Kategoriarkiv: Personporträtt

Mikaels dop

Mikaels dop
Mikaels dop den 3 Maj 2014 kl 13:00 i Täby Församling. På bilden ser man äldste Sahlin, äldste Johnson, Mikael och äldste Ogaard.

Jag har varit medlem i kyrkan sedan Maj 2014 och många har undrat hur jag har kommit i kontakt med kyrkan, vad mina föräldrar tycker om kyrkan och varför jag gick med. Det var lite mer än ett halvår sedan jag döptes, så jag tänkte fira det genom att skriva ett blogginlägg om varför just jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Det är ju så att jag har alltid haft ett intresse för religion sen jag var väldigt liten, jag har alltid trott på Gud eller i alla fall trott på en högre makt. När jag var yngre läste jag ibland berättelserna i Barnens bibel om Jesus, Jona och David och flera karaktärer och trodde på det som stod. Jag har varit medlem i Svenska kyrkan sedan jag var väldigt liten som de flesta svenskar har, och jag gick inte till kyrkan så mycket förrän hösten 2012 då jag blev mer seriös i min tro och jag läste alla evangelier i Nya Testamentet.

Jag var på ett slags alternativt konfirmationsläger som inte min hemförsamling hade utan det var lite mer som en språkresa. Jag var i England några veckor, väldigt trevliga människor och så, men jag kände väl att Svenska kyrkan inte var tillräckligt kristen utan anpassade sig för mycket till vad folk ville höra och inte vad dom borde höra. Jag gillar ändå Svenska kyrkan och många där är väldigt schyssta personer, men jag bestämde mig för att testa på en annan kyrka som var en frikyrka. Även fast jag gillade den mer, kände jag mig tillslut inte bekväm med allting som att ofrälsta kommer till helvetet.

Jag läste senare på om andra religioner och kyrkor, och hittade tillslut Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga eller Mormonkyrkan som den ofta kallas. Jag var ju lite bekant med den, visste att dom hade Mormons bok, att Mitt Romney som var presidentkandidat i valet 2012 i USA var Mormon, och jag hade även läst om kyrkan för något år sedan när det var mer aktuellt men tänkte inte så mycket mer på det.

Jag läste i alla fall om släktforskning, templet, Joseph Smith, kyrkans historia och lite i kyrkans skrifter på nätet, och efter det beställde jag hem Mormons Bok och två amerikanska missionärer kom och lämnade över boken. Jag bad med missionärerna och lyssnade till deras budskap. Dom kom flera gånger och jag gillade allt det dom berättade för mig. Jag besökte kapellet som ligger i en kommun nära där jag bor och tyckte att det var trevligt, sedan fortsatte dom att besöka mig och vi bestämde ett datum för dop, den 3 Maj 2014 kl. 13.00 i Täby Församling.

Dopet inleddes med en del tal och psalmer som: Jag är Guds lilla barn och Kom följen mig, och sedan döptes jag och blev nedsänkt i vattnet. Efter det fortsatte dopgudstjänsten med flera tal och psalmer och sen bjöds det på förfriskningar och jag fick som en gåva alla kyrkans skrifter (Mormons Bok, Läran och Förbunden, Den kostbara pärlan) som missionärerna hade skrivit en sida med ett budskap till mig.

Dopet var den bästa stunden i mitt liv då jag blev som född på nytt och alla mina synder blev förlåtna. Jag hade trott på Jesus innan men nu följde jag honom genom att gå med i hans kyrka. Jag visste och vet fortfarande att Joseph Smith är Guds profet som upprättade den sanna religion och att han blev speciellt utvald av Gud. Joseph är en av mina största hjältar då han offrade sitt liv för att vi som lever idag skulle få ta del av evangeliet som vi kan läsa om i Läran och Förbunden 135:7

