Kumaré

Jag tittade in på Hjälpkällans forum och blev tipsad om en film på UR Play. Filmen ger så många tankar och associationer. Så många känslor som flödar. Jag tänker tillbaka på mitt liv då jag höll på med TM och TM Sidhi. Indiska sjalar och fladdriga byxor, musiken, meditationen osv.

Färgen orange och röd får mig att tänka på den vegetariska restaurangen Govinda. Det är tillhållet för Hare Krishna. Där kunde man äta gratis om man lyssnade på en lektion. Så intresserad av det var jag inte, så jag betalade för maten. Vi brukade smita dit och äta då det var TM-sidhi kurs i Stockholm. Väldigt god mat hade de då på den tiden. Det är mer än 30 år sedan. Tiden går så fort tycker jag.

Vad har jag lärt mig under mina år? Att inte bli så fixerad vid ord, och tro att jag exakt vet och förstår vad orden egentligen betyder. Min inre lärare är viktig. Som kristen så säger man att det är den Helige Ande som är vår lärare. Vi har alla fötts med Kristi ljus inom oss. Följ det ljuset. Försök att leva ut det ljuset i vardagen. Låt Kristi ljus sammansmälta med den du är idag, och bli det du vill bli.

Vikram Gandhi studerade religionsvetenskap på universitet för att få svar på sitt sökande, men det gjorde bara att han tvivlade ännu mer än tidigare. När han då gick in i vuxenåldern och var beredd på att släppa allt vad religion hette, ja då började USA att bejaka den kultur som han ville frigöra sig ifrån.

Hans släkt är utövande hinduer. Föräldrarna var fast beslutna att behålla hemlandets traditioner. Han studerade hinduisk mytologi, indisk filosofi och gamla ritualer. Vikram Gandhi hade inte samma barndomshjältar som de amerikanska barnen och tillslut så började han ifrågasätta nyttan av religion. Han började att tvivla på religionens nytta, men då han såg hur ett stort lugn föll över hans mormor då hon bad, så måste den känslan ha haft ett ursprung.

Det finns många strömningar inom hinduismen, så när jag nu ser filmen om Kumaré så är det ännu en ögonblicksbild av vad det skulle kunna vara. Det må vara hänt att Vikram Gandhi själv hittade på allt (tror han) då han spelar Kumarè, men det slutar med att han lärt sig själv att ta fram sin inre guru/lärare. Kumaré är en sammansmältning av all den kunskap som han fått då han studerat och upplevt sin familjs religion.

Vikram Gandhi kommer från New Jersey i USA vars föräldrar invandrade från Indien. Han börjar att lära ut yoga och meditation och samlar ihop en liten skara lärjungar, och efter ett tag så börjar han själv att uppleva det som hans elever redan fått uppleva då de följt hans råd.

Vikram Gandhi var rädd att hans budskap skulle gå förlorad då han avslöjade vem han verkligen var. Skulle hans elever kunna se bortom hans förklädnad och kunna behålla den kunskap som han förmedlade?

Filmen börjar med ett citat från William Ralph Inge, en anglikansk präst, och det fångar in allt: ”Faith begins as an experiment and ends as an experience.”

http://www.forgottenbooks.org/info/The_Philosophy_of_Plotinus_v2_1000027253.php

”Kumaré is an American 2011 documentary film directed by Vikram Gandhi.

To record the documentary, American filmmaker Vikram Gandhi transformed himself into Sri Kumaré, an enlightened guru from a fictional village in India, by adopting a fake Indian accentand growing out his hair and beard. In the film, Kumaré travels to Arizona to spread his made-up philosophy and gain sincere followers.

Kumaré premiered at the 2011 South by Southwest Film Festival (SXSW), where it received the festival’s Feature Film Audience Award for Best Documentary Feature. Gandhi came up with the idea of a fictional guru while recording another documentary film about yogis and their followers.”

http://en.wikipedia.org/wiki/Kumar%C3%A9

”Regissören Vikram Gandhi växte upp i med hinduismens religiösa ritualer, men började ifrågasätta guruernas motiv och andliga krafter. Behöver människan andliga ledare? Vikram Gandhi bestämmer sig för att göra ett experiment och ikläder sig rollen som gurun Kumaré.”

