Kategoriarkiv: Nåden

Den fullständiga förlåtelsen – nyckelskriftställe L&F 58:42-43

jesus_huggingTankar om nyckelskriftstället: L&F 58:42-43

42 Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.  43 Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem. Läran och Förbunden kapitel 58
[vimeo 111510661 w=500 h=281]

The Hearth both Wide and Warm

On Sunday, October 19, the Washington Park Ward of the Mormon Church held a special Sacrament Meeting, officially welcoming Mormons who have felt on the ”outside looking in” for any reason. While the message of inclusion was broad in approach, it has special meaning for those of us in the LGBT community.

Taking as its theme Ezekiel 34:16, local stake leaders set out this year to ”seek that which was lost, and bring again that which was driven away, and bind up that which was broken” within its boundaries–including LGBT members who have been damaged by past experiences of prejudice at Church.

This talk was delivered that amazing Sunday, heralded on Facebook as, ”The best Sacrament Meeting of the decade.” Delivered by Molly Bennion of the Washington Park Ward  (and posted here with her permission), it describes how diverse Mormon communities can not only survive–but thrive.

I hope you enjoy it as much as I did.


Corbis-42-61567156We all want to love and be loved.  That’s our most basic human need.  We seek to fill that need by belonging to all kinds of communities, both large and small.  For instance, as Mormons, we want to love and feel loved in our wards.   Sadly, sometimes some of us don’t feel loved in our congregations.

Instead of cherishing unique core Mormon doctrines that unite us, too often we focus on less important doctrinal, cultural and personal differences that prevent us from fulfilling the Lord’s two greatest commandments: Love him with all our hearts and minds, and love our neighbors as ourselves. Such a failure of love is tragic in light of Mormonism’s enlightened teachings on acceptance and inclusiveness.

Two doctrines come quickly to mind. First, we believe we are all literally brothers and sisters, children of heavenly parents who created our spirit bodies long before our earthly births.  Can you imagine how different the ward, let alone the world, could be if we all truly believed and treated one another other as  literal brothers and sisters?

A second unusual core doctrine is that of God’s grace as a free gift to all humankind.  For almost 400 years after Christ, Christians believed that God offers His grace, His love, His Son’s atonement to every single person.   It was St. Augustine who taught that God’s grace is not given to all but to only some—and that there was no way to know to whom God gave this precious gift.

Luther and Calvin, two great Protestant reformers, extended Augustine’s false teaching during the Reformation and it has dominated the Christian world ever since. It was Joseph Smith, our Mormon founder, who restored Christ’s original teaching—that God’s grace and gifts are available to all His children.

The Church I want to attend is a Mormon Church whose meetings I can leave as though I were walking from this Sara Teasdale poem, “Grace Before Sleep:”

“How can our minds and bodies be grateful enough that we have spent,
Here in this generous room, this evening of content?
Each one of us has walked through storm and fled the wolves along the road;
But here the hearth is wide and warm.”

We all walk through storms and flee wolves and then come together, in this generous room, and in this Church. I want to leave the storms and the wolves behind and gather with loving brothers and sisters at a hearth, nourishing both to mind and body, wide and warm enough to welcome anyone who would like to deepen their spiritual strength among us.

That’s my litmus test.  I simply want to sit in this room with anyone who is here to deepen their spiritual life, regardless of the storms and wolves they’ve encountered along their way.

A good friend sent me this quotation from Sue Bergin, a new Relief Society President in her ward in Orem.  That’s right, Orem, Utah—and what she said in her first Relief Society lesson may surprise you.

Corbis-42-16485221”I don’t care if you smoke, drink, abuse substances, are unchaste, wear pants to church, hate relief society, don’t sustain church leaders,  don’t have a testimony, have a weak testimony, wear tank tops, don’t know if you believe Joseph Smith was a prophet, have had an abortion, don’t love your husband, don’t like being a mother, think women should have the priesthood, are LGBT, don’t know if you believe in God, don’t relate to Jesus Christ, don’t want to go to the temple, wonder about polygamy–you belong here.  You belong here.  We need you and you need us.”

Of course, Sister Bergin’s list is not complete; I could add more issues, many of them my own. You may have yours as well, but nonetheless you get the point.

Of course, such an inclusive, healing community doesn’t just happen. Just because we say it once doesn’t make it reality.  So how does it happen?

