Kategoriarkiv: Vittnesbörd

Min väg till evangeliet

 

Idag har jag varit mjesusonmountainedlem i Jesu Kristi kyrka av SDH i 20 år! Den 26 Mars 1995 var dagen då jag blev döpt! Tänkte bara om jag kanske lite enkelt kunde dela med mig av min berättelse;Jag föddes 1978 av unga föräldrar (har också en äldre syster född 1975). Våra föräldrar skilde sig 1982 och jag fick växa upp hos min far. Jag hade det bra där och var hos mamma två helger i månaden. Båda mina föräldrar gifte om sig och vi fick många flera syskon. 1985 kom min mors make (A) i kontakt med en man som berättade att han var mormon (R). A bjöd hem denne man för att umgås, ett intresse uppstod av hans tro hos min mor särskilt. Ytterligare medlemmar i hans församling besökte oss, och slutligen också missionärerna. I December 1985 blev min mor döpt, då det aldrig hos henne rådde någon tvekan att detta måste vara sanningen. Vad gäller mig tog det några år till. Jag fick på så vis komma till kyrkan nästan varannan söndag. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte på den tiden. Man gör ju bara det som man ser sina föräldrar göra och tänker inte så mycket på det. När jag var i tonåren började jag mera frivilligt komma på aktiviteter i kyrkan, även när jag var hos min far. Jag kan minnas att jag kände en värme och en gemenskap som jag inte kände någon annanstans. Det kändes härligt att vara där. Men jag levde ett annat liv också som jag inte hade någon direkt tanke på att ge upp. Jag och mina vänner använde gärna ett rått språk och festade gärna ibland med alkohol och cigaretter redan vid 13, 14, 15 års ålder .Sen jag fortsatte komma till kyrkan och i Januari 1995 skulle det bli en Bolliad i Borlänge (där jag bodde och fortfarande bor). Mina vänner i kyrkan ville att jag skulle följa med och jag tyckte det var okej bara för att det var på hemmaplan så jag kunde gå hem och sova.  Så jag var iallafall med på dagarna där och under vittnesbörds mötet sista dagen upplevde jag någon som jag tidigare aldrig hade varit med om; mitt hjärta slog så fort och mina tårar bara rann ner för kinderna pga av den helt fantastisk känsla som uppfyllde hela mig, jag kunde inte sluta gråta på hela denna dagen och mitt hjärta ropade att jag måste döpa mig, detta är sant. Jag sökte inget för jag trodde mig ha det bra som jag hade men efter denna upplevelse kunde jag bara inte gå vidare utan att göra en förändring. Jag kände inom mig att detta evangelium som dessa människor vittnade om, var sant. Jag behövde döpa mig! Så två och en halv månad senare vart jag döpt. Min far ville helst att jag skulle vänta tills jag var myndig men mamma och jag fick hjälp från ovan att övertala honom. Båda mina föräldrar, min bonusmor, min farmor och alla mina syskon var med på mitt dop. En av mina bröder som aldrig varit i kyrkan tidigare påverkades starkt av anden och frågade senare sin mor varför han grät vid dopet! Hon kunde inte svara på det men jag sa att det var den helige anden som vittnade för honom att det jag gjorde var rätt .Det var en fantastisk dag i mitt liv. Att kunna känna sig helt ren och lycklig! Jag har sedan dess fått många vittnesbörd på att Gud, Vår Himmelske Fader lever och att Jesu Kristi Kyrka är hans återupprättade rike här på jorden. Jag har under dessa 20 år inte tvivlat på evangeliet en enda gång! Mitt vittnesbörd har visst varit mindre brinnande i mig pga att jag kanske inte bett eller läst skrifterna som jag borde eller på grund av att man felat. Trotts alla dessa fantastiska känslor som anden kan ge oss är detta ändå en Tro, det är ju därför vi är här på jorden för att Tro! Tron är något vi själva väljer och jag väljer att tro på detta varje dag för att det är så fantastiskt och det känns så sant! Som om allt liksom faller på plats. Jesus säger ju i Bibeln till sina apostlar; skall ni oxå lämna mig? Då svarade Simon Petrus; Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!. Det är så jag kan känna; Till vem skall jag då gå?.
Nej nu får det räcka för denna gången. Tack alla som läst  hoppas det på något sätt kan ha stärkt era vittnesbörd!?

