Kategoriarkiv: Hälsa

Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.

Självmord fråntar dig möjligheten till att få allt att bli bättre

suicide Visst är den här bilden bra och viktig? ”Självmord tar inte bort det faktum att livet kan bli sämre. Självmord tar bort möjligheten att någonsin få livet att bli bättre.”

Jag fick denna bild som en fb-status för en tid sedan och idag fick jag en annan länk till en chat-sida för den som överväger självmord. Hur viktigt är det inte att vi delar med oss av denna information, för vem vet vem som mår dåligt just nu?

https://mind.se/chatta/

För ett tag sedan så kommenterade jag på en sluten hemsida för anhöriga till personer med aspergers syndrom samt de som själva har diagnosen. En av mina barn har aspergers så därför är jag medlem i gruppen. En ung kille uttryckte hur dåligt han mådde och jag skrev faktiskt en kommentar att han var viktig och att han själv måste ändra inställning till sig själv. Ibland räcker det med att inse att man måste ändra sin inställning, för många hjälper en tro på Gud och på att det finns en mening med livet, men för vissa är det allvarligare och det krävs psykiatrisk hjälp. Själv är jag djupt tacksam för att jag lärt mig via min kyrka att vi har en fri vilja i vårt liv och att vi måste ändra vår inställning om den är destruktiv. Framför allt är jag tacksam för min tro och för den meningsfullhet och kärlek som den ger mig. Det är så trist i vårt svenska samhälle, att vi har allt materiellt i överflöd, vi har trygghet, utbildning och sjukvård. Men vi tar inte del av det vatten som aldrig sinar som inte gör oss törstiga igen. Bara Kristus kan ge oss det. Jag är också tacksam för att vara medlem i en kyrka där psykisk ohälsa inte skambeläggs och nonchaleras, utan tas på allvar. Vi blir rekommenderade inte bara andligt stöd, utan vi uppmanas också till att söka professionell hjälp.

 

Hur resonerar man som mormonsk politiker?

polHur resonerar man som mormonska politiker? Ibland när jag hör resonemang av politiker som är medlemmar i kyrkan, både i Sverige och utomlands, så slår mig tanken på hur olika man kan vara. Det finns liberala mormoner, konservativa mormoner. Om kyrkan har en viss inställning i en fråga, kan man förvänta sig att den inställningen avspeglas hos den aktuella politikern? Nej, så är det inte. Som exempel kan nämnas att kyrkan officiellt stödjer den för illegala flyktingar generösa Utah Compact. Mitt Romneys inställningar till illegal invandring gör att man börjar undra om han ens har hört talas om Utah compact. Naturligtvis har han det, men han väljer att följa partilinjen.

En annan fråga berör om man som mormonsk politiker ska låta ens egna etiska ställningstagande spegla av sig på det politiska beslutsfattandet. Om jag t ex har en restriktiv inställning till abort, ska jag då stödja detta politiskt? Olika politiker resonerar olika och resonerar dessutom på olika sätt under olika faser av livet. Harry Reid blev ju nyligen kritiserad för att vara en demokratisk politiker. Han företräder ett parti som är för samkönade äktenskap och abort. Mitt Romney har från början ställt sig positiv till kvinnans fria vilja att utföra abort, men har under de senaste åren gjort en kovändning. Hur kan det bli så?

Det finns två saker man får ta ställning till som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det första är naturligtvis att man försöker sprida evangeliet, det goda budskapet, och försöker leva så som Jesus har levt. Man strävar efter en värld där familjen står i centrum, där alla människors lika värde ska betonas och där allt liv är Guds skapelse och måste skyddas. Det är ena sidan av myntet.  Den andra sidan är specifik för just vår kyrka. Det är doktrinen om människans fria vilja. Vi tror att Gud begärde en frälsningsplan i en förexistens, innan vi alltså var födda ner till denna jord. Två personer erbjöd sina tjänster. Först var det Lucifer som ville tvinga människan till frälsning för att sedan ta äran för vad han hade gjort. Sen kom Jehova – eller Jesus Kristus – och erbjöd sig att ge sitt liv för mänskligheten för att försona för människans synder och låta människan själv få möjlighet att välja mellan gott och ont. Äran för detta skulle tillskrivas Vår Himmelske Fader.  Ja, som ni alla förstår så vann Jesus frälsningsplan och Lucifer blev utkastad från himlen såsom en olydig ängel. Den här doktrinen gör att medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga också värnar om valfrihet. Vi måste ge människor rätten att själv välja sitt liv och få ta vad vi skulle betrakta som destruktiva beslut.