Community has been on my mind recently as I’ve been developing a new community and spending time with a treasured old one. Last Sunday, my husband Roy and I were in New York City with four other couples. We originally met 44 years ago, when the men were all classmates in business school, and we’ve met every few years since.  We were all married then, and are still married to the same spouses.  All ten of us are very different.  We live in all corners of the country.   We are actively Jewish, not so actively Jewish; actively Christian, and not so actively Christian.  We are politically and socially liberal, and conservative.   All of us have worked at very different endeavors.  One couple is much wealthier, and one couple much less wealthy than the rest.  And yet, no matter how long it’s been since our last gathering, we fall into each other’s arms and share our deepest secrets.

This year we five women talked about why our little community works.  We concluded that it is because we trust each other.  We trust each other not to judge, and not to seek to control or change one another. We trust each other not to be arrogant or competitive.    In short, we trust and love each other enough to feel free to be our authentic selves with one another.  No community thrives if its members offer less than their authentic selves, or withhold their essential generosity and love.

In this small community of friends, we do not fear that what we say will be interpreted with less than the most generous interpretation.  Let me give you an example of what I mean.  If I say to my granddaughter, Catherine, “You’ve never looked prettier,” she won’t take that as a negative statement on how she’s looked previously. She’ll know I’m saying “You look great,” not feeling that what I am saying is, “In the past you’ve looked pretty ugly.”

Corbis-42-26128732And, if her sisters hear me say Catherine looks pretty, they will not think “Why didn’t Grandma say I never looked prettier?  Doesn’t she think I look good?”  No, they all trust I love them dearly.  They know while I just spoke to Catherine, I could have said the same thing to any of them.  They interpret what I say generously, with the most positive connotation, because they know how much I love them, and they trust me.

Our little community of ten old friends also sacrifices for our joint relationship.  Meeting is expensive, in both time and money.  Each gathering is usually quite inconvenient for at least some of us.  Sometimes one of us needs more listening ears, and others must forego their fair share of time in the spotlight.

A Mormon Church community is similar in that it asks us to serve and bless, as we are simultaneously served and blessed. It is expensive in both time and money.  We each must give to the community to get anything meaningful in return.

Visiting Teaching and Home Teaching are good examples of this. These programs are not about numbers, or even duty.  They are about widening and warming the hearth.

I’ve been trying to build a new community among old friends.  Over the last 18 months, I chaired a dinner dance for my high school’s fifty-year reunion.

There were 736 of us in 1964.  Originally bound only as Lewis and Clark Tigers, many of us have forged a new community which is likely to warm us for the rest of our lives.  To encourage many to come to the reunion, I posted on our website something Garrison Keillor wrote in a National Geographic cover story last February.  The piece was titled “Coming Home” and talked about his decision to return to Minnesota.  It also teaches us what makes communities work.

Keillor writes:

“I come home and feel so well understood.  I almost don’t have to say a word.  I was not a good person.  I have yelled at my children.  I neglected my parents and was disloyal to loved ones.  I have offended righteous people.  People around here know all this about me, and yet they still smile and say hello, and so every day I feel forgiven.  Ask me if it’s a good place to live, and I don’t know–that’s real estate talk–but forgiveness and understanding, that’s a beautiful combination.”

The trust that underpins healthy communities requires forgiveness and understanding.  The forgiveness starts with refusing to be offended in the first place;   we don’t have to get permission to forgive.  We can carry interpreting what others say generously to a new level, and we can let irritation roll off our backs.

Corbis-42-36903691And if we have been offended, we can forgive—not for the sake of someone who has treated us poorly, but for our own sakes, to stop the canker of pain and anger in our souls.   Forgiveness demands that we decide we have our hands full working on our own salvation.

My own patriarchal blessing warns me, “The cleansing of the soul takes time.”  I’m spending so much time cleansing my own soul, I figure I just don’t have time to cleanse yours, too.

Forgiveness smiles, and says hello. And if we can live this kind of forgiveness, we can use our energy to try to understand each other.  Then we can trust and love without judgment, control or arrogance.  And only then we can have a healthy, satisfying community of Saints.

Brothers and sisters—my literal brothers and sisters—Joseph Smith was right. God offers His grace to each of us equally and always, whether we are reaching for Him or turning our backs.   Knowing that, together we can create a hearth both wide and warm, a generous room for those fleeing the storms and wolves of life, whatever they may be.

