Kategoriarkiv: Tänkvärda ord och berättelser

Bondens Åsna

donkey-in-well

En dag så föll en bondes åsna ner i en brunn. Åsnan grät ömkligt i timmar allt medan bonden försökte att lista ut ett sätt att få upp honom. Slutligen bestämde han att det förmodligen var omöjligt och åsnan var gammal och brunnen var ändå torr, så det var bara inte värt att försöka få upp åsnan. Så bonden frågade sina grannar att komma över och hjälpa honom fylla igen brunnen. Alla tog spadar och började skotta jord i brunnen.

Först, när åsnan insåg vad som hände skrek han fruktansvärt. Sedan, till allas förvåning, lugnade han ner sig och släppte ut några glada skrianden. Några spadtag senare såg bonden ner i brunnen för att se vad som hände och var förvånad över vad han såg. Med varje spadtag jord som föll på åsnans rygg, skakade han bort det och tog ett steg uppåt.

Allt medan bondens grannar fortsatte att skotta jord ovanpå åsnan, fortsatte han att skaka bort det och ta ett steg upp. Ganska snart till allas förvåning, klev åsnan upp över kanten av brunnen och travade bort!

Moral: Livet kommer att skyffla jord på dig. Tricket för att komma ut ur brunnen är att skaka bort det och ta ett steg uppåt. Varje motgång kan vändas till en språngbräda. Vägen att komma ut ur den djupaste brunnen är genom att aldrig ge upp, utan genom att skaka det av dig och ta ett steg uppåt.

Vad som händer dig är inte alls lika viktigt som hur du reagerar på det.

Författare Okänd

Donkey-in-a-well-2

Navajo-filt till välsignelse för trafikskadad man

blanket Just nu är jag mitt uppe i ett arvsskifte. En av de saker som jag gärna ville ha och som nu pryder mitt hem är en pergamentliknande bit med målningar av indianer på. I mitten dansar en dekorerad häst. Det var min morbror, som var mycket kulturellt intresserad, som kom över detta konstverk, som han sedan ramade in under glas. För mig har konstverket en speciell betydelse då en av de saker som jag fascinerades av då jag först undersökte kyrkan var kopplingen mellan Mormons bok och Amerikas urbefolkning. Dessutom har Mormons bok anklagats för att vara falsk på grundval av att hästar omnämns i Mormons bok. Idag vet vi att hästar har funnits precolumbiansk i Amerika, men det var inte förrän helt nyligen som forskningen kom fram till detta. Själv har jag ingen aning om ifall mitt indiankonstverk hemma med en dansande häst på är sent daterat eller om det är något mycket gammalt, men jag uppskattar verkligen hästen på bilden, som verkligen ser ut att höra samman med folket som står runt omkring.

En fb-grupp som jag får uppdateringar från är uppskattat.se De har ofta väldigt fina budskap och idag delade de med sig en berättelse om en amerikansk man vars ekonomi hade gått omkull då han skadats svårt i en bilolycka. En kväll såg han motsvarigheten till antikrundan på teve. Han hajade till då de visade upp en indiansk filt som visade sig vara mycket dyrbar. Mannen hade själv en sådan filt hemma och beslöt sig för att ta reda på vad den var värd. Den spännande berättelsen kan ni ta del av i Youttube-klippet nedan.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9cGlS05233Q&w=560&h=315]

 

The Magic Bank Account

Imagine that you won the following PRIZE in a contest. Each morning your bank would deposit $86,400 in your private account for you to spend.
Imagine that you won the following PRIZE in a contest. Each morning your bank would deposit $86,400 in your private account for you to spend.

Apparently it was found in Bear Bryant’s wallet after he died in 1982. Bear Bryant was the longtime coach of the Alabama Crimson Tide.