Tro är inte gratis.

vår

För en tid sen kontaktade en facebookvän mig. Hen hade varit medlem i några månader, kanske upp till ett helt år och var vid tiden för dopet mycket entusiastiskt över att ta steget över och äntligen bli döpt.

Det här meddelandet på facebook var emellertid allt annat än entusiastiskt. Hen berättade för mig att hen inte längre trodde på kyrkan. Det fanns så mycket information på internet som pekade på att kyrkan inte var sann. Hen kände sig också obekväm som medlem då hen under hela sitt medlemskap både brutit mot kyskhetslagen och visdomsordet. När vi blir medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga så avlägger vi samtidigt löftet att inte ha utomäktenskaplig sex eller använda oss av alkohol och tobak, kaffe eller svart/grönt te.

Visst var det trist att hen inte längre hade någon tro och hade beslutat sig för att lämna kyrkan. Samtidigt  så kände jag att hen aldrig gett tron någon egentlig chans. Att låta döpa sig in i kyrkan är att ta ett steg, precis som det är ett steg att ingå äktenskap. Vem som helst av oss vet ju att det inte per automatik innebär att ett äktenskap blir lyckligt bara för att man är gift, man måste jobba på sitt förhållande också.

Samma sak är det med att bli medlem i kyrkan. Vi kan inte inbilla oss att det räcker med att bli medlem i kyrkan och så flyter allt på liksom. Nej, så är det inte. Ett äktenskap är en relation som man måste bygga på. Samma sak är det med den relation som vi ingår med Jesus Kristus och Vår Himmelske Fader då vi går ner i dopets bad. Vi måste arbeta på vår relation. Tro är inte gratis. Vi får inte förväxla begreppet tro med begreppet nåd. Nåden kommer från Gud och är gratis. Om vi tar emot Jesus Kristus som vår personlige frälsare i vårt liv så har vi försonats med Gud då Kristus tar på sig alla våra synder. I dopet så tvättas vi rena och kan vända blad. Vi börjar ett helt nytt liv.

I det här nya livet så innebär vår omvändelse också att vi håller blicken riktad mot Kristus och följer honom.  I Johannes 14: 23 står det:

 Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom. 

 Så att  välja att tro på Jesus Kristus innebär också att vi följer hans bud. Då kan vi också få Den Helige Andens bekräftelse i våra liv. Tro är ingenting beständigt. Det är en handling och ett förhållningssätt. Vi kan närmast jämföra tron med en planta som behöver näring för att överleva. Tron behöver skriftstudier och bön. Tron behöver att vi följer buden. Tron behöver ett bejakande av att lyssna till den stilla rösten i vårt inre. Tron behöver ett hjärta som är villigt till att omvända sig, ödmjuka sig, ha en positiv inställning och ha en önskan att tjäna. Vi måste öppna våra hjärtan och aktivt leva ut vår tro. 

Naturligtvis blev jag ledsen över det meddelande som jag fick på facebook, men samtidigt blev jag inte förvånad. Jag har själv varit likadan; trott att tron varit gratis och levt högt på den förälskelses rus som jag befann mig i som helt ny medlem. Men till sist kom jag ner på jorden. Förälskelsen var över och det var då till slut som jag insåg att jag var tvungen att börja jobba på den relation som jag ingått med Jesus Kristus och Vår Himmelske Fader. Då, när jag lever rätt och följer de bud som jag vet att jag måste följa så kommer tron som en bekräftelse. Jag möts av underverket att känna Den Helige Andes närvaro i mitt liv som bekräftar för mig att den väg jag valde när jag valde att följa Jesus Kristus är den rätta vägen som leder till ljus, glädje, frid och en känsla av meningsfullhet.  

