Kategoriarkiv: Livet som mormon

…och så kom där en helikopter

helikopter

För en tid sen när jag pratade med min lilla dotter Eila så berättade hon en historia för mig.

– Mamma, det var en man som hade ramlat i vattnet. Han bad till Gud om att bli räddad. En båt kom förbi och ville plocka upp mannen, men mannen svarade att han skulle bli räddad av Gud. Och så kom där en helikopter. De firade ner en stege och ville rädda mannen. Men mannen vägrade låta sig räddas och sa att han skulle bli räddad av Gud. Till slut så drunknade mannen och han mötte Gud. Mannen frågade anklagande Gud varför Gud inte hade kommit för att rädda honom. Gud svarade:

-Först så skickade jag en båt, men du ville inte bli upplockad och sen så skickade jag en helikopter, men du ville inte ha min hjälp då heller.

När Eila hade berättat sin berättelse så undrade jag i mitt stilla sinne om det var jag som ursprungligen hade berättad detta för henne eftersom det är en av mina favoritberättelser. Jag tror att Gud är med var och en av oss i varje sekund och jag tror att Gud i mycket verkar genom andra människor. Det kan innebära att vi ber om något, funderar över något, behöver hjälp med något och så dyker det upp en medmänniska som besvarar ens böner, funderingar eller det man behöver hjälp med. Den person som förmedlar ditt bönesvar behöver inte vara medlem i samma kyrka som du eller ens troende. Det kan lika gärna vara en Christer Sturmark. Gud verkar genom alla människor.

Förra söndagen så träffade jag en äldre kvinnlig medlem i kyrkan. Hon tillhör egentligen Utby församling, men eftersom vi som tillhör Frölunda församling nu går i Utby församling då vårt kapell renoveras så händer det ganska ofta att vi Frölundamedlemmar stöter på Utbymedlemmar. Själv har jag ibland gått på deras mötestider och ibland ser jag nån liten utbybo som går på våra mötestider.

Hur som helst så gick jag fram till den äldre kvinnliga medlemmen och  beklagade sorgen då hennes före detta man nyligen hade gått bort. Vi började prata om hennes skilsmässa och hur hennes liv hade blivit då hon plötsligt sa till mig att hon länge hade velat prata med mig. Jag blev lite förvånad för egentligen känner vi inte varandra direkt, utan hon är en äldre syster från grannförsamlingen som jag nån sällsynt gång har stött på och växlat några ord med. Men hon sa att hon hade känt att hon skulle gå till mig och säga att jag måste gå vidare i livet. Jag förstod precis vad hon menade med sina ord och kände förundran över hur Gud precis hade talat till mig genom denna syster.

Ibland talar också Gud till oss genom skriftställen. Vi som medlemmar i kyrkan tror på personlig uppenbarelse för våra liv. Ibland kan den uppenbarelsen komma när vi läser skrifterna. För en dryg vecka sedan så var jag i templet i Stockholm. I väntan på en session så satte jag mig ner i templets vestibul, plockade en utlagd bibel och började läsa. På måfå så började jag läsa i Lukas evangelium. Då kommer plötsligt ett skriftställe för mig som jag aldrig tidigare har reflekterat över.

”Mästare! Säg till min bror att han ska dela arvet med mig.” Jesus sade till honom: ”Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?”Sedan sade han till dem: ”Se till att ni aktar er för all slags girighet, för livet handlar inte om att ha överflöd på ägodelar.”
(Luk 12:13-15)

Eftersom jag just nu håller på med ett arvsskifte och gruvar mig över det så kändes det som ett direkt tilltal från Gud.

När man är i templet så träffar man alltid på intressanta människor som man kanske aldrig har träffat tidigare och förmodligen aldrig träffar igen. Några av de bästa samtalen har jag haft under dessa möten. Under den senaste tiden så har jag grubblat mycket på min relation till min fd. man, mitt ena barns aspergerdiagnos och på min mamma som var en sk. samlare. Speciellt nu när man är uppe i arvsskifte så tänker jag mycket på det senare. Kanske var det så att Gud förstod att jag behövde någon att bara bolla mina tankar med för i templet så träffade jag på en helt underbar kvinna, vi kan kalla henne för ”Karin”,  som var där som tempeltjänare. Det visade sig att både hon och jag är skilda och vi började prata relationer. Det första Karin säger är att ”det hade varit så underbart om man hade träffat någon man som man kunde gå på äldremission med.” Jag kände bara ”oj” och berättade att just precis så har jag också tänkt.  Annars tror jag att både hon och jag har ett bra och aktivt liv. 