”De var oskyldiga till varje brott, så som de tidigare ofta visat sig vara, och sattes i fängelse endast genom förrädares och ogudaktiga människors sammansvärjning. Och deras oskyldiga blod på Carthagefängelsets golv är ett stort sigill, satt på mormonismen, som ingen domstol på jorden kan förkasta, och deras oskyldiga blod på staten Illinois vapensköld, med statens brutna löfte, givet av guvernören, är ett vittne om att det eviga evangeliet är sant och som hela världen inte kan ifrågasätta, och deras oskyldiga blod på frihetens baner, och på Förenta staternas Magna Charta, är ett sändebud för Jesu Kristi religion som skall röra vid ärliga människors hjärtan i alla nationer, och deras oskyldiga blod skall tillsammans med alla de martyrers oskyldiga blod, vilka Johannes såg underaaltaret, ropa till Härskarornas Herre tills han hämnas detta blod på jorden. Amen.”

Kyrkan är sann, och trots att jag har hört en del kritik om kyrkan både från kritiker och folk som har lämnat kyrkan har det har inte påverkat mig då jag har kunnat få ett svar på kritiska frågor genom att läsa på kyrkans hemsidor där det finns väldigt bra information eller hemsidor eller bloggar som Mormonlady & Friends eller FAIR Mormon eller såklart även genom att be till Gud genom att fråga.

Nu har det gått 6 månader och över 7 dagar sedan jag döptes som medlem i kyrkan och det har jag aldrig ångrat, jag är fortfarande lika aktiv och trivs till och med ännu bättre än jag gjorde när jag blev medlem eftersom jag har fått fler vänner och vet ännu mer om kyrkan nu. Det har inte varit så jobbigt då dom i min släkt som vet att jag är medlem stödjer mig, och många av mina vänner tycker att det är coolt av mig att ta ett sådant beslut som att bli medlem i Mormonkyrkan.


Gästkrönikör: Mikael

 

Utahs senator Orrin Hatch på tredje plats att bli USA:s president

Döm av min förvhatchåning när jag läser i Salt Lake Tribune att Senator Orrin Hatch ligger på tredje plats att bli USA:s president. Visst är han kapabel, men han är faktiskt fyllda 80 år. Förmodligen tänker han väl, kan profeterna så kan jag, eller? Nu är det så att det inte är speciellt troligt att Hatch någonsin blir president. Först har vi en vice president som träder in om något skulle hända med Obama och därefter talmannen (House speaker). Dessutom tillstår han att detta kommer att bli hans sista period i senaten innan han drar sig tillbaka i januari 2019.

Det enda jag känner till om Hatch egentligen är att han är judevänlig, sitter i styrelsen för United States Holocaust Memorial Museum och har yttrat offentligt att han önskade att han var av judisk börd. Kanske är det så att jag och omvärlden får anledning till att läsa på oss mer om denne man.

Salt Lake Tribune.141106.Utah’s Sen. Orrin Hatch to be 3rd in line for the presidency

http://en.wikipedia.org/wiki/Orrin_Hatch

  • The 16th century Jewish mystic who influences New Age Hollywood pop stars

    An exterior view of the Kabbalah Centre is shown in Los Angeles, Friday, May 6, 2011.
    An exterior view of the Kabbalah Centre is shown in Los Angeles, Friday, May 6, 2011.

    Although he is one of the most influential Jewish mystics and theologians, Isaac Luria (1534-1572) is not well-known outside of Jewish circles. Also known as “ha-Ari” or “Arizal” (meaning “the Lion,” referring to the lion-headed cherub that bears the throne of God inEzekiel 1:10), Luria was the founder of “Lurianic Kabbalah,” the dominant form of Jewish mysticism today.

    Born in Jerusalem to a wealthy family, Luria was raised in Cairo, Egypt, where his family’s wealth allowed him to indulge his passion for study and mysticism. At age 22, Luria entered a seven-year period of semi-seclusion, during which he intensively studied the massive Jewish mystical classic, the “Zohar,” which was just being printed for the first time in Mantua and Cremona, Italy. He also claims to have been taught secret mystical doctrines by Elijah, the biblical prophet who ascended into heaven without dying (2 Kings 2:11). According to Jewish mystical beliefs, God permitted Elijah to remain on earth, teaching the spiritual elite. Hence the claim by some Jews that Jesus was really Elijah in disguise (Mark 6:15), or that Elijah met with Jesus (Mark 9:4).

