Kategoriarkiv: Livet som mormon

Skam

Shame

När jag växte upp så kände jag ofta skam. Min mamma var psykiskt sjuk och det var ingenting man överhuvudtaget talade om. Sorgfälligt undvek jag allt som kunde avslöja min mammas sjukdom. Det var en uppväxt i skam och förnekelse. Jag kände också en stor skuld. Det kändes på något sätt som om allt var mitt fel och att det var mitt ansvar att ställa saker och ting till rätta.

I skolan så kunde det viskas om alkoholism. ”Stina flyttade hemifrån. Hon stod inte ut med sina föräldrar. Hennes pappa söp.”  Jag minns att jag kände mig avundsjuk på personer som Stina. Det hade varit så enkelt att bara kunna säga att ens föräldrar söp. Men, nej. Psykisk sjukdom i sig talades det aldrig om. Jo, det förstås. Jag hade faktiskt en klasskompis i gymnasiet, Fredrik hette han. Han berättade för mig att hans föräldrar var skilda för att hans mamma var psykiskt sjuk. Först nu i gymnasiet hade han fått veta att han inte  bara hade en syster, utan ytterligare två syskon som ingen hade berättat om. Fredriks pappa hade inte orkat ta hand om alla fyra barnen, utan de två yngsta hade han lämnat bort och aldrig berättat något för Fredrik och hans storasyster. Jag tyckte förfärligt synd om Fredrik och kände också en samhörighet. Det var inte bara jag i hela universum som hade en psykiskt sjuk förälder.

Min mammas psykiska sjukdom tog sig bl a uttryck i att hon inte kunde städa, utan istället samlade och samlade. Hon klarade inte av att slänga någonting alls. När andra kompisar tog hem sina kompisar så gick jag ensam. Jag kunde ju aldrig ta hem någon och jag hade ingen att prata med. När jag var kanske i tolvårsåldern så uttryckte min mamma väldigt hårt och tydligt för mig att om jag så yppade ett endaste ord om hur det såg ut i vårt hem så skulle jag bli utkört. Jag minns skräcken som jag kände. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingenstans att ta min tillflykt och jag hade ingen alls att prata med.

Mina syskon var mycket äldre än mig och dem kunde jag inte tala med. Allt lades på något sätt under lock. I smyg försökte jag städa så mycket jag kunde. En sommar tömde jag och min systerson mina föräldrars källare i smyg. Det var i princip bara skräp som vi sorterade fram och slängde i containern. Tyvärr tog det inte lång tid så var det lika mycket skräp i källaren igen.

När jag flyttade hemifrån som 19-åring så var det en sån otrolig lättnad att jag äntligen kunde bo någonstans där jag kunde hålla i ordning. Jag njöt av att kunna ta hem vänner och jag tog ett beslut att inte känna skuld över att jag inte längre var hemma och städade hos mina föräldrar. Till slut insåg jag att jag faktiskt inget kunde göra. Jag befriade mig från mycket av det ansvar som jag lagt på mig själv att ansvara för mina föräldrars liv.

Det finns ett uttryck i Sverige som jag verkligen avskyr och det är uttrycket; ”det är både synd och skam”.  Det är nämligen så otroligt lätt att blanda ihop dessa två begrepp. Smaka på dessa ord själv: SYND – SKAM.

När jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så fick jag lära mig om synd. Vad är synd egentligen?Enligt vår teologi är synd att av egen fri vilja välja att inte lyda Guds bud eller att inte handla rättfärdigt trots att man känner till sanningen. I Jakobs brev 4:17 står det:

 

Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar.


 

Synd handlar alltså bara om en enda sak; att inte följa Guds vilja/det goda när vi vet vad som är rätt eller fel. Synd handlar alltså inte om vad andra människor gör, det handlar inte om att göra fel, fast det inte var avsiktligt och det handlar definitivt inte om skam.

I vår kyrka har vi en helt underbar teologisk doktrin som avskärmar oss från skam. Till skillnad från alla andra kristna kyrkor så tror vi nämligen inte på arvssynden. Arvssynden innebär att någon annan har gjort fel och vi andra får bära på den synden och skammen. Hur orättvist är inte det.

När jag läser litteraturvetenskap så tar jag del av tankar om den förkättade arvssynden som fullkomligt förgiftar människors självuppfattning. Du kan finna det i Baudelaires Les Fleurs du mal  såväl som i Hawthornes The Scarlet Letter.  Vi föds som syndare, vi ärver andras synder… Hur falsk är inte denna doktrin!  Sanningen är att vi föds helt nya och rena utan synd och vi ärver inte andras synder.