En lycklig begravning

fredrik

Vad tänker ni på när ni hör ordet begravning? Min Svenska Kyrkan erfarenhet är att det är en sorglig och slutgiltig företeelse. Sorg, sorg och högtidlighet. Min mammas begravning kändes som en visit hos föreningen humanisterna; ingen tro, ingen förtröstan, ingenting mer än en opersonlig präst som rabblade upp sina opersonliga repliker och rituella mantra.

I fredags så bevistade jag en begravning för en kär broder i kyrkan. Han hade under flera år lidit av Parkinsons sjukdom och upplevt sjukdomen som ett monster som tagit över hans kropp. För hans anhöriga blandades saknad med en lättnad över att denne broder nu hade det bra.

Som jag tidigare skrivit i andra blogginlägg så älskar jag mormonska begravningar. När jag kom till kapellet så hade jag med mig tre rosor att lägga på kistan; en röd, en vit och en gammelrosagul. Även om jag inte aktivt umgåtts med familjen i det privata så upplevde jag Fredrik som en kär broder i församlingen.

Kapellet var helt fyllt med folk. Jag kände igen ett par personer som inte längre är aktiva i kyrkan, några personer hade jag aldrig sett tidigare. Var och en av oss blev tilldelad ett mötesblad. Det jag la märke till var ett par citat som stod i mötesbladet:  ”Det finns inget som heter ”det går inte””  samt ”Ska något göras så ska det göras ordentligt.”

Fredrik var en praktisk man och en obotlig optimist. Det framgick tydligt då de olika talarna på ett personligt sätt berättade om Fredrik. En äldre man berättade roliga anekdoter om sina upptåg tillsammans med Fredrik. Båda var norrlänningar så det var gott att höra jordnära norrländska och berättelser om fisketurer. Vid en fisketur så hade Fredrik gipsat en hand, men ändå så tog han i och rodde så att gipset lossnade. De fick båda ta sig till Tärnaby för att Fredrik skulle få nytt gips och som den äldre brodern uttryckte det så kan alla i Tärnaby från lokalvårdaren upp till läkaren gipsa.  Alla de fem barnen till Fredrik var också uppe och berättade om sin kära pappa. De pratade om hans ärrade händer som används flitigt då han hade arbetat som snickare, de pratade om hans envishet, hans frimodighet att berätta om evangeliet och hans eviga optimism – hans förmåga att ”tänka utanför ramarna.

Det var ett möte fylld av minnen, leenden och en stark förtröstan. Fredrik var nu tillsammans med sina föräldrar sin dotter som dog i plötslig spädbarnsdöd och sin dotterdotter som dog i nionde månaden. Det finns ingen sorg, bara saknad, men också en stor glädje över att Fredrik hade mött sin frälsare Jesus Kristus och att han hade det bra.

När talen var över och alla fina psalmer – Ja, jag får inte glömma att vår biskop Fabrice spelade gitarr och sjöng Frank Sinatras ”My Way” på begravningen. Den sången var Fredriks speciella önskemål – då samlades den närmaste familjen framför kistan och höll om varandra. Sen fick vi alla gå fram till kistan för att säga farväl och lägga våra blommor på kistan.  Det var ett sånt ljus, en sån glädje och en sån tacksamhet över hela begravningen. Det kändes som ett enda stort väckelsemöte där talarna inte bara talade personligt om Fredrik, utan också vittnade om Gud och Jesus Kristus och om hur nära vi lever våra avlidna. De finns hos oss, på andra sidan slöjan. De psalmer som sjöngs var  Var när mig varje stund, Blott en dag ett ögonblick i sänder samt O store Gud. Det var ett mäktigt möte med Andens närvaro och jag är tacksam över att jag fick vara med.

Efter begravningen skrev äldste sonen i familjen detta på facebook:

Tack för all värme och deltagande denna speciella dag då vi tog avsked av vår älskade make, far, släkting och vän. Vi känner en saknad naturligtvis, men samtidigt en stor frid i vetskapen att Fredrik är där han ska vara nu. Han har säkerligen påbörjat nya stora byggprojekt i vår Faders kärleksfulla rike och gläds över många kära återseenden! Tack för många speciella år Pappa och för allt gott – du blir saknad!