De här synsätten aukualiserades för mig för en tid sedan då en aktiv politiker i Sverige, tillika medlem i kyrkan, ställde följande fråga på ett diskussionsforum. Ha doktrinen om vikten av människans fria vilja i bakhuvudet så hänger ni med i resonemanget:

Jag funderar mycket på vad som bör göras eftersom jag blivit ersättare i kommunens folkhälsoråd. I våras fick ”vi” (jag var ju inte med då) en skrivelse från Astma- och allergiförbundet, där de pläderade för att kommunen skulle införa tobaksfri arbetstid, med hänvisning bland annat till allergier och astma som särskilt känsliga barn kan reagera på rökare och snusare som andas ut sin tobaksluft.

När vi fick den i socialnämnden(där jag då var ersättare) ställde jag mig negativ till detta eftersom det skulle få långtgående konsekvenser, det är nämligen inte bara barnen som påverkas av det s k skyddet en sådan policy skulle medföra. Det skulle enligt förslaget gälla alla inom kommunens arbetsplatser, vilket jag såg som en orimlig inskränkning i människors frihet att förstöra sin kropp.

Vad säger ni andra? Är det rimligt att som kommun kräva att ens anställda avstår från tobak under arbetstid?

Visst kan det verka oväntat att en mormonsk politiker i Sverige inte stödjer förslag som går ut på att Sveriges befolkning i högre grad håller på det som vi i kyrkan kallar för Visdomsordet, dvs kyrkans hälsolag som bl a föreskriver att vi som medlemmar inte får använda tobak. Själv brukar jag försöka tänka på hur jag förmodligen hade agerat om jag inte hade varit medlem i kyrkan. Jag kan, som allergiker, inte se hur en begränsad rumslig möjlighet för rökning, skulle inskränka på människans fria vilja. För mig är det självklart att vi måste ha ett samhälle som tar hänsyn till sina medmänniskor, och att röka på allmän plats är inte att ta hänsyn. Dessutom dör ca 500 personer i Sverige varje år till följd av sk. passiv rökning. Denne medlem har i varje fall drivit fråga om den fria viljan till sin spets.

Nedan ett par youtubeklipp där Mitt Romney först förespråkar rätten till fri abort för att sedan ändra sig i frågan. Förmodligen har han pendlat från doktrinen att människan har en fri vilja till den mer allmänna kristna synen att vi ska sprida nån slags etik i samhället. I hans uttalanden ekar också ett par  av de tretton  trosartiklarna i kyrkan

 

  • Vi gör anspråk på förmånen att tillbe Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt eget samvetes maningar och erkänner alla människors rätt till samma förmån, att tillbe hur, var eller vad de vill.
  • Vi tror på att underordna oss kungar, presidenter, styresmän och överhetspersoner samt att lyda, ära och upprätthålla lagen. http://www.mormon.org/swe/trosartiklarna

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=lNDsyKnQIes&w=420&h=315]

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Cr9DmX01tJk&w=560&h=315]

Varför har vi inte inhemsk adoption?

adoption

I Sverige rör sig debatten inom HBTQ-rörelsen om rätten till  att få använda värd/surrugat-mammor. Personligen är jag emot detta, inte av religiösa skäl, utan helt enkelt för att det finns pengar att tjäna och människor att utnyttja. För mig framstår värd/surrugat-mammor som jämställt med att skänka bort organ för att ha råd med sin överlevnad. För om vi skippar personer som Anna Wahlgren som verkade tycka att det var en liten sak att föda barn, så återstår resten av oss kvinnor som insett att det tar väldigt mycket kraft och energi att vänta och föda barn. Kroppen slits och är inte till för att användas som någon slags barntillverkningsfabrik. När jag pratade med en lesbisk arbetskompis om värd/surrugat-mammar så möttes jag av samstämmig reaktion. Hon tyckte också att det handlade om utnyttjande.