Nu senast så läste jag Jean Paul Sartres pjäs Flugorna som just handlar om skuld och om handlingsfrihet. Sartre var en av 1900-talets största existentialister och han betonade att vi som människor var fria. Vi är t om dömda till frihet. Det betyder att vi inte ärver någons synd och det betyder också att vi måste ta ett personligt ansvar för våra beslut. Tyvärr verkar det som om Sartre anser att det faktum att människan kan ta sitt öde i sina egna händer också gör att människan kan känna ångest och skuld.

Att ha evangeliet i sitt liv och verkligen upptäcka vad evangeliet innebär har för mig  medfört att jag kan förstå vad synd är och jag kan skilja på synd och skuld. Jag vet att jag är oskyldig till mina föräldrars beteende och jag laster inte heller dem för deras sätt att leva. Psykisk sjukdom är i sig ingen synd.

Evangeliet har verkligen betytt mycket i mitt liv och en av de sakerna är att jag tack vare evangeliet har kommit till insikt om att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut och sätt att leva, utan ansvarar för mina egna beslut och sätt att leva och att jag inte behöver känna skuld, utan kan låta Gud ta hand om mina negativa känslor. Allt jag behöver göra är att börja om på nytt och lära mig att lyssna till Den Helige Andes maningar.

Naturligtvis är allt detta en process. När jag var 28 år och träffade min dåvarande man så kände jag en stor skam över att berätta för honom om mina föräldrar, hur min mamma var och hur det såg ut i mitt barndomshem. Det är först i fyrtioårsåldern som jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre känner skam, utan kan skilja på mitt liv och mina föräldrars liv och berätta om min uppväxt.

”Sofi fångades av en sekt”

SEKTstartKOMBO-241

Just när jag började tänka att Media i Sverige kanske hade börjat bli mindre inskränkt och mer internationell  i sitt tänk så händer det plötsligt att en artikel dyker upp i Aftonbladet som är rena återgången till medeltiden.

I en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Sofi fångades av en sekt” (2015-03-06) beskrivs hur förtvivlade föräldrarna är som förlorat sin dotter till mormonsekten. Ytterligare en intervju med en avhoppad mormon finns med. Till skillnad från berättelsen om ”Sofi” så är denna kvinnas namn inte fingrerat.

Berättelsen om ”Sofi” är en berättelse som ett flertal medlemmar känner till. Det finns nämligen inte så många medlemmar i Sverige att man inte vet vem det skrivs om, speciellt inte i detta fall. På Mormonlady skrev vi om ”Sofi” för ett par år sedan. Historien är tragisk. Det handlar egentligen inte om en flicka som väljer att bli mormon. Det handlar om föräldrar som inte kan acceptera sin dotters livsval. Själv känner jag igen mig allt för väl. Mina föräldrar förbjöd mig att ha med kyrkan att göra när de förstod mitt intresse för den. Jag tvingades att välja mellan kyrkan och mina föräldrar. Jag sattes i skräck av dem som skulle representera min trygghet och tillit. Hur svårt ska det vara för föräldrar att acceptera sina barns val och hur svårt ska det vara för Aftonbladet att inte vara så svartvita – allt för att skapa sensation? Det tråkiga för Aftonbladet är att det finns massor med människor i detta land som faktiskt känner mormoner och som vet att det de skriver inte stämmer. ”Sofi” skrev själv ett blogginlägg här på Mormonlady för ett par år sedan där hon gav sin version av vad som verkligen hade hänt. För att undvika ytterligare konflikter med sina föräldrar som ombads vi dock att ta bort blogginlägget.

Det är förvånande att Aftonbladet fortfarande kan befinna sig i en sån här ankdamm och inte inse att de har gjort bort sig. Andra svenska dagstidningar skriver idag respektfullt om vår tro. Läser man en populär tidning som Huffington Post så finner man många artiklar om ”mormoner”. En del är väl inte så smickrande, men många är riktigt positiva. De ger mao en nyanserad bild av vår kyrka och vår tro. Hur kan Aftonbladet vara så medeltida? Det är en gåta faktiskt.