När jag kom hem från templet så sökte jag Karins fb-vänskap. Det är inte första gången jag träffar på någon i templet som jag sedan blir fb-vän med. Det dröjde inte länge innan det kom en liten förfrågan på fb från Karin om hon fick sova över hos mig i Göteborg. Hon skulle nämligen på kurs utanför Göteborg och tyckte det skulle bli dyrt med hotell. Jag skrev tillbaka på fb: ”tål du katter?” Jag har ju tre katter hemma och det kan ställa till problem för en del. Jag fick svaret att hon själv hade två katter och en hund.

Så i förrgår kväll mötte jag Karin vid tåget. Vi åt kvällsmat ihop och vi kom alla i säng rätt så sent. På morgonen så följde jag med henne dit hon skulle åka för att träffa en annan kursdeltagare som hon kunde samåka med. Igår när kursen var slut så träfades vi igen och gick ut och åt innan hon skulle ta tåget hem till Stockholm igen. Det känns alltid så skönt att ha en vuxen medlem i kyrkan i sitt hem. Vi kunde hålla bön tillsammans och det var inte bara jag i hemmet som var vuxen. När vi samtalade vidare så häpnade jag över hur lika Karin och jag var. Lite trevande så tog jag upp att jag tyckte det var lite jobbigt med mitt ex. Eftersom jag har satt barnens väl i centrum så har jag låtit honom få komma hem till mig på julmiddag, påskmiddag, på middag i största allmänhet osv. Den senaste tiden så känns det som om exet mer eller mindre har flyttat in hos mig och det känns mindre bra. När jag tar upp det med barnen så tycker de naturligtvis att jag är jättekonstig eftersom det är deras pappa jag talar om. Jag kan ju också få den här lite krypande känslan av att  ”hur förklarar jag det här” om jag nån gång skulle börja dejta igen? 

Det visade sig att Karin är lika konstig. Hon sätter också barnens behov i centrum. Hennes barn vill inte vara hos sin pappa så därför kommer deras pappa hem till dem istället. Han har t om nycklar till deras hem. Bara för att vara värre än mig så berättade Karin att hon t om har åkt på semester tillsammans med sitt ex, barnen och exets nya fru. Hon förklarade för mig att hennes fd. mans nya fru är från Kina så hon är jättetolerant med att hennes mans fd. fru alltid är närvarande.  

 Karin har liksom jag en dotter med funktionsnedsättning. Därför började vi  prata om det och det visade sig att Karins systerson också har aspergers. Vi började prata om funktionsnedsättningar i största allmänhet och då berättade Karin om sina släktingar som är samlare. Jag hade då inte ens berättat för henne att min mamma var samlare. När jag satt och pratade med Karin så blev jag mer och mer förvånad över hur mycket vi hade gemensamt. När vi skulle välja restaurang så har Karin indisk mat som sin favoritmat i likhet med mig, Vi knallade iväg till Tre indier, som kanske är Göteborgs bästa indiska restaurang, men det visade sig vara fullbokat. Då undrade jag om Karin gillade vegetarisk mat.  Själv är jag ju vegetarian och i kyrkan är vi uppmanade att bara äta lite kött, men det är ett råd som inte alla medlemmar tar till sig. Det visade sig emellertid att Karin inte äter speciellt mycket kött och att båda hennes barn är vegetarianer. Då knallade vi vidare genom Haga till restaurang Solrosen och åt vår middag där istället. Solrosen är en gammal kultrestaurang och kanske den bästa vegetariska restaurangen i stan, om man bortser från Govindas.

 Idag när jag skriver det här så känner jag så starkt upplevelsen av Guds närvaro i mitt liv. Saker som jag grubblade över har Gud genom medmänniskor och skrifterna besvarat. Jag kanske inte har fått ett svar över vad som är rätt eller fel i detalj, eller en utstakad handlingsplan, men livet känns med ens mycket lättare och jag känner att vad som än komma ska i mitt liv så finns alltid Gud där och skickar en båt eller en helikopter. 

Templet – en retreat för själen och en plats för samtal.

Gasthem_bild_648x452

Förra veckan hade jag förmånen att vara templet i Stockholm. Under en vecka hade jag haft svår huvudvärk och kände riktigt hur trött jag var av att ha haft så mycket värk. Jag ångrade nästan att jag hade bokat biljetterna till tåget. Men jag kom iväg.