På TV4 politikerblogg saxade jag följande:

Värd/surrogatmoderskap (Jag vill inte använda ordet surrogat för det är nedsättande)
Det är i princip omöjligt för homosexuella par att adoptera. Det finns inga barn att tillgå.(Källa: http://politikerbloggen.tv4.se/2011/06/23/hbtq-personers-rattigheter-en-bit-kvar-att-ga/ )

När jag läser detta så blir jag så förvånad. Vadå det finns inga barn att tillgå? Det hade det absolut funnits om det hade funnits en valfrihet för svenska kvinnor. För en tid sedan så kom jag över ett inlägg på ett föräldraforum. Det var skrivet av en kvinna som hade brutit upp med sin sambo. Hon hade redan två barn från ett tidigare förhållande och ville inte behålla barnet som hon nu väntade. Hennes kommentar var att hon önskade att hon kunde adoptera bort sitt barn, för det kändes fel att döda barnet.

Det förvånar mig att inte fler röster höjs i Sverige om rätt att adoptera bort och att adoptera inhemska barn. Var finns valfriheten? Eller anses kvinnor som inte vill utföra en abort när de inte känner att de vill eller kan behålla sitt ofödda barn, som ”hjärntvättade”, ”förtryckta” osv osv.

Personligen förstår jag mycket väl de kvinnor som inte vill genomgå en abort. Jag har själv stått inför samma val, gått med på abort, men sedan lyckligtvis ångrat mig. I mitt fall propsade min läkare på abort eftersom mitt barn hade en missbildning. Ibland känner jag fortfarande ångest inför att jag kanske skulle ha genomfört en abort.

Tänk då tanken så här istället. Jag vill inte ha mitt barn, men unnar någon annan barnet istället. Det är lite som att jag har skrivit på att om någon av mina barn dör så får deras organ användas för att rädda livet på något annat barn. Vad är värdefullare än att ge livet till någon annan?

Men kanske du säger. tänk att bära och föda ett barn och sedan lämna bort det. Ja, men för det första är det faktiskt ett val och för det andra så kan jag inte för mitt liv komma på vad det skulle vara för skillnad känslomässigt och fysiskt att vänta och föda ett surrugatbarn som sedan lämnades bort. Ja, för inte är det så att man ”känner” att detta är mitt ägg som jag bär på istället för något inplanterat ägg.

Så jag kan inte se inhemsk adoption som något annat än ett vinna-vinna projekt.

Det finns massor av barnlösa par, både inom HBTQ och bland heterosexuella som inte kan få barn. Fler barnlösa förutspås det att bli också eftersom klamydia ökar bland befolkningen och obehandlad klamydia kan leda till sterilitet.

Kostnaden för en konventionell adoption kan ligga på upp till 190 000 för ett enda barn. Frågan om adoption blir således en klassfråga. Det kan man inte komma ifrån. Dessutom är väntetiden lång för den som inte väljer att ta ett barn med funktionsnedsättning. Det kan då ta runt 5 år och då vill många par dessutom ha två barn. I slutändan blir detta svårt, både av ekonomiska skäl och beroende på att man inte får vara över en viss ålder för att få rätt att adoptera.

Av ren nyfikenhet så gluttade jag in en adoptionshemsida i Utah. Där stod kostnaderna för adoption angivna. De hade noga skrivit att det blir kostnader för att man behöver bo större osv, dvs kostnader som hade existerat om man hade haft möjlighet att själv sätta barn till världen. Men själva adoptionskostnaden landade på 20 dollar!  Plötsligt blir inte frågan om adoption något som bara rika har möjlighet till. Med inhemska adoptioner kan alla få möjlighet till lyckan att få ta hand om ett eller flera barn.

Costs to Foster and Adopt

 Generally the cost to adopt through the foster care system is nominal compared to other adoption avenues.

Up front, there are fees for background checks associated with being licensed (generally less than $20).  There may also be costs associated with bringing a residence into compliance with state regulations.  These vary widely.  Finally, there are legal fees associated with the adoption proceedings.  The State reimburses up to $2,000 of these costs – which generally covers costs to families.http://adoptuskids.org/for-families/state-adoption-and-foster-care-information/utah#foster

Jag känner till att ett parti faktiskt driver frågan om rätten till inhemsk adoption. Det är Kristdemokraterna. Kanske det finns vissa människor som inte vill ta i tång i något som Kristdemokraterna föreslår, men faktum är det finns kvinnor som helst hade velat adoptera bort och det finns barnlösa par som vill adoptera – oavsett vad någon av dem har för politisk färg. Varför inte låta frågan bli regnbågsfärgad och låta alla partier bli delaktiga?