Together, we can do better.  Together, we must do better.

I am Mitch Mayne. I am an openly gay, active Latter-day Saint.
I was raised in Idaho, and baptized into the Mormon Church when I was eight. I left the church for many years, due in large part to my parent’s divorce. In my mid-20s, I returned to the church of my own accord, knowing full well that I was gay, and that someday I would have to find a way to reconcile my sexual orientation with my faith.

For many years, I was fractured: I believed I was a man with a foot in two worlds, and that I belonged in neither. But as I’ve grown in my testimony of my Savior and my confidence in who I am, I’ve come to understand myself as a man with a foot in two worlds–who very much belongs in both. From August 2011 through November of 2013, I served as the executive secretary of the bishopric of the Bay Ward within the San Francisco Stake.

I currently remain an active, happy and whole gay Mormon–just the way I am.



Helvetet är ett rätt trevligt ställe


Att vissa evangelikala  inte gillar mormoner är väl ingen direkt hemlighet, men ärligt talat: vad är egentligen helvetet? Är inte det att tillbringa evigheten tillsammans med inskränkta människor som tycker att man ska hamna i helvetet? Om då dessa människor hamnar i himmelriket så kommer det att bli ett rent nöje att hamna i helvetet, eftersom jag slipper människor som mannen med helvetesskylten. För mig kommer den platsen att bli himmelriket. Eftersom Jesus älskar alla människor så är jag övertygad om att han är där också!

Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla


Jag minns när jag var relativt ny medlem. Plötsligt stötte jag på Kim (fingr. namn)  en tjej från församlingen. Jag visste att hon hade träffat en kille utanför kyrkan och jag frågade henne hur det gick. Idag minns jag inte vad Kim svarade på den frågan, men jag tror att de hade förlovat sig. Min kommentar var nog något i stil med en fråga om vad fästmannen tyckte om kyrkan. Det var då hon släppte bomben. Kim tittade på mig som om hon tänkte, men vet hon inte det, och sa: ”men Gunnel, jag är inte medlem i kyrkan längre. Jag har lämnat den.

Jag minns hur kraftigt jag reagerade. Min chock över beskedet medförde strida tårar från min sida. Kim blev nog lite förvånad och sa något i stil med att ”men det är väl inte så farligt”. Jag svarade hulkande något i stil med att ”det är det visst”. Vi växlande några ord till och jag glömmer inte hur Kim sa att ”kyrkan kan vara sann, men den passar inte mig.”  Efter vårt möte så kom tanken upp för mig om korsfästelsen passade Jesus. Förmodligen inte, men han hoppade inte av ändå.

Idag har jag blivit härdad på något sätt. Även om det inte är roligt att höra om medlemmar som lämnar kyrkan så gråter jag inte när jag får höra det. Jag har accepterat och känner att livet faktiskt är ganska så komplext. För några dagar sedan så stötte jag på en gammal församlingsmedlem på spårvagnen. Faktum är att jag inte vet om hon är medlem längre. Vi pratade lite med varandra och hon nämnde sin särbo. Jag frågade om det var samma kille som hon hade träffat för ett antal år sedan, och det var det. Eftersom jag hade sett henne på Eva-dagen (en kvinnodag i kyrkan) året innan, så frågade jag henne om hon tänkte gå på årets Eva-dag. Jo, det ville hon , men hon visste inte när den skulle vara. Det visste tyvärr inte jag heller, men hur det var så sa hon att hon skulle ta reda på det.

Hur ska vi som aktiva medlemmar bemöta de medlemmar som är mindre aktiva eller kanske inte medlemmar alls längre? Själv tänker jag numera inte så mycket på det. Jag har en väninna som är inaktiv medlem och bara nån gång ibland så kan vi komma in på kyrkan. Oftast så tänker jag inte på att hon faktiskt är medlem i samma kyrka som jag. Jag tror, som medlem i kyrkan, att vi bara ska vara oss själva. Har vi umgåtts innan vår kompis blev inaktiv så kan vi fortfarande umgås, har vi hejat på varandra innan han eller hon blev inaktiv så kan vi fortfarande heja på varandra. Svårare än så är det nog inte.