Det började inte jättebra. Missade spårvagnen och hade så bråttom till tåget att när jag väl hoppade på sista vagnen så var det bara två minuter kvar tills tåget skulle gå. I mitt stilla sinne prisade jag Gud för att jag hade lyckats hinna med. Väl i Stockholm så hittade jag trots mitt usla lokalsinne till lokaltåget rätt så omgående. Hoppade på ett tåg som stod på perrongen och frågade för säkerhets skull om det gick till Västerhaninge. Det gjorde de t och dörrarna slog igen. Väl framme i Västerhaninge så var det som om jag kommit dit på bara några få minuter.

Även om jag inte besöker templet så ofta så känns det lite som att komma hem. Jag går in i matbutiken och köper färdigmat för fem dagar och drar så hem matkassar och resväska till gästhemmet. Gästhemmet hör till templet. Där kan man för en billig penning – fyrbäddsrum kostar ca 60 kr natten – både sova och få tillgång till datorer för genealogi, teverum och ett välutrustat kök. Gästhemmet är täckt av Jesusbilder och det känns heligt bara att träda in där. När jag bokade rum så fick jag också en kod till ytterdörren. Det behövs, för gästhemmet är ofta ganska så tomt. Det känns därför riktigt rofyllt bara att komma till gästhemmet.

När jag packat upp mina grejor och stuvat in maten i en av gästhemmets kylskåp och skafferilådor så känner jag bara en oändlig ro. Templet och gästhemmet är en retreat för medlemmar i kyrkan. Förutom att få känna avskildhet och ro så träffar jag alltid på medlemmar från olika nationer. Många gånger så har jag fått uppleva intressanta och andliga möten med andra människor. Det är precis som att man är bara sig själv här. Tiden existerar knappt och vad som händer i ens vardagsliv känns plötsligt väldigt avlägset.

Den här gången jag besökte templet var det en öppen vecka där vilka som helst kan besöka templet. Vanligtvis är templet veckovis vikt åt respektive stav (stift) t ex Göteborgs stav. Den här gången fick jag stifta bekantskap både med svenskar, norrmän och några ryssar. Det trista med ryssarna var att bara en kvinna kunde tala engelska. Hon hade med sig sina båda söner, 14 och 17 år och beklagade sig över att de inte kunde engelska. Undervisningen av engelska har ingen högre prioritet i Ryssland. Hennes förhoppning var att pojkarna skulle komma att kallas på mission till ett engelskspråkigt land så att de fick lära sig engelska ordentligt. Kan de engelska så kan de sedan läsa in en högskoleutbildning på distans för en låg kostnad på kyrkans universitet. Jag kände mig ödmjuk över denna underbara ryska kvinna, som bara kom till templet för att detta var hennes ”första tempel” – ryssarna tillhörde templet i Stockholm fram till dess att templet i Helsingfors hade byggts. Efter mycket möda så har jag nu lärt mig att säga ”privjet” som betyder ”hej” på ryska.

Det gick mycket bättre att prata med mina norska syskon. En syster jag träffade i gästhemmet gav ett bestående intryck. Själv trodde jag att hon var ca 55 år, men jag höll på att trilla av pinn när hon berättade att hon i själva verket var hela 80 år. Naturligtvis var jag tvungen att fråga denna underbara och positiva syster om hur hon kunde hålla sig så ungdomlig. Hennnes förklaring var att hon hade valt att alltid vara positiv, alltid se framåt och lämna allt bakom sig. Arild, som jag tror mig minnas att hon hette, hade gått igenom svåra prövningar i livet. Hennes ene son, en av sju barn, hade gått bort redan i tjugoårsåldern i en ärftlig sjukdom som även förkortade hennes mans liv. Vid 60 års ålder blev Arild änka och valde då att se till att hon fick ett rikt liv och få tjäna i templet.

En annan syster som jag träffade på var Camilla. Vi hade ett jätttrevligt samtal där Camilla kom in på frågan om tro. Hon berättade om hur hon hade tjänat som missionär i Salt Lake City och där kommit i kontakt med många kvinnor som hade en bakgrund i polygama utbrytargrupper. Camilla berättade att hon fann en text där en av kyrkans ledare hade skrivit något om att unga kvinnor skulle vara till behag för männen. Camilla kände när hon läste texterna att hon plötsligt var full av tvivel. ”Vad gör jag här?” var hennes tanke. Men saker och ting ändrades. Camilla kom till insikt om att böcker och vad andra människor sa inte skulle göra henne klokare. Hon kom till insikt att om någon visste svaret så är det Gud. Camilla beslöt sig för att be till Gud och fråga om evangeliet var sant och det är det som har hållit henne kvar.