Kyrkans informationstjänst kände till att denna artikel var på gång och kommer att bemöta kritiken. Mormonlady har varit in kontakt med FINYAR som forskar om nya religioner och nyreligiositet. De är förvånade över Aftonbladets agerande, men säger att Aftonbladet är svåra att kommunicera med. Aftonbladet hade inte kontaktad dem som artikeln handlade om. Mormonlady var den som fick berätta för ”Sofis” man om att de stod om dem i Aftonbladet. Frågan är vilken sorts journalistik det representerar; att inte låta samtliga parter komma till tals och inte ens informera att man tänker skriva om dem?

På ett par svenska facebookgrupper för medlemmar i kyrkan som jag är med i så diskuteras Aftonbladets artikel. Hur reagerar då medlemmar i kyrkan på artikeln? Ja, en del tar upp det faktum att endast 16% av Sveriges befolkning har förtroende för Aftonbladet enligt en färsk undersökning. Andra känner en trygghet över att människor över lag och t ex arbetsgivare tycker att det är ok att de är ”mormoner”. Några blir upprörda och anser att Aftonbladet representerar en inskränkt socialistisk syn. Vi kan alla tycka olika. För min del ger den närmast ett posttraumatiskt stressyndrom. Jag har själv gått igenom liknande som Sofi har tvingats gå igenom. Men trots att det är våra föräldrar som plågar oss så frågar ingen om våra känslor och hur vi har blivit bemötta.

Min äldsta dotter är inte längre aktiv i kyrkan. Visst hoppas jag på att hon någon gång kommer tillbaka till kyrkan för det är en sådan enorm glädje och tröst att ha Jesus Kristus i sitt liv. Men vad hon än väljer för liv så respekterar jag att det är hennes liv. Hon har sin fria vilja och rätten att välja sitt eget liv. Som medlemmar i kyrkan så måste vi respektera att våra barn väljer sina egna liv och sin egen livsåskådning. För mig är det också självklart att alla föräldrar, oavsett trosinriktning,  respekterar sina barns val.

Vill du läsa artikeln i sin helhet så finns den här: http://web.comhem.se/dannereuter/aftonbladet_sondag_1mar_s32-38.pdf

 

 

En lycklig begravning

fredrik

Vad tänker ni på när ni hör ordet begravning? Min Svenska Kyrkan erfarenhet är att det är en sorglig och slutgiltig företeelse. Sorg, sorg och högtidlighet. Min mammas begravning kändes som en visit hos föreningen humanisterna; ingen tro, ingen förtröstan, ingenting mer än en opersonlig präst som rabblade upp sina opersonliga repliker och rituella mantra.

I fredags så bevistade jag en begravning för en kär broder i kyrkan. Han hade under flera år lidit av Parkinsons sjukdom och upplevt sjukdomen som ett monster som tagit över hans kropp. För hans anhöriga blandades saknad med en lättnad över att denne broder nu hade det bra.

Som jag tidigare skrivit i andra blogginlägg så älskar jag mormonska begravningar. När jag kom till kapellet så hade jag med mig tre rosor att lägga på kistan; en röd, en vit och en gammelrosagul. Även om jag inte aktivt umgåtts med familjen i det privata så upplevde jag Fredrik som en kär broder i församlingen.

Kapellet var helt fyllt med folk. Jag kände igen ett par personer som inte längre är aktiva i kyrkan, några personer hade jag aldrig sett tidigare. Var och en av oss blev tilldelad ett mötesblad. Det jag la märke till var ett par citat som stod i mötesbladet:  ”Det finns inget som heter ”det går inte””  samt ”Ska något göras så ska det göras ordentligt.”

Fredrik var en praktisk man och en obotlig optimist. Det framgick tydligt då de olika talarna på ett personligt sätt berättade om Fredrik. En äldre man berättade roliga anekdoter om sina upptåg tillsammans med Fredrik. Båda var norrlänningar så det var gott att höra jordnära norrländska och berättelser om fisketurer. Vid en fisketur så hade Fredrik gipsat en hand, men ändå så tog han i och rodde så att gipset lossnade. De fick båda ta sig till Tärnaby för att Fredrik skulle få nytt gips och som den äldre brodern uttryckte det så kan alla i Tärnaby från lokalvårdaren upp till läkaren gipsa.  Alla de fem barnen till Fredrik var också uppe och berättade om sin kära pappa. De pratade om hans ärrade händer som används flitigt då han hade arbetat som snickare, de pratade om hans envishet, hans frimodighet att berätta om evangeliet och hans eviga optimism – hans förmåga att ”tänka utanför ramarna.