    In 1569, Luria moved to Safed (Tzefat) in Galilee, where he joined the mystical group of Moses Cordovero. After Cordovero’s death, Luria quickly rose to prominence as the leader of the group. Remarkably, Luria’s term as a mystical master and teacher lasted only four years (1569-1572), cut short by an early death at age 38. During his life, Luria taught his esoteric doctrines orally only to a small group of spiritually elite mystics, who were sworn to secrecy. After Luria’s death, his leading disciple, Chaim Vital (1543-1620) wrote Luria’s teachings down in private notes, which eventually were circulated in manuscript in Jewish esoteric circles for a century and a half until they were published as “Etz Chaim” (“The Tree of Life”) in 1782.

    Like most Jews and Christians, Luria believed that the world was a fallen place. He taught that God “contracted” his omnipresence, creating a space in which creation could occur. Creation occurred by the emanation of God into a sequence of four different spheres or “worlds,” each successive one further from God and more material.

    Human souls were “sparks” of God, who were alienated from God and trapped in material “shells” from which they could be freed through mystical knowledge and practices. Beyond returning his own “spark” to God, the ultimate goal of the mystic was “tikkun olam” (“the rectification of the world”). That is to say, the mystic’s beliefs and practices would rectify not only himself but also the world.

    Christian readers of the Bible might be surprised that Luria taught the doctrine of reincarnation (“gilgul”), believing that souls/sparks who had not achieved salvation in one lifetime had other chances at rectification.

    Luria taught that Israel could be spiritually rectified, and thus prepared for the coming of the Messiah, only through the study and practice of Jewish mysticism. Luria and his disciples seemed to believe that the coming of the Messiah was imminent.

    Chaim Vital, Luria’s most important disciple, privately believed that he was the messiah, and kept a detailed private spiritual journal of his dreams, visions and former lives. Another later Lurianic mystic, Shabbetai Tzvi (1626-1676), publicly proclaimed himself to be the Messiah, and briefly convinced much of the Jewish world to accept him as he prepared to go to Jerusalem and rebuild the temple. His movement was cut short by the Ottoman Turkish Sultan, who viewed it as an act of political rebellion.

    Isaac Luria’s interpretation of Jewish mysticism remained fundamental to many subsequent Kabbalistic systems. Although Luria himself believed his mystical doctrines should not be taught publicly, his later followers believed that Kabbalah should be made accessible to all Jews, not just the mystical elite.

    Rabbi Yehuda Ashlag (1885-1954) is the most influential modern Lurianic interpreter and commentator, who wrote important commentaries on Luria’s teachings. Even wider publication of Luria’s teachings can be found in the international Kabbalah Centre (kabbalah.com), founded by Philip Berg and his family. The Bergs teach a form of New Age Lurianic Kabbalah, maintaining that Lurianic Kabbalah should be studied by all people, not just Jews.

    Although rejected as heretical by many traditional Kabbalists, the Kabbalah Centre and other similar movements have transformed Luria’s teachings from the secret doctrine of a small 16th century messianic Jewish mystical group into an international form of New Age popular culture that’s now followed by Hollywood celebrities.


    Daniel C. Peterson, professor of Islamic studies and Arabic at BYU, is editor-in-chief of the Middle Eastern Texts Initiative and chairs The Interpreter Foundation, and blogs on Patheos. William Hamblin is a professor of history at BYU and co-author of “Solomon’s Temple: Myth and History” and is the author of several books on premodern history. They speak only for themselves.

    http://www.deseretnews.com/article/865613401/The-16th-century-Jewish-mystic-who-influences-New-Age-Hollywood-pop-stars.html

    Kirby: Låt oss nu möta de riktiga mormonerna

    robert Det är inte lätt att göra rätt. Den nya filmen som kyrkan lanserat Meet The Mormons har röjt både ros och ris hos kritiker, men även hos medlemmar. En del medlemmar känner att de inte finns representerade i filmen, t ex HBTQ-personer. Annars tycker jag att de som satt ihop filmen ändå har tagit hänsyn till olika parametrar som ålder, etnicitet, kön, civilstånd (enstamstående mamma) och feminism (en kickboxande kvinna).

