Kategoriarkiv: Samhällsfrågor

Prins Ata, den andre sonen till kungen av Tonga och fjärde i linje till tronen har äntligen blivit döpt

Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.
Prince Ata viewing the October 2014 General Conference with missionaries.

Det blev en hel del kontroverser då prins Ata av Tonga visade intresse för Mormonkyrkan. Kungen fick höra talas om att hans näst äldste son hade bestämt sig för att bli döpt, och då skickade han sina soldater först för att stoppa dopet, men prinsen skickade iväg soldaterna.

Kungen nöjde sig inte med detta utan skickade premiärministern på Tonga för att få ett slut på spektaklet och förhandla med prinsen. Dopet sköts på framtiden ett tag och prinsen fortsatte att gå i kyrkan.

Men nu har äntligen prins Ata blivit döpt i en församling på Hawaii nu i mars. Vi får väl hoppas att kungen inte gör honom arvslös och allt möjligt annat som han hotade med. Det är inte lätt då man har trilskande föräldrar som inte gillar religionen man valt. Detta förekommer oftare än man tror.

http://lds.net/blog/hasten/tongan-prince-baptized-mormon-church-fathers-wishes/#.VQGkJeGwHZg

http://www.nzkanivapacific.co.nz/2015/03/prince-ata-baptised-in-mormon-church-despite-kings-repeated-requests-to-postpone-ceremony/#.VQGp4-GwHZj

http://mormonlady.com/2014/11/03/kungen-av-tonga-skickar-premiarministern-for-att-stoppa-sonen-fran-att-dopas/

”Sofi fångades av en sekt”

SEKTstartKOMBO-241

Just när jag började tänka att Media i Sverige kanske hade börjat bli mindre inskränkt och mer internationell  i sitt tänk så händer det plötsligt att en artikel dyker upp i Aftonbladet som är rena återgången till medeltiden.

I en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Sofi fångades av en sekt” (2015-03-06) beskrivs hur förtvivlade föräldrarna är som förlorat sin dotter till mormonsekten. Ytterligare en intervju med en avhoppad mormon finns med. Till skillnad från berättelsen om ”Sofi” så är denna kvinnas namn inte fingrerat.

Berättelsen om ”Sofi” är en berättelse som ett flertal medlemmar känner till. Det finns nämligen inte så många medlemmar i Sverige att man inte vet vem det skrivs om, speciellt inte i detta fall. På Mormonlady skrev vi om ”Sofi” för ett par år sedan. Historien är tragisk. Det handlar egentligen inte om en flicka som väljer att bli mormon. Det handlar om föräldrar som inte kan acceptera sin dotters livsval. Själv känner jag igen mig allt för väl. Mina föräldrar förbjöd mig att ha med kyrkan att göra när de förstod mitt intresse för den. Jag tvingades att välja mellan kyrkan och mina föräldrar. Jag sattes i skräck av dem som skulle representera min trygghet och tillit. Hur svårt ska det vara för föräldrar att acceptera sina barns val och hur svårt ska det vara för Aftonbladet att inte vara så svartvita – allt för att skapa sensation? Det tråkiga för Aftonbladet är att det finns massor med människor i detta land som faktiskt känner mormoner och som vet att det de skriver inte stämmer. ”Sofi” skrev själv ett blogginlägg här på Mormonlady för ett par år sedan där hon gav sin version av vad som verkligen hade hänt. För att undvika ytterligare konflikter med sina föräldrar som ombads vi dock att ta bort blogginlägget.

Det är förvånande att Aftonbladet fortfarande kan befinna sig i en sån här ankdamm och inte inse att de har gjort bort sig. Andra svenska dagstidningar skriver idag respektfullt om vår tro. Läser man en populär tidning som Huffington Post så finner man många artiklar om ”mormoner”. En del är väl inte så smickrande, men många är riktigt positiva. De ger mao en nyanserad bild av vår kyrka och vår tro. Hur kan Aftonbladet vara så medeltida? Det är en gåta faktiskt.