Det bejakande tvivlet och det farliga tvivlet

 

P1000484

Det är poppis att tvivla i kyrkan. Om man inte tvivlar så är man förmodligen inte tillräckligt påläst eller har en barnatro (läs:naiv). För mig är tvivel inte så konstigt. Vi har alla våra upp- och neråtvågor i livet. Men frågan är om tvivel i sig är något uppbyggligt? Säg att du har en motorcykel på gården. Du tänker ta en tur, men undrar om cykeln är i körbart skick. Du börjar tvivla på att du kan ta den där åtråvärda motorcykelturen. Vad gör du? Sätter dig ner och börjar filosofera över vad som kan vara fel med motorcykeln? Kanske startar upp en sluten facebookgrupp och drar till dig ett antal syskontvivlare för att bekräfta ditt tvivlarbehov? Nää, formodligen inte. Du går fram till motorcykeln och försöker starta den. Får kanske igång motorcykeln och provåker den. Kanske kollar du oljan, eller något tekniskt. Eller?

Så här är det med tro också.

Vi kan intellektualisera, vi kan grubbla, vi kan diskutera med lika intelligenta insiktsfulla medmänniskor som också tvivlar för att bekräfta vårt ego, förlåt,  för att bekräfta att vi är en del av en större gemenskap menar jag…
Men tro är faktiskt en handling. Tron är som din motorcykel. Du måste testa och se om den funkar.

För en tid sedan så blev jag inbjuden till en sån där sluten facebookgrupp för tvivlare. Jag tror att den som bjöd min mig ansåg att jag kanske var intellektuell nog för att passa in. Ja, för naturligtvis måste man ju ha ett kritiskt tänkande, eller hur?  Av ren nyfikenhet och för att få eventuella uppslag att krydda denna blogg med så gick jag med. För att göra en lång historia kort så blev jag till slut utesluten ur gruppen. Problemet? Jag tvivlade inte tillräckligt mycket. Om man bortser från allt allmänt gnäll över föräldrar, släktingar, församlingsmedlemmar, ledare i kyrkan osv så stod kritik över kyrkans polygami högt på listan. Helt aningslöst la jag in en kommentar över att jag personligen inte upplevde något problem med polygami. Helt ärligt. Tänk att vara TVÅ  kvinnor som säger åt karlsloken att ta hand om disken. Nej, riktigt så vanvördigt uttryckte jag mig inte på deras blogg, men jag ville ändå påpeka att problemet var av tidstypisk och lokal art. I Afrika har kyrkan problem med att medlemmar i kyrkan vill påbjuda polygami igen.

Det jag hann lära mig från denna grupp var dels att helt irrelevanta saker togs upp som egentligen inte har med evangeliets sanning att göra t ex personliga konflikter och att gruppen inte var en neutral tvivlargrupp. Är en grupp neutral ska alla röster kunna höras, men detta var inte fallet i denna grupp. En broder i min församling som är professor (tror jag) lärde mig begreppet ”bubblefiering”. Man lever i sin egen lilla föreställningsvärld i t ex en facebookgrupp och kan inte ta in andra synvinklar. Något som jag till slut inte tvivlade på vad gäller denna facebookgrupp var att det egentligen handlade om en exitgrupp. Att tvivla är något vi ska bejaka och inte förtränga, man så finns det farliga tvivlet. Det finns inom t ex olika grupper där målet inte är att du ska ha möjlighet att komma till tro igen, utan att du ska lämna tron helt. Det var ingen tvivlargrupp som jag blev utslängd från, det var en ren exitgrupp. Att kända namn i gruppen som Hans Mattsson och John Dehlin fanns med i gruppen gjorde inte att jag tvivlade mindre på den saken.