Here’s what it says:

Imagine that you won the following PRIZE in a contest.  Each morning your bank would deposit $86,400 in your private account for you to spend.  However there were some rules:

  1. Everything that you didn’t spend during each day would be taken away from you.
  2. You can’t transfer money into some other account.
  3. You can only spend it.
  4. Each morning when you wake up, the bank puts another $86,400 in your account.
  5. The bank can end the game without warning; at any time.
  6. It can simply say “Game Over!” and close the account.

And you won’t get a new one.

What Would You Do?
You would buy anything and everything you wanted right?  Not only for yourself, but for all the people you love and care for.  Even for people you don’t know, because you couldn’t possibly spend it all on yourself, right?

You would try to spend every penny, and use it all, because you knew it would be replenished in the morning, right?

Actually, this game is real!

Each of us is already a winner of this prize.  We just can’t seem to see it.  The prize is TIME!

Wealth is the ability to fully experience life.

  1. Each morning we wake to receive 86,400 seconds as a gift of life.
  2. When we go to sleep at night, any remaining time is NOT credited to us.
  3. What we haven’t used up that day is forever lost.
  4. Yesterday is forever gone.
  5. Each morning the account is refilled, but the bank can dissolve your account at any time WITHOUT WARNING.

So, what will you do with your 86,400 seconds?  Those seconds are worth so much more than the same amount in dollars.  Think about it and remember to enjoy every second of your life, because time races by so much more quickly than you think.  So take care of yourself, be happy, love deeply and enjoy life!  Here’s wishing you a wonderful and beautiful day. Start spending!

It’s a very inspiring story.  As with any story I read, I googled it to try to get the origin or validity.  It seems the story above was “inspired” by Marc Levy‘s book “If Only It Were True.”

“Imagine there is a bank account that credits your account each morning with $86,400.  It carries over no balance from day to day.  Every evening the bank deletes whatever part of the balance you failed to used during the day.

What would you do?  Draw out every cent?  Of course!

Each of us has such a bank, it’s name is time.  Every morning, it credits you 86,400 seconds.  Every night it writes off at a loss whatever of this you failed to invest to a good purpose.  It carries over no balance.  It allows no overdraft.  Each day it opens a new account for you.  Each night it burns the remains of the day.  If you fail to use the day’s deposits, the loss is yours.  There is no drawing against “tomorrow.”

You must live in the present on today’s deposits.  Invest it so as to get from it the utmost in health, happiness, and success.

The clock is running.  Make the most of today.

Kyrkan har släppt ny video om depression och självmord

bänk  Vem minns inte äldste Hollands underbara tal om depression där han också berättar om sin egen kamp med depression? Hans tal Like a Broken Vessel har gett många medlemmar som kämpar ett erkännande och stöd.

Nu har kyrkan gett ut en ny video om depression och självmord. Den kände bloggaren och författaren Seth Adam Smith, beskriver i videon sin depression och sitt självmordsförsök. Titeln på videon är ”Sitting on the Bench: Thoughs on Sucide Prevention.” Där beskrivs hur viktigt det är att vara en medmänniska där vi bokstavligt talat sätter oss på bänken brevid den person som lider av depression och bara finns till för den personen.  Nedan har jag valt att åter igen lägga ut äldste Hollands tal samt kyrkans nya video.

Hur vi än mår i våra liv. Glöm inte att var och en av oss är älskade barn till Gud och att Jesus Kristus alltid finns vid din sida, även när du inte tror att så är fallet. Tänk på att ditt och mitt liv inte bara är vårat liv, utan också tillhör våra medmänniskors liv. Jag tänker på ett skriftställe i Mormons bok, Mosiahs bok där livet beskrivs om hur vi ska leva våra liv sedan vi tagit emot Jesus Kristus – vi ska bära varandras bördor, sörja med de som sörjer och trösta dem som står i behov av tröst..