När jag gjorde sessioner så fick jag för första gången se ytterligare en ny tempelfilm. Det finns nu fyra tempelfilmer som visas växelvis. Den senaste kom till templet i Stockholm i oktober förra året. En av tempeltjänarna sa till mig att den senaste filmen var en riktig besvikelse. Hon hoppades på att den skulle tas bort. Det var ju lite synd att hon sa så för det gör ju att man inte har några förväntningar på filmen. Men jag är böjd att hålla med tyvärr. Skådespeleriet var inte alls på samma nivå som på de två andra nya filmerna. Det enda som kändes som en speciell tolkning i denna filmversion var att man bitvis upplevde Satan mer som en röst som man skulle kunna höra i sitt huvud snarare än en faktiskt person. Det kändes ganska så otäckt. Men i det stora hela kändes inte filmversionen särskilt genomtänkt.

När jag skulle åka hem sista dagen, det var förra lördagen, så visade det sig vara klass 2 varning i södra Sverige. Jag visste först inte ens om jag skulle kunna komma hem med mitt tåg. Lite nervöst var det, men jag fick tillåtelse att sova över på gästhemmet från lördagen till söndag ifall tåget inte skulle ha gått. Det var en av de anställda på gästhemmet som hjälpte mig, fixade rum och nyckel osv. Vi hade också ett intressant samtal då vi tog samma lokaltåg några hållplatser. Han berättade lite om sitt liv och sin skilsmässa som han hade gått igenom några år tidigare. När vi samtalade så kändes det lite som om vi hade känt varandra i flera år. Den här känslan av samhörighet upplever jag ofta tillsammans med andra medlemmar, speciellt i samband med att jag besöker templet.

Mormonfamiljen Bagley från Utah gör YouTube-succé

Frozen

För en totalsumma på 5,49 USD och en rolig eftermiddag, har familjen Bagley från Riverton, Utah rönt nationell uppmärksamhet. Deras live-action remake av ”Do You Want to Build a Snowman” har nästan 50 miljoner träffar på YouTube.

Robbie Bagley engagerade sina systrar Mia och Ariana till att hjälpa honom filma videon. De flesta av kostymerna och rekvisitan gjordes från saker runt huset eller lånat från grannar: överblivet tyg till klänningarna, en lånad DLSR kamera för att spela in videon och en Rock Band mikrofon för ljud, rapporterade Salt Lake Tribune. Även Mias skor var, som var för stora, hölls ihop med silvertejp. De 5,49 USD som spenderades var till papper för att dekorera ”Elsas” dörr.

När videon publicerades först, fick den mycket uppmärksamhet, och fick ett genomsnitt på en miljon visningar per dag, men under den senaste veckan så tog det verkligen tagit fart. Tyvärr har det med ökad berömmelse också kommit ökad kritik, och många YouTube-användare har tagit saken i egna händer för att försvara de två systrarna:

http://ldsliving.com/story/76285-lds-familys-frozen-remake-goes-viral

WorkingWithLemons

http://www.metro.se/noje/de-drar-in-brodfodan-med-populara-disney-covers/EVHnku!PARRwAHwK50M/

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=0PGrtdcvlVE?rel=0]

Min resa till Frankrike

Mikael 1

Jag lämnade Sverige den 25 Juni för att åka till Frankrike på en språkresa som skulle hålla på tills den 15 Juli. Jag bodde längst bort i Antibes eller Juan-Les-Pins som det kallas som en av våra guider förklarade för oss att det är som en finare del av Antibes eller någonting sånt. Vi hade lektioner i några timmar varje förmiddag. Undervisningen var på en katolsk skola skola som heter Ecole Collège Saint Philippe. och på eftermiddagarna kunde man göra vad man ville.

Mikael 2

Vilket i mitt fall blev att hänga med några av ens nya vänner, gå hem och vila för att det var väldigt varmt eller bada i Medelhavet och på kvällarna var det aktiviteter eller disco vid ett tillfälle som STS som researrangören heter och efter skolan åkte vi ibland på utflykter (Grasse, Monaco, Nice, Cannes, Gourdon eller en by där godis tillverkades som jag inte kom på namnet på.