    Senast i raden av kritiker är Robert Kirby, den ironiserande kolumnisten på Salt Lake Tribune, som också är medlem i kyrkan. Under rubriken Låt oss nu möta de riktiga mormonerna så gör Kirby upp med myten om de perfekta, välansade mormonerna, en bild som underhålls inte minst av kyrkan själv. Verkligheten är något helt annat.

    ”Jag har precis sett ”Meet the Mormons”. En sorts dokumentär om mina egna som släpptes i fredags. En stjärna för ansträngningen. Filmen är mest en uppvisning av hellyllemormoner än en ärlig bild av det verkliga oss. Även om det är trevligt att de mina porträtteras som så lycksaligt positiva, så står jag där och undrar om jag har vuxit upp i en helt annan kyrka. Det som visas upp är sex skisser av ”typiska” mormonfamiljer som lever typiskt mormonskt. Där är med en fd. hemlös, ensamstående mamma, en godisbombare från andra världskriget, en amerikansk fotbollscoach, en humanitär hjälparbetare i Nepal, en svart biskop i Atlanta och en amerikansk mamma som är kickboxare.

    Problemet för mig är att varje historia är snyggt inslaget in något slags 50- 60-tals devis om att ”pappa vet bäst” eller  ”medelklassformatet Leave it to the beaver ”. Alla är perfekt trimmade. Alla riktiga frustrationer eller galenskaper antyds snarare än läggs fokus på. Broder Cleaver: ”Kära nån, det är dags för kyrkan.”  Bävern: ” Jösses. Jag älskar att sitta still i timmar” Syster Cleaver: ”Låt mig bara få skrifterna kära du.”

    Snälla. Jag har varit mormon i hela mitt liv och jag har aldrig haft en gå-till-kyrkan-erfarenhet som liknat något sånt.

    Farsgubben: ”har du gömt dina kyrkisbyxor igen? Kom hit!”

    Jag: ”Jag vill inte gå. Det är tråkigt!”

    Morsan: ”Tryck inte till hans huvud så hårt Bob, Glöm inte vad biskopen har sagt.

    I själva verket så var kyrkan i ”Meet the Mormons” lika overklig som kyrkan jag gick i. Alla barnen stannade på sin plats och var vördnadsfulla. Människor satt tysta och väntade på att mötet skulle börja. Den riktiga mormonkyrkan – speciellt i yngre församlingar med en massa ungar – låter lika vördnadsfulla och upplyftande som marskatter. Det fanns en massa föreställningar av att vi uppförde oss ordentligt. Ingen blev skickad till sitt rum för att de inte lyckades läsa skrifterna med resten av familjen, eller för att ha gjort upp en vanvördig bön vid välsignandet av maten. Ingen kastades ut ur seminariet och familjens Hemafton liknade inte ett mindre upplopp. Om ”Meet the Mormons” har som syfte att visa upp att vi är likadana som er icke-mormoner, så skulle ni förmodligen klå ert huvud också. Jag känner inte till någon som är så ordentlig och fläckfri. Jag tror det samma gäller dig.

    Som bäst, så visade ”Meet the Mormons” för de som inte visste det att vi inte bara håller till i Utah, som Amish håller till i Pennsylvania, och att det finns olika färgversioner av oss runt om i världen, men det var ungefär allt.

    Barmhärtigt nog så finns det en del bra delar. Jag tyckte speciellt om delen som handlade om den svarta biskopen i Atlanta och och kickboxarsystern i Costa Rica.