Kyrkans informationstjänst kände till att denna artikel var på gång och kommer att bemöta kritiken. Mormonlady har varit in kontakt med FINYAR som forskar om nya religioner och nyreligiositet. De är förvånade över Aftonbladets agerande, men säger att Aftonbladet är svåra att kommunicera med. Aftonbladet hade inte kontaktad dem som artikeln handlade om. Mormonlady var den som fick berätta för ”Sofis” man om att de stod om dem i Aftonbladet. Frågan är vilken sorts journalistik det representerar; att inte låta samtliga parter komma till tals och inte ens informera att man tänker skriva om dem?

På ett par svenska facebookgrupper för medlemmar i kyrkan som jag är med i så diskuteras Aftonbladets artikel. Hur reagerar då medlemmar i kyrkan på artikeln? Ja, en del tar upp det faktum att endast 16% av Sveriges befolkning har förtroende för Aftonbladet enligt en färsk undersökning. Andra känner en trygghet över att människor över lag och t ex arbetsgivare tycker att det är ok att de är ”mormoner”. Några blir upprörda och anser att Aftonbladet representerar en inskränkt socialistisk syn. Vi kan alla tycka olika. För min del ger den närmast ett posttraumatiskt stressyndrom. Jag har själv gått igenom liknande som Sofi har tvingats gå igenom. Men trots att det är våra föräldrar som plågar oss så frågar ingen om våra känslor och hur vi har blivit bemötta.

Min äldsta dotter är inte längre aktiv i kyrkan. Visst hoppas jag på att hon någon gång kommer tillbaka till kyrkan för det är en sådan enorm glädje och tröst att ha Jesus Kristus i sitt liv. Men vad hon än väljer för liv så respekterar jag att det är hennes liv. Hon har sin fria vilja och rätten att välja sitt eget liv. Som medlemmar i kyrkan så måste vi respektera att våra barn väljer sina egna liv och sin egen livsåskådning. För mig är det också självklart att alla föräldrar, oavsett trosinriktning,  respekterar sina barns val.

Vill du läsa artikeln i sin helhet så finns den här: http://web.comhem.se/dannereuter/aftonbladet_sondag_1mar_s32-38.pdf

 

 

Något stort kan hända

Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!
Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!

Krönika i Östersunds-Posten, 21 feb 2015

http://www.op.se/noje/musik/louis-herrey-nagot-stort-kan-handa

En lördagskväll för exakt trettioen år sedan börjar publiken strömma in i Lisebergshallen i Göteborg. Samtidigt gör sig alla artister redo. Alla utom jag och Richard. Vi står fortfarande fast i den långa kassakön på Domus, Avenyn.

Tjugo minuter tidigare hade den impulsiva men ljusa insikten slagit oss: tänk om vi vinner hela kalaset! Hur gör vi då? SVT har säkert förberett Champange till vinnarna, men… vi är ju nykterister.

Med varsin Pommac flaska i handen börjar vi röra oss framåt. ”Förlåt… kan vi få tränga oss före?”

Förundrade blickar möter oss.

”Det är nämligen så att vi ska sjunga om en liten stund”, förklarar Richard.

”Ja… på Melodifestivalen!” lägger jag till och harklar mig ursäktande.

Snacka om stress. Men så hade hela veckan varit. Det började med de ursprungliga scenkläderna. De kändes helt fel. Alldeles för mycket glitter och prål. Kunde vi inte bara köra med något enklare, stilrenare? Vita byxor och pastellfärgade skjortor kanske? Men skorna då? Vi skulle kunna ta några Peter Pan boots och spreja dem med guldfärg. Men blir det verkligen snyggt? Nja… de får duga i alla fall. Och förresten, det blir nog inte så många i publiken som kommer uppmärksamma skorna ändå.