När jag var i templet senast så hade jag förmånen att få samtala med en av tempeltjänarna där.  Hon  berättade att hon i sin ungdom hade gått på mission till Utah. Där träffade hon på många kvinnor från polygama samfund. Vid ett tillfälle så hittade hon skrifter på kyrkans universitet där någon ledare på tidigt 1800-tal uttryckt att det var bra för män att ta sig unga, attraktiva kvinnor. Den här informationen fick henne att riktigt börja tvivla och hon tänkte för sig själv ”vad gör jag här?” Hon var på mission och trodde inte längre. Men, så berättade den här tempeltjänaren att hon insåg att det bara fanns en källa hon kunde vända sig till för att få vetskap. Hon gick i bön till Gud och frågade honom. Det är ändå så att det är bara Gud som vet svaret.

Tvivel har funnits i alla tider. Lärjungarna tvivlade på Jesus Kristus, trots alla mirakel de bevittnade.  Jesus Kristus själv kanske i ett svagt ögonblick betvivlade sin egen mission när han utropade ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?” Så jag är den siste att betvivla tvivlet, men jag uppmanar alla att pröva Gud. Kan du testa din motorcykel, jag då kan du gå ner på knä och fråga Gud. Min personliga erfarenhet är också att jag bygger upp min tro genom att leva rätt. Följer jag alla buden? Läser jag skrifterna och begrundar dem? Ber jag regelbundet? Kan jag visa tacksamhet? Kan jag inse att jag aldrig kan förstå allt eftersom jag är en ofullkomlig människa?

”Vad gör vi med vår motorcykel?” Ja, för att den inte ska paja så antar jag att man måste underhålla den på något sätt. Underhåller vi vår tro eller underhåller vi bara vårt tvivel?  Ibland måste vi också helt enkelt ta ställning och arbeta utifrån det ställningstagandet. Innan jag blev medlem i kyrkan så tvivlade jag mycket. Jag var varken varm eller kall och ville inte ta ställning. Det var en speciell händelse som gjorde att jag plötsligt fick insikten i att jag var tvungen att bestämma mig. När jag väl bestämde mig så lät jag döpa mig. Men det räcker inte med det. Jag måste också följa Kristus och hans bud. Ibland riktigt känner jag hur jag har prövat tron. När jag skilde mig och stod ensam med fyra barn så var tiondet en stor utmaning. Jag minns hur deprimerad jag kände mig när jag i samband med min skilsmässa läste en tidningsartikel om hur fattigt ekonomiskt ensamtående mammor hade det. När jag läste detta så sjönk mitt mod och jag tänkte på att de flesta ensamstående mammor kanske hade två barn, inte fyra barn och de betalade inte tionde. Men jag beslöt mig för att pröva Herren. Jag fortsatte att varje månad betala mitt tionde på min bruttolön. Naturligtvis har jag inte haft det fett, men jag har åtskilliga gånger fått bevittna hur min tro förstärkts av alla de välsignelser som jag har fått ta emot då jag har valt att följa min tro.

Vad säger bibeln om tvivel? Ja, det finns t om en hemsida som tar fram alla skriftställen där detta tas upp. Jag har valt några av dessa skriftställen för att visa vilken inställning vi ska ha och vilken väg vi kan gå.

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. (Ord 3:5)

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. 6 Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. 7 En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, 8 splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.
  (Jak 1:5-8)

Men han sade till dem: ”Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Luk 24:38

Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. (Matt 21:21)

Mot dem som tvivlar ska ni vara barmhärtiga (Jud 1:22) 

Källa: 46 bible  verses about doubt.

…och så kom där en helikopter

helikopter

För en tid sen när jag pratade med min lilla dotter Eila så berättade hon en historia för mig.

– Mamma, det var en man som hade ramlat i vattnet. Han bad till Gud om att bli räddad. En båt kom förbi och ville plocka upp mannen, men mannen svarade att han skulle bli räddad av Gud. Och så kom där en helikopter. De firade ner en stege och ville rädda mannen. Men mannen vägrade låta sig räddas och sa att han skulle bli räddad av Gud. Till slut så drunknade mannen och han mötte Gud. Mannen frågade anklagande Gud varför Gud inte hade kommit för att rädda honom. Gud svarade:

-Först så skickade jag en båt, men du ville inte bli upplockad och sen så skickade jag en helikopter, men du ville inte ha min hjälp då heller.