Det var ett möte fylld av minnen, leenden och en stark förtröstan. Fredrik var nu tillsammans med sina föräldrar sin dotter som dog i plötslig spädbarnsdöd och sin dotterdotter som dog i nionde månaden. Det finns ingen sorg, bara saknad, men också en stor glädje över att Fredrik hade mött sin frälsare Jesus Kristus och att han hade det bra.

När talen var över och alla fina psalmer – Ja, jag får inte glömma att vår biskop Fabrice spelade gitarr och sjöng Frank Sinatras ”My Way” på begravningen. Den sången var Fredriks speciella önskemål – då samlades den närmaste familjen framför kistan och höll om varandra. Sen fick vi alla gå fram till kistan för att säga farväl och lägga våra blommor på kistan.  Det var ett sånt ljus, en sån glädje och en sån tacksamhet över hela begravningen. Det kändes som ett enda stort väckelsemöte där talarna inte bara talade personligt om Fredrik, utan också vittnade om Gud och Jesus Kristus och om hur nära vi lever våra avlidna. De finns hos oss, på andra sidan slöjan. De psalmer som sjöngs var  Var när mig varje stund, Blott en dag ett ögonblick i sänder samt O store Gud. Det var ett mäktigt möte med Andens närvaro och jag är tacksam över att jag fick vara med.

Efter begravningen skrev äldste sonen i familjen detta på facebook:

Tack för all värme och deltagande denna speciella dag då vi tog avsked av vår älskade make, far, släkting och vän. Vi känner en saknad naturligtvis, men samtidigt en stor frid i vetskapen att Fredrik är där han ska vara nu. Han har säkerligen påbörjat nya stora byggprojekt i vår Faders kärleksfulla rike och gläds över många kära återseenden! Tack för många speciella år Pappa och för allt gott – du blir saknad!

Det bejakande tvivlet och det farliga tvivlet

 

P1000484

Det är poppis att tvivla i kyrkan. Om man inte tvivlar så är man förmodligen inte tillräckligt påläst eller har en barnatro (läs:naiv). För mig är tvivel inte så konstigt. Vi har alla våra upp- och neråtvågor i livet. Men frågan är om tvivel i sig är något uppbyggligt? Säg att du har en motorcykel på gården. Du tänker ta en tur, men undrar om cykeln är i körbart skick. Du börjar tvivla på att du kan ta den där åtråvärda motorcykelturen. Vad gör du? Sätter dig ner och börjar filosofera över vad som kan vara fel med motorcykeln? Kanske startar upp en sluten facebookgrupp och drar till dig ett antal syskontvivlare för att bekräfta ditt tvivlarbehov? Nää, formodligen inte. Du går fram till motorcykeln och försöker starta den. Får kanske igång motorcykeln och provåker den. Kanske kollar du oljan, eller något tekniskt. Eller?

Så här är det med tro också.

Vi kan intellektualisera, vi kan grubbla, vi kan diskutera med lika intelligenta insiktsfulla medmänniskor som också tvivlar för att bekräfta vårt ego, förlåt,  för att bekräfta att vi är en del av en större gemenskap menar jag…
Men tro är faktiskt en handling. Tron är som din motorcykel. Du måste testa och se om den funkar.

För en tid sedan så blev jag inbjuden till en sån där sluten facebookgrupp för tvivlare. Jag tror att den som bjöd min mig ansåg att jag kanske var intellektuell nog för att passa in. Ja, för naturligtvis måste man ju ha ett kritiskt tänkande, eller hur?  Av ren nyfikenhet och för att få eventuella uppslag att krydda denna blogg med så gick jag med. För att göra en lång historia kort så blev jag till slut utesluten ur gruppen. Problemet? Jag tvivlade inte tillräckligt mycket. Om man bortser från allt allmänt gnäll över föräldrar, släktingar, församlingsmedlemmar, ledare i kyrkan osv så stod kritik över kyrkans polygami högt på listan. Helt aningslöst la jag in en kommentar över att jag personligen inte upplevde något problem med polygami. Helt ärligt. Tänk att vara TVÅ  kvinnor som säger åt karlsloken att ta hand om disken. Nej, riktigt så vanvördigt uttryckte jag mig inte på deras blogg, men jag ville ändå påpeka att problemet var av tidstypisk och lokal art. I Afrika har kyrkan problem med att medlemmar i kyrkan vill påbjuda polygami igen.