Den kände bloggaren Jana Riess höll en tävling för ett tag sedan om bästa berättelse. Den som kände att hen hade en bra berättelse kunde dela med sig av den, och de bästa berättelserna publicerade Jana på sin blogg. En av dessa berättelser heter ”Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla.” Det är Alexandra Michelle Rucinski som skrivit ner sin berättelse om hur det är att vara inaktiv i kyrkan och om medlemmars bemötande. Jag tycker att berättelsen är väldigt talande och fin så därför har jag översatt den.

”Hon satt framför min familj på sakramentsmötet. Hon var bara barnet, men jag visste att hon hade gjort något väldigt dålig. Alla i vår församling talade om henne. Min mamma lutade sig mot mig och viskade i mitt öra. ”Där är Sara. Hon ska få barn med sin pojkvän.” Min mammas tonläge bekräftade att Sara hade gjort något fel. Hon var inte gift. Det var inte menat att hon skulle bli gravid. Jag såg henne i korridoren senare den dan och sa ”Hej Sarah!” trots att jag aldrig hade talat med henne förut. Hon log knappt åt mig, och var så sorgsen och ensam med sin växande mage. Jag såg henne aldrig mer i kyrkan.

Ett antal år senare, så satt jag inne hos biskopen tillsammans med min pojkvän. ”Vi överväger att utesluta dig ur kyrkan”, sa biskopen. Vi hade just gjort upp planerna för vår sons barnvälsignelse. Nu satt vi och diskuterade möjligheten att låta sparka ut mig ur församlingen. Alla mina välsignelser som jag fått i kyrkan skulle vara bort. Min besegling till min familj skulle inte längre vara giltig. ”Det som du har gjort är näst allvarligast efter mord” sa biskopen lugnt, precis som om jag inte förstod att hans omsorgsfullt valda ord innebar att som en ogift mamma så hade jag gjort något som i kyrkans ögon nästan jämställdes med att utgjuta någons blod. Jag önskar att jag kunde säga att jag var stark. Jag önskar att jag hade kunnat säga till honom att jag inte var nästan en mördare, men även mitt i all grymhet så respekterade jag min biskops auktoritet. Jag satt där och grät. Jag lämnade kontoret, tog upp min fyra dagar gamla bebis, och grät lite till. Innan mötet så hoppades jag på att få stanna kvar i kyrkan. Jag trodde att kanske, bara kanske, så skulle jag inte bli en ny ”Sara” i min församling. Men nu var jag den som inte hade någon önskan att komma tillbaka. Du kan säga att jag valde att bli kränkt ifall du vill. Du kan säga att jag borde ha kommit till kyrkan oavsett. Du kan komma med många olika ursäkter, men sanningen är, när jag bäst behövde kyrkan så fick jag ingen medkänsla. De smällde igen dörren framför mitt ansikte.

Några veckor efter mötet med biskopen så fick jag ett brev där biskopen informerade mig om att de inte tänkte utesluta mig, men att jag skulle förlora likställdheten istället [inte få ta nattvard, inte få ha ämbeten i kyrkan eller hålla tal]. Men då var skadan redan skedd. Jag kände mig inte välkommen, inte heller kände jag mig älskad. Jag kände mig bara ensam. Det har gått två år sedan dess. För några veckor sedan så gick jag med på att ta emot besökslärarinnor för första gången. Det kändes nervöst, men det var en ny biskop [församlingsföretåndare] nu och hans fru ville träffa mig. Hon kändes annorlunda… eller jag hoppade i varje fall att hon skulle vara annorlunda.

Vi möttes några kvarter från mitt hem, vår tvåårige sons lekte medan vi talade. Jag sänkte min garde och talade om för henne vad som hade hänt mig. Hon lyssnade till allt jag berättade för henne och sen grät hon. Hon grät mycket. För första gången, så fanns det någon i kyrkan som grät med mig och brydde sig om den smärta som jag hade gått igenom. Hon sa att hon var ledsen för att detta hade hänt, och jag kände att hon menade det. För första gången på mycket länge så visade mig en medlem i kyrkan kristuslik kärlek. Ingen skam eller något dömande, bara ren kärlek, den sortens som gråter tillsammans med dig. Den sorten som inte har en agenda. Om jag någonsin kommer tillbaka så kommer det att vara för människor som hon. Ibland räcker det med att någon verkligen lyssnar och visar ren och skär medkänsla. Inaktiva personer som jag behöver inte kakor och halvhjärtade kommentarer. Vi behöver inte brev som talar om för oss att ljuset saknas i våra liv. Vi behöver få er mormoner att göra det som du sjöng om i primär [barngruppen]. Vi behöver att du försöker bli som Jesus.”