När Eila hade berättat sin berättelse så undrade jag i mitt stilla sinne om det var jag som ursprungligen hade berättad detta för henne eftersom det är en av mina favoritberättelser. Jag tror att Gud är med var och en av oss i varje sekund och jag tror att Gud i mycket verkar genom andra människor. Det kan innebära att vi ber om något, funderar över något, behöver hjälp med något och så dyker det upp en medmänniska som besvarar ens böner, funderingar eller det man behöver hjälp med. Den person som förmedlar ditt bönesvar behöver inte vara medlem i samma kyrka som du eller ens troende. Det kan lika gärna vara en Christer Sturmark. Gud verkar genom alla människor.

Förra söndagen så träffade jag en äldre kvinnlig medlem i kyrkan. Hon tillhör egentligen Utby församling, men eftersom vi som tillhör Frölunda församling nu går i Utby församling då vårt kapell renoveras så händer det ganska ofta att vi Frölundamedlemmar stöter på Utbymedlemmar. Själv har jag ibland gått på deras mötestider och ibland ser jag nån liten utbybo som går på våra mötestider.

Hur som helst så gick jag fram till den äldre kvinnliga medlemmen och  beklagade sorgen då hennes före detta man nyligen hade gått bort. Vi började prata om hennes skilsmässa och hur hennes liv hade blivit då hon plötsligt sa till mig att hon länge hade velat prata med mig. Jag blev lite förvånad för egentligen känner vi inte varandra direkt, utan hon är en äldre syster från grannförsamlingen som jag nån sällsynt gång har stött på och växlat några ord med. Men hon sa att hon hade känt att hon skulle gå till mig och säga att jag måste gå vidare i livet. Jag förstod precis vad hon menade med sina ord och kände förundran över hur Gud precis hade talat till mig genom denna syster.

Ibland talar också Gud till oss genom skriftställen. Vi som medlemmar i kyrkan tror på personlig uppenbarelse för våra liv. Ibland kan den uppenbarelsen komma när vi läser skrifterna. För en dryg vecka sedan så var jag i templet i Stockholm. I väntan på en session så satte jag mig ner i templets vestibul, plockade en utlagd bibel och började läsa. På måfå så började jag läsa i Lukas evangelium. Då kommer plötsligt ett skriftställe för mig som jag aldrig tidigare har reflekterat över.

”Mästare! Säg till min bror att han ska dela arvet med mig.” Jesus sade till honom: ”Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?”Sedan sade han till dem: ”Se till att ni aktar er för all slags girighet, för livet handlar inte om att ha överflöd på ägodelar.”
(Luk 12:13-15)

Eftersom jag just nu håller på med ett arvsskifte och gruvar mig över det så kändes det som ett direkt tilltal från Gud.

När man är i templet så träffar man alltid på intressanta människor som man kanske aldrig har träffat tidigare och förmodligen aldrig träffar igen. Några av de bästa samtalen har jag haft under dessa möten. Under den senaste tiden så har jag grubblat mycket på min relation till min fd. man, mitt ena barns aspergerdiagnos och på min mamma som var en sk. samlare. Speciellt nu när man är uppe i arvsskifte så tänker jag mycket på det senare. Kanske var det så att Gud förstod att jag behövde någon att bara bolla mina tankar med för i templet så träffade jag på en helt underbar kvinna, vi kan kalla henne för ”Karin”,  som var där som tempeltjänare. Det visade sig att både hon och jag är skilda och vi började prata relationer. Det första Karin säger är att ”det hade varit så underbart om man hade träffat någon man som man kunde gå på äldremission med.” Jag kände bara ”oj” och berättade att just precis så har jag också tänkt.  Annars tror jag att både hon och jag har ett bra och aktivt liv. 