Mikael 3

Det var folk från flera länder, mest svenskar men även norrmän, finnar, italienare och vi var flera olika grupper och jag hamnade i en internationell grupp men fick sedan byta då det blev en del ändringar och en av ledarna byttes ut. Det var riktigt coolt att komma tillbaka till Nice, Cannes och Monaco som jag har varit i för flera år sedan 2011/2012 och att gå där man gick och gå in i samma affär som man var i två år tidigare och köpt en t-shirt. I Monaco var det också en väldigt fin utsikt över staden från slottet och det var väldigt fina gator där vi gick in i en kyrka (Notre Dame Monaco) och jag längtar ibland tillbaks dit, väldigt fint.

Mikael 4

Vi hade utflykter ibland på söndagar så jag kunde inte besöka kyrkan i Frankrike mer än en gång på hela resan och det var knappt 2 dagar innan jag skulle åka hem, alltså den 13 Juli. Jag blev skjutsad till kapellet av Christian, en medlem i kyrkan som bodde i Antibes och som kunde väldigt bra engelska vilket var tur då min franska inte är så bra. Jag fick även tipset om att kontakta Christian genom Gunnel som är en av dom som bloggar på Mormonlady och då kunde jag åka till och från kapellet med honom och han visade mig var jag skulle vara och vilka lektioner jag skulle gå på och jag fick ha en översättare då jag inte direkt förstår allt på franska.

Mikael 5

Först var det möte med unga män och det handlade om saker som Jesus gjorde i evangelierna i Bibeln och sedan var jag med på de vuxnas söndagsskola och det handlade om Kung David och så höll en av systrarna i församlingen ett tal och sist blev det sakramentsmöte och sakramentsbrödet var baguette och det är man inte van vid hemma i Täby direkt. Jag träffade missionärena och en av dem Äldste Thompson från Utah som har en blogg där man kan se mycket bilder från hans mission i Frankrike och som översatte till mig från söndagskolan.

Det var en rolig resa faktiskt och även om allting inte fungerade och att det känndes konstigt att vara utan missionärerna när man var nydöpt och var van vid att träffa dom så att dom lärde mig om evangeliet men det gick bra och jag fick se mycket saker från Frankrike. Jag skulle kunna berätta om staden jag bodde i, hur det såg ut, allt vad jag gjorde, platserna jag såg och vad jag lärde mig där ännu mer men det finns så mycket att skriva om så jag får nog avsluta nu.


Gästkrönikör: Mikael

 

Jesus sa aldrig att där inte skulle komma fler profeter

profIbland svindlar tanken för mig  att jag brukade passera de snöiga gatorna i Michigan för att prata med folk om profeter. Var jag galen? Är jag fortfarande galen? Dag ut och dag in … Jag knackade någons dörr eller stoppade dem på gatorna för att säga något i stil med vill du höra ett budskap om Jesus Kristus”? Om de mot förmodan skulle säga ”ja… så började jag berätta om profeter.

Vänta lite!” sa folk du sa att du skulle dela med dig ett budskap om Kristus.” ”Det skulle jag. Skulle någon av oss någonsin veta något om Kristus utan att profeter först hade berättat om honom för oss?” Jag vill inte höra något om profeterskulle de säga. Det finns inga fler profeter efter Kristus. Vi behöver inte längre profeter eftersom Kristus lämnade Bibeln och den helige Ande till oss.

Medan dörren höll på att smällas igen skulle jag be om  att få dela ett skriftställe ur bibeln.

 

Den som svarar innan han lyssnat, handlar dåraktigt och skamligt.(Ordspråksboken 18:13)

 

Det skriftstället kunde få hjärtan att mjukna och vi skulle ytterligare ett par minuter att dela med oss av det som så många av oss har rest långväga runt om i världen för att få dela.

Budskapet är; Det finns levande profeter igen. Dessa profeter har kommit i dessa sista dagar för att vittna om Jesus Kristus och att fastställa varje påstående om vem han är. Efter nästan 1700 år av förvirring och mörker, är de levande profeterna som avslöjat och återställt sann kunskap om Herren Jesus Kristus tillbaka till jorden. På grund av dessa profeter  så vet vi nu vem vi tillber och hur vi ska dyrka honom. Utan profeterskulle vi  hänvisade till våra egna filosofiska spekulationer om Gud.

Är han en man eller en gud?

Har han en kropp just nu, eller blev han till ett andeväsen?

Är han tre varelser eller något annat?