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta. ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv — (Mosiah 18:8-9)

Ldsliving.141024.Church Addresses Depression & Suicide in New Mormon Message

Äldste Hollands tal Like a Broken Vessel från Generalkonferensen oktober 2013

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rgX2R_dhfh8&w=560&h=315]

Sitting on the Bench: Thoughts on Suicide Prevention, Mormon Channel 2014-10-21

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4qFQ4LuM8yI&w=560&h=315]

 

Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla

Alexandra-Rucinski-327x359

Jag minns när jag var relativt ny medlem. Plötsligt stötte jag på Kim (fingr. namn)  en tjej från församlingen. Jag visste att hon hade träffat en kille utanför kyrkan och jag frågade henne hur det gick. Idag minns jag inte vad Kim svarade på den frågan, men jag tror att de hade förlovat sig. Min kommentar var nog något i stil med en fråga om vad fästmannen tyckte om kyrkan. Det var då hon släppte bomben. Kim tittade på mig som om hon tänkte, men vet hon inte det, och sa: ”men Gunnel, jag är inte medlem i kyrkan längre. Jag har lämnat den.

Jag minns hur kraftigt jag reagerade. Min chock över beskedet medförde strida tårar från min sida. Kim blev nog lite förvånad och sa något i stil med att ”men det är väl inte så farligt”. Jag svarade hulkande något i stil med att ”det är det visst”. Vi växlande några ord till och jag glömmer inte hur Kim sa att ”kyrkan kan vara sann, men den passar inte mig.”  Efter vårt möte så kom tanken upp för mig om korsfästelsen passade Jesus. Förmodligen inte, men han hoppade inte av ändå.

Idag har jag blivit härdad på något sätt. Även om det inte är roligt att höra om medlemmar som lämnar kyrkan så gråter jag inte när jag får höra det. Jag har accepterat och känner att livet faktiskt är ganska så komplext. För några dagar sedan så stötte jag på en gammal församlingsmedlem på spårvagnen. Faktum är att jag inte vet om hon är medlem längre. Vi pratade lite med varandra och hon nämnde sin särbo. Jag frågade om det var samma kille som hon hade träffat för ett antal år sedan, och det var det. Eftersom jag hade sett henne på Eva-dagen (en kvinnodag i kyrkan) året innan, så frågade jag henne om hon tänkte gå på årets Eva-dag. Jo, det ville hon , men hon visste inte när den skulle vara. Det visste tyvärr inte jag heller, men hur det var så sa hon att hon skulle ta reda på det.

Hur ska vi som aktiva medlemmar bemöta de medlemmar som är mindre aktiva eller kanske inte medlemmar alls längre? Själv tänker jag numera inte så mycket på det. Jag har en väninna som är inaktiv medlem och bara nån gång ibland så kan vi komma in på kyrkan. Oftast så tänker jag inte på att hon faktiskt är medlem i samma kyrka som jag. Jag tror, som medlem i kyrkan, att vi bara ska vara oss själva. Har vi umgåtts innan vår kompis blev inaktiv så kan vi fortfarande umgås, har vi hejat på varandra innan han eller hon blev inaktiv så kan vi fortfarande heja på varandra. Svårare än så är det nog inte.

Den kände bloggaren Jana Riess höll en tävling för ett tag sedan om bästa berättelse. Den som kände att hen hade en bra berättelse kunde dela med sig av den, och de bästa berättelserna publicerade Jana på sin blogg. En av dessa berättelser heter ”Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla.” Det är Alexandra Michelle Rucinski som skrivit ner sin berättelse om hur det är att vara inaktiv i kyrkan och om medlemmars bemötande. Jag tycker att berättelsen är väldigt talande och fin så därför har jag översatt den.

”Hon satt framför min familj på sakramentsmötet. Hon var bara barnet, men jag visste att hon hade gjort något väldigt dålig. Alla i vår församling talade om henne. Min mamma lutade sig mot mig och viskade i mitt öra. ”Där är Sara. Hon ska få barn med sin pojkvän.” Min mammas tonläge bekräftade att Sara hade gjort något fel. Hon var inte gift. Det var inte menat att hon skulle bli gravid. Jag såg henne i korridoren senare den dan och sa ”Hej Sarah!” trots att jag aldrig hade talat med henne förut. Hon log knappt åt mig, och var så sorgsen och ensam med sin växande mage. Jag såg henne aldrig mer i kyrkan.