Alexandra Michelle Rucinski, 25, lives in Iowa, where she is a stay-at-home mother to an energetic, beautiful son. Her love of writing was born from reading as many books as she could get her hands on as a child, and from daily journaling. She particularly enjoys reading memoirs, noting that there is much we can learn from the life stories of others.

”Människan är till för att ha glädje” (2 Nephi 2:25)

hostIbland klagar vi på att livet inte blir som vi tänkt. Vi är ledsna och besvikna så det är förståeligt. Jag fyllde 50 förra året och firade 33 år i kyrkan i år. Mitt liv har inte blivit som jag tänkte att det skulle bli. Jag växte upp i ett katolskt samhälle i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Jag var i tjugo-års åldern på 80-talet. Jag trodde som ung att alla gifte sig och fick barn. Det ingick liksom i livet. Det var det jag trodde jag skulle göra när jag blev vuxen. Resten var mindre viktigt. Templet och eviga familjer förstärkte den önskan och tron i mig.

Men mitt liv blev inte så. Det är alldeles säkert så att det spelat en avgörande roll att jag hade en komplicerad och otrygg barndom. Jag kan, liksom Nephi, säga att jag hade goda föräldrar men de var trasiga och hade mycket mindre kunskap än Lehi och Sarai att leda vår familj rätt. Följden blev olyckliga beslut och en skilsmässa som var både en räddning för mig och en traumatisk upplevelse. Följden har också blivit att jag fått lära om hur man hanterar konflikter med nära och kära och hur man bygger relationer. Nu när jag har mer distans och kan se tillbaka på mer än trettio år av mitt liv sedan jag döpte mig så har mitt liv varit lärorikt och spännande.

Evangeliet kom in i mitt liv som en välsignelse som jag var villig att ta emot i slutet på tonåren. Det var min styrka. Jag hade en önskan att tro och en vilja att ta emot Herrens ledning. Jag ville ha hjälp. Jag törstade efter det (Matt 5:6). Jag fick uppleva evigheten och att jag är en evig varelse. I hälarna på den andliga insikten så förstod jag att det är bäst att sätta igång och ta itu med att skapa ett liv jag ville ha. Jag förutsatte att Gud skulle vara en del av det så jag lät Honom blanda sig i. Det ledde till många viktiga beslut; att åka till BYU efter gymnasiet, att gå på mission, att åka hem till Sverige, att umgås med min far året innan han dog, att stanna i Sverige, att inte ge upp.

Mina andliga upplevelser ledde också till frustration. Det kan tyckas konstigt när jag har fått så god vägledning av Herren i mina ämbeten, så härliga bekräftelser i mina skriftstudier och så många bönesvar. Varför frustration? Jo, för att bland alla de frågor jag haft så har jag känt att jag inte fått hjälp med de saker som skulle enligt evangeliet betyda mest: vilja att hitta en evig kamrat och bilda en familj. Det är komplicerat som medlem i kyrkan att Gud inte alltid hjälper oss att uppfylla rättfärdiga mål. Vi vet att Gud är villig att hjälpa oss så varför gör Han då inte det ibland utan låter oss misslyckas? Detta kompliceras ytterligare av att vi har en benägenhet att jämföra oss med andra så ibland blir våra tankar inte så konstruktiva. Han hjälper ju andra medlemmar och många som gjort många saker man vet är fel, så varför inte mig? Ja, ni förstår säkert principen. Man känner sig som den förlorade sonens storebror: besviken, frustrerad och oförstående inför hur Gud tänker (Lukas 15:11-32).

Ibland så har jag hört en och annan medlem säga att det den äldre brodern saknade var medkännande med sin yngre bror. Jag tror inte det. I varje fall så har jag känt och känner glädje för alla som hittar den rätte för dem och som har möjlighet att dela sina liv med någon och bilda familj. Jag önskar dem lycka och tycker inte det är svårt att se dem glädjas tillsammans. Jag gläds med dem. Deras liv ger mig hopp. Detta har dock likväl inte hindrat att jag undrat varför jag står utanför den skara som Gud velat hjälpa.