Koreografin var vi dessutom tvungna att förenkla. Det gick knappt att sjunga till det där aerobicspasset. Vi tar bort de flesta snurrarna. Vi hoppar mindre. Och allt flaxande med armarna skär vi ner till ett minimum. Dock borde vi nog behålla den lilla armsnurren i början av refrängen. Vem vet, kanske någon tycker den ser snygg ut?

Vi återkommer till Liseberghallen med andan i halsen och Pommac flaskorna i handen. Det tar bara ett ögonblick att byta om. Sedan står vi redo bakom ridån. Redo att erövra världen. Och när  vi dansar in på scenen i takt till det gungande introt och Per börjar sjunga ”Blixtar och dunder…”, då vet jag: nu kommer det hända något stort.

Idag är jag fyrtioåtta år. Mycket underbart har hänt under åren, men jag minns ändå med tydlighet den omvälvande glädjen att som sjuttonåring få sjunga en av schlagervärldens allra bästa melodier – en sång som jag redan då visste skulle överleva oss alla. Visst finns det viktigare saker i livet än Melodifestivalen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände mig ödmjuk och tacksam för tillfället som gavs mig och mina bröder.

Därför gläds jag med andra som också får denna möjlighet. I kväll, till exempel, kommer det att stå flera debutanter på Östersunds Arena scen, däribland traktens egen Jon Henrik Fjällgren. Jag hoppas han visar – som jag och bröderna försökte göra – hängivenhet och kärlek till sin melodi. Känner jag honom rätt så gör han det. Och vem vet, då kan det hända något stort.

Fotnot:

Enligt min åttaåriga dotter finns det ytterligare ett recept på framgång i Mello. Man måste se trevlig och söt ut i tv, ”som du var när du sjöng Diggiloo Diggiley, pappa.”

”Vadå?” protesterar jag.” Är jag inte fortfarande söt?”

”Jodå!” svarar hon och pausar. ”Det tycker nog mamma i alla fall!”


Gästkrönikör: Luois Herrey

https://herrey.wordpress.com/2015/02/21/nagot-stort-kan-handa/

Isaiah Institute with Avraham Gileadi Ph.D. — Vignette 1 of 6

Avraham GileadiAvraham Gileadi är en expert på Jesaja och är medlem i kyrkan. För den som är inresserad av att lära sig mer om Jesaja så är detta en film som är spännande att se.

http://en.wikipedia.org/wiki/Avraham_Gileadi

[vimeo 114946880 w=500 h=281]

Isaiah Institute with Avraham Gileadi Ph.D. — Vignette 1 of 6 from Color My Media on Vimeo.

Samtal – inte utfrysning – minskar SD:s inflytande

Herrey-567x336

Krönika i Norra Halland, 5 dec 2014

Är det inte dags att droppa begreppet ”polsk riksdag”? Duger inte ”svensk riksdag” gott och väl för en omvärld som nu bevittnar Sveriges största parlamentariska kollaps i modern tid? Och allt detta för att Sverigedemokraterna fällde regeringens budget.

Är SD således boven i dramat? Ja, om man nu ska tro många förståsigpåare. Det var SD som röstade för Alliansens budget, trots att partiet egentligen stod närmare regeringens förslag. Det var SD som trilskt spände sina muskler i en maktdemonstration. Det var SD som hellre ägnade sig åt politiska spel (läs: försöka utmanövrera Miljöpartiet från regeringen) än politiska lösningar.

Men har vi inte glömt en viktig detalj? Den största orsaken SD har så starkt inflytande idag är på grund av de övriga riksdagspartiernas ovilja att samtala – milt uttryckt. Det går inte att förneka fakta. Genom att systematiskt frysa ut Sverigedemokraterna har de andra partierna bidragit till att antagonisten vuxit sig dubbelt så stark.

Det här är ingen raketforskning. Det är väldigt enkelt: ”mobbningen” har väckt sympatier och sympatier har frambringat röster. Dessutom har SD tagit monopol på migrations- och integrationsfrågorna eftersom ingen annan vågar tala om det. Uppenbarligen är dessa frågor viktiga för många väljare. Kan någon därför vara förvånad över valresultatet?