Det jag hann lära mig från denna grupp var dels att helt irrelevanta saker togs upp som egentligen inte har med evangeliets sanning att göra t ex personliga konflikter och att gruppen inte var en neutral tvivlargrupp. Är en grupp neutral ska alla röster kunna höras, men detta var inte fallet i denna grupp. En broder i min församling som är professor (tror jag) lärde mig begreppet ”bubblefiering”. Man lever i sin egen lilla föreställningsvärld i t ex en facebookgrupp och kan inte ta in andra synvinklar. Något som jag till slut inte tvivlade på vad gäller denna facebookgrupp var att det egentligen handlade om en exitgrupp. Att tvivla är något vi ska bejaka och inte förtränga, man så finns det farliga tvivlet. Det finns inom t ex olika grupper där målet inte är att du ska ha möjlighet att komma till tro igen, utan att du ska lämna tron helt. Det var ingen tvivlargrupp som jag blev utslängd från, det var en ren exitgrupp. Att kända namn i gruppen som Hans Mattsson och John Dehlin fanns med i gruppen gjorde inte att jag tvivlade mindre på den saken.

När jag var i templet senast så hade jag förmånen att få samtala med en av tempeltjänarna där.  Hon  berättade att hon i sin ungdom hade gått på mission till Utah. Där träffade hon på många kvinnor från polygama samfund. Vid ett tillfälle så hittade hon skrifter på kyrkans universitet där någon ledare på tidigt 1800-tal uttryckt att det var bra för män att ta sig unga, attraktiva kvinnor. Den här informationen fick henne att riktigt börja tvivla och hon tänkte för sig själv ”vad gör jag här?” Hon var på mission och trodde inte längre. Men, så berättade den här tempeltjänaren att hon insåg att det bara fanns en källa hon kunde vända sig till för att få vetskap. Hon gick i bön till Gud och frågade honom. Det är ändå så att det är bara Gud som vet svaret.

Tvivel har funnits i alla tider. Lärjungarna tvivlade på Jesus Kristus, trots alla mirakel de bevittnade.  Jesus Kristus själv kanske i ett svagt ögonblick betvivlade sin egen mission när han utropade ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?” Så jag är den siste att betvivla tvivlet, men jag uppmanar alla att pröva Gud. Kan du testa din motorcykel, jag då kan du gå ner på knä och fråga Gud. Min personliga erfarenhet är också att jag bygger upp min tro genom att leva rätt. Följer jag alla buden? Läser jag skrifterna och begrundar dem? Ber jag regelbundet? Kan jag visa tacksamhet? Kan jag inse att jag aldrig kan förstå allt eftersom jag är en ofullkomlig människa?

”Vad gör vi med vår motorcykel?” Ja, för att den inte ska paja så antar jag att man måste underhålla den på något sätt. Underhåller vi vår tro eller underhåller vi bara vårt tvivel?  Ibland måste vi också helt enkelt ta ställning och arbeta utifrån det ställningstagandet. Innan jag blev medlem i kyrkan så tvivlade jag mycket. Jag var varken varm eller kall och ville inte ta ställning. Det var en speciell händelse som gjorde att jag plötsligt fick insikten i att jag var tvungen att bestämma mig. När jag väl bestämde mig så lät jag döpa mig. Men det räcker inte med det. Jag måste också följa Kristus och hans bud. Ibland riktigt känner jag hur jag har prövat tron. När jag skilde mig och stod ensam med fyra barn så var tiondet en stor utmaning. Jag minns hur deprimerad jag kände mig när jag i samband med min skilsmässa läste en tidningsartikel om hur fattigt ekonomiskt ensamtående mammor hade det. När jag läste detta så sjönk mitt mod och jag tänkte på att de flesta ensamstående mammor kanske hade två barn, inte fyra barn och de betalade inte tionde. Men jag beslöt mig för att pröva Herren. Jag fortsatte att varje månad betala mitt tionde på min bruttolön. Naturligtvis har jag inte haft det fett, men jag har åtskilliga gånger fått bevittna hur min tro förstärkts av alla de välsignelser som jag har fått ta emot då jag har valt att följa min tro.

Vad säger bibeln om tvivel? Ja, det finns t om en hemsida som tar fram alla skriftställen där detta tas upp. Jag har valt några av dessa skriftställen för att visa vilken inställning vi ska ha och vilken väg vi kan gå.

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. (Ord 3:5)

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. 6 Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. 7 En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, 8 splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.
  (Jak 1:5-8)

Men han sade till dem: ”Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Luk 24:38

Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. (Matt 21:21)

Mot dem som tvivlar ska ni vara barmhärtiga (Jud 1:22) 

Källa: 46 bible  verses about doubt.