Krävs dopet för frälsning eller är det underordnat?  Om det är underordnad varför gör vi det. Om det behövssom det står i Johannes 3: 3-5 så är det en åtgärd. Innebär det att andra åtgärder också krävs för vår frälsning? Behöver vi omvända oss för att bli frälsta eller är en muntlig bekännelse nog?

Vi skulle kunna fortsätta i flera dagar

Men allvarligt har inte Gud alltid fungerat genom profeter?

 

”Ty Herren, HERREN gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna.” (Amos 3: 7)


Om denna skrift är sant, varför skulle någon i denna värld inte med spänning och nyfikenhet välkomna idén om en modern profet? Kan det vara sant? Finns det någonsin en tid i historien i denna värld där en profet bättre skulle behövas än i våra dagar?

Genom hela historien har Gud alltid sänt profeter för  att ”återställaen kunskap om evangeliet tillbaka till jorden. Amos sade också att

 

11 Se, dagar skall komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.
12 De skall driva omkring från hav till hav
och springa hit och dit från norr till öster för att söka efter HERRENS ord, men de skall inte finna det. .” (Amos 8: 11-12)

 

Du kan söka på hela jorden efter Guds evangelium och oavsett hur mycket du söker … om det inte finns någon profet på jorden, så kommer du inte att hitta det. Ingen har någonsin bara ”räknat ut” Guds vilja utan att det först gavs till dem  genom profeter.

det finns ett grundläggande faktum. Du kan inte ta emot Kristus utan att först acceptera  profeter. Det är en logisk omöjlighet. Vi skulle inte ha någon aning om vem Kristus är utan profeternas lärdomar. Det vore vansinnigt att säga att vi accepterar och tror på Kristus och samtidigt förkasta vittnet Johannes Döparen. Kristus får spel  de skriftlärda och fariseerna som accepterar döda profeter och förkastar de levande profeterna. Han säger dessa viktiga ord om framtida profeter;


”Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Matt 23:39)

 

Översättning från gammal engelska lyder: Du kan inte se mig eller känner mig förrän du accepterar profeterna som jag skickat till dig.” Jag kan tänka mig att en av de saker som frustrerar Jesus mest är när han skickar en av sina tjänare att undervisa sitt folk och dessa sedan avvisar dem. Jag kan föreställa mig Jesus placera sin hand på tjänarens huvud och sedan säga något som liknar vad han sa när han visade på tillståndet i Israel på den tiden;

”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. 38 Se, ert hus kommer att stå öde. 39 Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”(Matt 23:37)

 

Detta mönster av att Gud sänder profeter till sina barn har pågått i tusentals år. Det började med Adam. Han avvisades. Han sände Noa och Abraham och Moses. De avvisades. Profeter skickades till människor på den amerikanska kontinenten. Även de avvisas. Folket  säger i alla tider ”Vi har profeter. Vi behöver inte fler profeter.

Men det är uppenbart att vi behöver profeter.

Roger Williams grundare av baptistkyrkan i Amerika uttryckte detta bäst. Cotton Mather sade, ”Mr. Williams berättade för sina anhängare  att då han själv var vilseledd hade han i sin tur vilselett dem, och han konstaterade att det inte fanns någon på  jorden som skulle kunna administrera dop eller något av evangeliets förordningar.  Därför så rådde han dem  att avstå allt och vänta på  kommande nya apostlar.”

 

 “Mr. Williams [finally] told [his followers] ‘that being himself misled, he had [misled them,’ and] he was now satisfied williams that there was none upon earth that could administer baptism [or any of the ordinances of the gospel], … [so] he advised them therefore to forego all … and wait for the coming of new apostles.”

 

Kommer du ihåg när Jesus sa till oss att ”se upp för falska profetersom skulle komma efter hans tid? Tänk på den osynliga börden av detta uttalande från Frälsaren. Jesus sade aldrig att det inte skulle bli några fler profeter. Om det inte skulle komma profeter skulle han ha sagt ”nu kommer  det inte längre profeter”. I sin varning  så  finns det ett underförstått löfte om att profeter faktiskt kommer efter att han är borta.  Han vill bara att vi ska akta oss för de falska profeterna.

Och   lämnar han oss med kanske en av de viktigaste råden Han kan ge; ”Av deras frukt ska ni känna dem.”

Låter detta galet?

Det är biblisk.

Så när någon säger att det inte finns något behov av profeter i vår tid introducera dem till ett fåtal vars frukter är värda ett noggrant övervägande.

http://www.gregtrimble.com/jesus-never-said-wouldnt-anymore-prophets/#.VGR3YecAgHM.facebook