Ett antal år senare, så satt jag inne hos biskopen tillsammans med min pojkvän. ”Vi överväger att utesluta dig ur kyrkan”, sa biskopen. Vi hade just gjort upp planerna för vår sons barnvälsignelse. Nu satt vi och diskuterade möjligheten att låta sparka ut mig ur församlingen. Alla mina välsignelser som jag fått i kyrkan skulle vara bort. Min besegling till min familj skulle inte längre vara giltig. ”Det som du har gjort är näst allvarligast efter mord” sa biskopen lugnt, precis som om jag inte förstod att hans omsorgsfullt valda ord innebar att som en ogift mamma så hade jag gjort något som i kyrkans ögon nästan jämställdes med att utgjuta någons blod. Jag önskar att jag kunde säga att jag var stark. Jag önskar att jag hade kunnat säga till honom att jag inte var nästan en mördare, men även mitt i all grymhet så respekterade jag min biskops auktoritet. Jag satt där och grät. Jag lämnade kontoret, tog upp min fyra dagar gamla bebis, och grät lite till. Innan mötet så hoppades jag på att få stanna kvar i kyrkan. Jag trodde att kanske, bara kanske, så skulle jag inte bli en ny ”Sara” i min församling. Men nu var jag den som inte hade någon önskan att komma tillbaka. Du kan säga att jag valde att bli kränkt ifall du vill. Du kan säga att jag borde ha kommit till kyrkan oavsett. Du kan komma med många olika ursäkter, men sanningen är, när jag bäst behövde kyrkan så fick jag ingen medkänsla. De smällde igen dörren framför mitt ansikte.

Några veckor efter mötet med biskopen så fick jag ett brev där biskopen informerade mig om att de inte tänkte utesluta mig, men att jag skulle förlora likställdheten istället [inte få ta nattvard, inte få ha ämbeten i kyrkan eller hålla tal]. Men då var skadan redan skedd. Jag kände mig inte välkommen, inte heller kände jag mig älskad. Jag kände mig bara ensam. Det har gått två år sedan dess. För några veckor sedan så gick jag med på att ta emot besökslärarinnor för första gången. Det kändes nervöst, men det var en ny biskop [församlingsföretåndare] nu och hans fru ville träffa mig. Hon kändes annorlunda… eller jag hoppade i varje fall att hon skulle vara annorlunda.

Vi möttes några kvarter från mitt hem, vår tvåårige sons lekte medan vi talade. Jag sänkte min garde och talade om för henne vad som hade hänt mig. Hon lyssnade till allt jag berättade för henne och sen grät hon. Hon grät mycket. För första gången, så fanns det någon i kyrkan som grät med mig och brydde sig om den smärta som jag hade gått igenom. Hon sa att hon var ledsen för att detta hade hänt, och jag kände att hon menade det. För första gången på mycket länge så visade mig en medlem i kyrkan kristuslik kärlek. Ingen skam eller något dömande, bara ren kärlek, den sortens som gråter tillsammans med dig. Den sorten som inte har en agenda. Om jag någonsin kommer tillbaka så kommer det att vara för människor som hon. Ibland räcker det med att någon verkligen lyssnar och visar ren och skär medkänsla. Inaktiva personer som jag behöver inte kakor och halvhjärtade kommentarer. Vi behöver inte brev som talar om för oss att ljuset saknas i våra liv. Vi behöver få er mormoner att göra det som du sjöng om i primär [barngruppen]. Vi behöver att du försöker bli som Jesus.”

Alexandra Michelle Rucinski, 25, lives in Iowa, where she is a stay-at-home mother to an energetic, beautiful son. Her love of writing was born from reading as many books as she could get her hands on as a child, and from daily journaling. She particularly enjoys reading memoirs, noting that there is much we can learn from the life stories of others.