Att övervinna bitterhet handlar om tro och bön och tålamod. Det är dock inte den historien jag vill berätta. Det jag vill berätta är att Guds avsikt med mitt liv visat sig vara annorlunda och mer djupgående än jag förstått. Han har velat skapa inom mig en förståelse för att Hans vilja är att vi ska – att jag ska glädjas i Hans skapelse av mig och i min möjlighet att vara en del av Hans skapelse. Avsikten har varit att jag ska förstå att sann glädje är en färskvara som är beroende av min medkänsla, min vilja, och min tro på Honom men inte av att lyckas med någonting för egen del. Viljan och strävan är viktiga men lyckas jag så är det en bonus, en bi-effekt men det är inte det andliga målet. Det målet kan nås även när vi inte lyckas i världen. Det andliga målet uppnås i strävan att älska och se andra, att hjälpa och stötta, och strävan att vara varsam med mig själv samtidigt som jag tänjer på mina gränser och fortsätter vara öppen (sårbar) för livet trots motgångar och besvikelser. Detta är det som är viktigast – i ett evigt perspektiv.

Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut när det gäller man och barn i framtiden men jag har möjligheter nu att ta emot Guds kärlek genom andra som är viktiga att ta vara på, möjligheter att stötta andra, att utvecklas och att ta emot stöd och uppmuntran. Männen i mitt liv är inte mina men de är goda män och vänner jag uppskattar. De uppskattar också mig och låter mig veta det. Det är härligt att se dem glädjas med sina hustrur och i sina familjer. Att se deras strävan och deras kärlek, att få vara med och kika in på ett hörn. Det är en stor välsignelse att se Sions grundval bli byggd och hur den inte kräver fullkomlighet utan kärleksfull strävan. Det har varit viktigt för mig för att återställa min tro och tillit på män. Jag är oerhört tacksam för den möjligheten. Jag har inte den roll jag tänkte eller trodde men jag har fått en tro på män och på att det finns många fina familjer i kyrkan, i samhället och i min närhet.

Lina, min äldsta systerdotter, bodde hemma hos mig i tre år. Det kom oväntat och plötsligt precis när jag inte kände att jag stod ut längre med att bo själv. Vissa känner att det är okej med att bo själva. Det gör inte jag. Jag trivs bäst och sover bäst när det finns andra i närheten, så att ha Lina hos mig var fantastiskt roligt och lärorikt. Vi är goda vänner och nu när hon pluggar på högskolan får jag agera stöd och råd. Det är härligt! Nu när hon inte är här har en ny möjlighet öppnats. Jag har fått möjligheten att stötta en ung kille i Nairobi via goda vänner som har personliga kontakter där (Launica på Facebook). Jag är stolt över Orembes goda betyg men framförallt över hans vilja att sträva i en miljö som är svår och inbjuder till att tappa tron på att saker kan förändras. Jag ser framemot att följa honom under hans tid i skolan och efteråt om jag har tur.

Jag har också möjligheter att umgås med och lära känna sex-åriga Toni, min grannes kille, för att han vill lära känna mig. Han gillar mitt hem, min mat, mina filmer och mig. Jag vet inte i vilken ordning och ibland tror jag det är soffan och fjärrkontrollen! Men han säger till sin morfar ”Visst är hon snäll?” Och det värmer mitt hjärta. Jag har möjligheter att lära mig mer om romer därför att Herren satt behövande människor i min närhet och jag vet att sträcker jag mig utåt så kommer min bekantskap med dem att vara till välsignelse för både dem och mig. Listan fortsätter. Min familj är inte den jag tänkt och i mångas ögon så är de här människorna inte ens min familj, men Gud har sagt att de är mina bröder och systrar och att jag ska ta hand om de minsta. Att vara närvarande när jag gör det ger mig minst lika mycket som det ger dem.

Jag tror att Gud ger oss alla möjlighet till sann glädje, till att känna oss behövda, att känna oss som en del i ett sammanhang, att känna gemenskap. Frågan är om vi tar emot de erfarenheter vi kan få eller ställer oss utanför för att de inte är de möjligheter vi ville ha./Wera