    Faktum är att jag hade älskat att tillhöra en församling där alla hade annan hudfärg än min. Det hade ivarjefall varit mer intressant än den sinnesförlust av färgseende som omger mig nu… Men nånting måste göras för att kunna skapa något som visar det verkliga oss, den sorts mormoner som du redan känner till eftersom du bott granne med dem och ibland så går de dig på nerverna och stör dig till max. Du kan ge dig på att SDH kyrkan inte kommer att göra det. Så därför så ska jag, så snart jag samlat ihop pengar, engagera mig i att skapa uppföljaren: ”Låt oss nu möta de verkliga mormonerna.” Källa: Salt Lake Tribune. 141012.Kirby: Now meet the real Mormons

    När jag läser Kirbys kolumn så känner jag att han har en poäng. Jag minns när jag kom som ny undersökare till kyrkan. Det som slog mig var hur välansade och perfekta alla var. Hur skulle jag kunna passa in där? Men efterhand har jag lärt mig att under ytan är vi alla lika ofullkomliga. Skillnaden är väl att som medlem i kyrkan så strävar man efter att leva ett så bra liv som möjligt. Och skrikiga ungar – det är något som man aldrig kommer undan i en mormonförsamling. Det finns ungar överallt – och alla är lika busiga…

    Sista veckan i USA för Håkan Palm. Nu vill vi få boken översatt till svenska också!

    Palm1 Nu är snart Håkan Palms PR-tur i USA över. Här i Sverige väntar kylan, men också förväntan över att få se fram emot en översättning av Surviving Hitler till svenska spräket så att detta viktiga dokument över nazismen i Sverige kan få större spridning.

    På bilden till vänster ser ni Håkan Palm tillsammans med Paul och Bonnie Oscarson. Syster Oscarsson är som bekant Unga Kvinnors president i kyrkan, så även om vi inte träffar på henne i Stockholms tempel längre där paret var på mission så får vi ta del av hennes tal på kyrkan olika utsändningar.

    Det har blivit många möten i Salt Lake för Håkan bl a med teamet som skapade bok av hans manus, businessmöte med Lyle Mortimer, ägare och VD av ett stort mediaföretag samt en mängd vänner….

    Palm2
    Teamet som skapade bok av mitt manus. Så härligt att få tacka dem med lunch, dalahästar och feed-back från mig. Fr.v. Lisa Roper, Production Director, – Malina Grigg, Type Setting. – Heidi Taylor, Story Developer, Suzanne Brady, Editor och Shauna Gibby, Designer. Sam Preston från PA department var förhindrad att delts i lunchen.
    palm3
    Sebastain och Janea med sina två barn, Ann-Margret Wennerlund och SPencer + Joyce Jensons. Sebastian = Per Nilsson för 35-40 år sedan.
    palm4
    Business möte med Lyle Mortimer, ägare o VD av ett stort mediaföretag.
    palm5
    Studiebesök hos distributören av böcker som köps on-line.
    palm6
    Brent Peterson tog mig till en supermarket/wholesale kedja och visade att de hade boken till försäljning.
    palm7
    Reid o Donna Johnson i sitt vackra hem.
    palm8
    Turturduvornsa Susan o Kenneth Lundmark. Han var svensk-europeisk och USA mästare i höjdhopp på 70 – talet.
    palm01
    TIna Tanner Olegård presenterar mig på BYU – innan jag föreläser för historiestudenter och ledare från universitet.
    palm02
    Fakultetsledningen hade möte med Tina Tanner Olergård och mig och drog upp framtidsplaner.
    palm9
    Snacka om att bli utpekad av inte vilket spöke som helst på väggen. (Kolla min lilla nya superprojektor på bordet) Parleys Garden Fireside.
    palm03
    Avslutningsmiddag med mina värdar Dennis och Madelyn Johnson samt Susan och Kenneth Lundmark.
    håkan04
    Reunion hos Gregory och Candelyn Newell.
    Palm05
    Willy Herrey, Gregory Newell, Gerd Herrey, Gil Herrey och en viss Palm. med Gerd Marianne Herrey och Gil Mariana Herrey Torriente.
    palm06
    Selfie hos en bokcirkel i Alpine.