hopplöst att få tag på ett annat jobb som passar, pga att det finns arbetslöshet och så stor konkurrens om de lediga jobben.

Precis, och det är detta som måste sjunka in mentalt i alla sjuka personer som blir utförsäkrade. De behöver komma ut och konkurrera om jobben, precis som alla andra.

Om en person som blivit utförsäkrad från Försökringskassan vägrar att anmäla sig arbetslös hos Arbetsförmedlingen, ja då vägrar kommunens handläggare att betala ut ekonomiskt bistånd till dem, och då står den sjuka utan pengar och tycker synd om sig själv.

Men varför i hela världen kan de inte ta och masa sig till Arbetsförmedlingen? Har de en endaste aning om vad som väntar på dem där? Där väntar arbetsprövning, arbetsträning, arbetsutvärdering osv, och detta görs på olika sätt. Allt sker i samförstånd med arbetsförmedlaren och den arbetssökande som är sjuk på vissa sätt men frisk på andra sätt.

Det behövs en dialog med andra ord mellan den sjuke och myndigheterna. Men om den sjuke vägrar, så händer ingenting positivt alls.

Så nu när jag läser om en man som har ett jobb på Samhall, men är för sjuk för att jobba där, men för frisk för att få pengar från Försäkringskassan, ja då undrar jag varför han vägrar att gå till Arbetsförmedlingen. För om han ändå trots allt hade gjort detta, ja då hade han fått pengar av socialen. Men istället så går han ut i tidningar och ber om medlidande, och hoppas på att alla ska tycka jättesynd om honom.

Klart att det är synd om honom, för han är sjuk på vissa sätt. Men han är inte sjuk till 100 procent. Det finns en viss arbetsförmåga kvar, och den behöver prövas. Ska detta vara så svårt att förstå? Mannen stoppar hela utredningen, bara för att han inte vill bli utredd. Detta trots att kommunen genast, på stört, skulle betala ut pengar till honom om han går till Arbetsförmedlingen.

Jag hoppas att någon vän till honom hjälper honom att förstå att det faktiskt inte är farligt att gå till Arbetsförmedlingen. De är vänliga där, om man behandlar handläggarna med respekt.

De är trots allt bara människor, så om man svär åt dem, hotar dem, försöker manipulera dem eller något annat, ja då sätter de sig på tvären. De har faktiskt rätt till det, för det handlar ju om våra skattepengar. Man blir inte friskare av att gå hemma och dra benen efter sig, utan man blir friskare av att jobba på den nivån som man kan. Väldigt få är så sjuka att de inte kan göra någonting alls.

Det finns många ställen som denna arbetsprövning kan ske på. Arbetsförmedlingen har egna lokaler där en del av allt sker, men sedan så ber de personen att leta upp ett praktikställe som de kan vara på upp till 3 månader i alla fall. Ja, egentligen kan det bli ända upp tilll 9 månader, för om de börjar med arbetsprövning i 3 månader, så kan de fortsätta med arbetsträning i 3 månader, och slutligen ha praktik i 3 månader. Bra att veta va?

Så… leta upp något hunddagis, katthem, Djurens Vänner, Röda Korset, Erikshjälpen, Emmaus, något socialt arbetskooperativ eller liknande. De är inte svåra att hitta. Där kan man få dessa saker.

http://www.skoopi.coop/sociala-arbetskooperativ/vara-medlemskooperativ/

Mormonkyrkan har Deseret Industries, och där rehabiliterar de människor som har funktionshinder eller står långt utanför arbetsmarknaden. Deseret Industries samarbetar med de offentliga myndigheterna, och lyckas hjälpa väldigt många människor.