Borde då inte de övriga partierna ha lärt sig en läxa? Ja, rimligen. Men tyvärr verkar rimlighet och förnuft ha flytt sin kos. Istället fortsätter man i samma spår, fast beslutsam att ignorera sin motståndare. Nu talar Anders Björck och andra om att till och med marginalisera Sverigedemokraterna genom en koalition mellan Alliansen och Socialdemokraterna. En dålig idé.

För det första vet vi redan av erfarenhet att SD varken minskar i inflytande eller populäritet bara för att man tillämpar en isoleringsstrategi. För det andra, om Alliansen och Socialdemokaterna mot all förmodan bildar koalition, vem har vi då kvar i opposition: de extrema höger- och vänsterkrafterna i vårt land.

Man behöver inte vara statsvetare för att förstå vilken parlamentarisk instabilitet en sådan svag opposition skulle skapa. En stark demokrati behöver en stark opposition.

Jag delar de flestas oro över Sverigedemokraternas invandringspolitik. Och deras människosyn väcker allt annat än mina sympatier. Men tänk efter, det finns två uppenbara problem med hur detta parti har bemötts.

  1. Tycka vad man vill om Sverigedemokraternas agenda, partiet är ett folkvalt parti. Det fick 13 procent av svenska folkets röster. Det är Sveriges tredje största parti. Man kan, på varken moraliska eller demokratiska grunder, ignorera eller sopa väljare under mattan på det sätt som gjorts. Om det är demokratin vi vill bejaka når vi aldrig det målet genom att bete oss odemokratiskt.
  1. Det kan naturligtvis påstås att många (inte alla) Sverigedemokrater hyser illvilja mot invandrare. Men vad är bättre, att systematiskt svartmåla SD för den sakens skull eller engagera sig i en saklig debatt med övertygande argument – för det är inte särskilt svårt. Är inte historien en tydlig läromästare: hat har aldrig övervunnits med hat. Det kommer inte att fungera denna gång heller.

Snälla partiledare, för allas vår skull, när ni sätter er vid runda bordet, var inte rädda för att bjuda in SD. Sättet att minska Sverigedemokraternas påverkan på politiken är inte att frysa ut dem. Det gör dem bara till offer och ökar deras inflytande än mer. Det är mig en gåta att ni tidigare har blundat för detta faktum.

Men vi förhandlar inte med rasister, kanske någon säger, dessutom har SD sin grund i nynazism. Förvisso, men om det är konsekventa vi ska vara borde vi inte utesluta Västerpartiet från alla samtal också? Det var inte länge sedan partiet hyllade kommunismens diktaturer. Nej, vi måste kunna ha mogna samtal mellan alla demokratiskt valda partier, oavsett vad vi tycker om dem.

Dessutom, de mest framgångsrika politiker är de som levt efter mottot: ”Håll dina vänner nära, men dina fiender närmare.” Det är på nära håll vi kan påverka vår omgivning och ha större kontroll, inte när vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om problemen inte finns.

Och om det är någon som är orolig över debatten, var bara lugn. Det är faktiskt inte svårt att avväpna Sverigedemokraterna med sunda argument. (En eloge till Folkpartiets Robert Hannah som är en av de första som vågar ta debatten om integrationspolitiken.)

Men ”främlingsfientligheten får inte styra”, har Gustav Fridolin nyligen sagt. Jag håller med. Men om du verkligen menar det, herr Fridolin, då borde du och övriga partiledare följa ovanstående råd. Annars kommer den 22 mars bli en mörk dag i Sveriges historia. För det blir dagen då Sverigedemokraterna får långt mer än 13 procent av riksdagsrösterna. Sanna mina ord.

Kom ihåg var ni läste det först.


Gästkrönikör: Louis Herrey

https://herrey.wordpress.com/2014/12/08/samtal-inte-utfrysning-minskar-sds-inflytande/