När jag kom hem från templet så sökte jag Karins fb-vänskap. Det är inte första gången jag träffar på någon i templet som jag sedan blir fb-vän med. Det dröjde inte länge innan det kom en liten förfrågan på fb från Karin om hon fick sova över hos mig i Göteborg. Hon skulle nämligen på kurs utanför Göteborg och tyckte det skulle bli dyrt med hotell. Jag skrev tillbaka på fb: ”tål du katter?” Jag har ju tre katter hemma och det kan ställa till problem för en del. Jag fick svaret att hon själv hade två katter och en hund.

Så i förrgår kväll mötte jag Karin vid tåget. Vi åt kvällsmat ihop och vi kom alla i säng rätt så sent. På morgonen så följde jag med henne dit hon skulle åka för att träffa en annan kursdeltagare som hon kunde samåka med. Igår när kursen var slut så träfades vi igen och gick ut och åt innan hon skulle ta tåget hem till Stockholm igen. Det känns alltid så skönt att ha en vuxen medlem i kyrkan i sitt hem. Vi kunde hålla bön tillsammans och det var inte bara jag i hemmet som var vuxen. När vi samtalade vidare så häpnade jag över hur lika Karin och jag var. Lite trevande så tog jag upp att jag tyckte det var lite jobbigt med mitt ex. Eftersom jag har satt barnens väl i centrum så har jag låtit honom få komma hem till mig på julmiddag, påskmiddag, på middag i största allmänhet osv. Den senaste tiden så känns det som om exet mer eller mindre har flyttat in hos mig och det känns mindre bra. När jag tar upp det med barnen så tycker de naturligtvis att jag är jättekonstig eftersom det är deras pappa jag talar om. Jag kan ju också få den här lite krypande känslan av att  ”hur förklarar jag det här” om jag nån gång skulle börja dejta igen? 

Det visade sig att Karin är lika konstig. Hon sätter också barnens behov i centrum. Hennes barn vill inte vara hos sin pappa så därför kommer deras pappa hem till dem istället. Han har t om nycklar till deras hem. Bara för att vara värre än mig så berättade Karin att hon t om har åkt på semester tillsammans med sitt ex, barnen och exets nya fru. Hon förklarade för mig att hennes fd. mans nya fru är från Kina så hon är jättetolerant med att hennes mans fd. fru alltid är närvarande.  

 Karin har liksom jag en dotter med funktionsnedsättning. Därför började vi  prata om det och det visade sig att Karins systerson också har aspergers. Vi började prata om funktionsnedsättningar i största allmänhet och då berättade Karin om sina släktingar som är samlare. Jag hade då inte ens berättat för henne att min mamma var samlare. När jag satt och pratade med Karin så blev jag mer och mer förvånad över hur mycket vi hade gemensamt. När vi skulle välja restaurang så har Karin indisk mat som sin favoritmat i likhet med mig, Vi knallade iväg till Tre indier, som kanske är Göteborgs bästa indiska restaurang, men det visade sig vara fullbokat. Då undrade jag om Karin gillade vegetarisk mat.  Själv är jag ju vegetarian och i kyrkan är vi uppmanade att bara äta lite kött, men det är ett råd som inte alla medlemmar tar till sig. Det visade sig emellertid att Karin inte äter speciellt mycket kött och att båda hennes barn är vegetarianer. Då knallade vi vidare genom Haga till restaurang Solrosen och åt vår middag där istället. Solrosen är en gammal kultrestaurang och kanske den bästa vegetariska restaurangen i stan, om man bortser från Govindas.

 Idag när jag skriver det här så känner jag så starkt upplevelsen av Guds närvaro i mitt liv. Saker som jag grubblade över har Gud genom medmänniskor och skrifterna besvarat. Jag kanske inte har fått ett svar över vad som är rätt eller fel i detalj, eller en utstakad handlingsplan, men livet känns med ens mycket lättare och jag känner att vad som än komma ska i mitt liv så finns alltid Gud där och skickar en båt eller en helikopter.