Kumaré sa i filmen till eleverna (bland annat Tish): ”Religioner har tempel, kyrkor och sådana saker. Heliga rum. Ni behöver dem inte. Det är en illusion att sådana rum är bättre än att vara utomhus. Det är väldigt fint här – tack, Tish – men man kan finna sitt yogacenter inom sig. Om man finner yogacentret inom sig och alltid kommer ihåg det – förmedlar man samma känsla där ute.”

Kumaré säger lite senare i filmen: ”Kumaré var en spegelbild av allas drömmar, inte bara min egen. Kumaré var ett redskap som hjälpte människor att blicka inåt. Spegelfilosofins grundidé är identitet. Målet med mitt liv – är att skapa drömlivet och det verkliga livet tillsammans. Hela tanken är att låta min undervisning bli en spegel för er själva. Ni pekar själva ut den riktning ni vill gå.”

Jag tänker genast på Jesus och då han talar om himmelriket som finns inom oss. Att våra kroppar är tempel, och att Jesus vill att vi ska göra hans vilja (dvs förmedla vad vi fått från honom till andra människor). I filmen så talas det ofta om kärlek och att älska. Mycket av det som Kumaré säger är saker som vi alla känner igen. Skillnaden är att jag tror att det är Kristi ljus som visar oss vägen och att vi kan finna Kristi ljus inom oss.

Den Helige Ande är så viktig. Han vill visa oss Jesus Kristus och hjälpa oss att förstå det försoningsverk som han har gjort för oss. Utan förlåtelse och nåd så hamnar vi i ett ekorrhjul där våra gärningar alltid förföljer oss (oavsett om någon tror på återfödelse på det sättet som hinduer gör eller om man tror på det sätt som de abrahamitiska religionerna gör med uppståndelse, dom och himmel eller någon slags helvete). Jesus ger oss fri lejd om vi omvänder oss.

Följ länken för att se hela filmen: http://urplay.se/171494

TIME gjorde ett reportage om filmen. Se videon nedan.

De bästa och de sämsta enligt MormonVoices

MormonVoices har sammanställt en tio-i-top-lista och en tio-i-botten-lista på den mediala bevakningen i USA, som Jesu Krist Kyrka av Sista Dagars Heliga fick under den period som populärt kallas för ”the Mormon Moment”, på grund av Mitt Romneys presidentkandidatur.

 

Top Ten Best Stories About Mormonism in 2012

Posted on Nov 13, 2012

The 2012 presidential campaign put Mormons and their Church of Jesus Christ of Latter-day Saints under an intense media spotlight. Mormonism was analyzed, criticized, praised, appreciated, and misunderstood in a deluge of articles, blogs, television shows and opinion pieces.

MormonVoices kept a steady eye on the voluminous coverage, offering both praise and criticism. Below are the top ten examples of fair and accurate reporting about Mormonism during 2012. The worst ten examples will be published later this week.

The Ten Best Stories About Mormonism

(1) Naomi Schaefer Riley wrote an in-depth piece for Philanthropy Roundtable, investigating and explaining the Mormon welfare system and its importance in Mormon practice. Riley acknowledged the political connection to her story, but spent much more time communicating details about the welfare system and included several Mormon points of view. Riley’s piece is an excellent contribution to a thorough, in-depth understanding of Mormonism that many news stories lacked.

(2) Joel Kotkin, whose academic expertise in urban development is reflected in his journalism analyzing demographic and sociological trends, added substantially to understanding of Mormonism. His reporting included historical background, but focused much more on Mormons’ participation in society and politics without being sidetracked by obscure controversies that have little to do with Mormons’ everyday lives.

(3) NBC’s Rock Center, hosted by Brian Williams, devoted an entire prime-time program to Mormon belief and practice. Though some Mormons noticed a few inaccuracies, and took offense to the portrayal of sacred Mormon garments, many were also appreciative of the program’s overall even-handed and respectful tone. NBC clearly attempted, and mostly succeeded, to portray Mormons accurately, relevantly, and respectfully.

(4) David French is an opinion journalist and activist who headed the group Evangelicals for Mitt, and his coverage of Mormons was directly to a specifically evangelical audience. French makes clear that Mormon theology and his own Calvinism have important differences, but he also conveyed the true and even mundane details of Mormon practice to those who may have heard inaccurate accounts.

(5) The BBC went directly to the source to find out how Mormons think and act. They assembled a panel of Mormon church members in Salt Lake City and facilitated a wide-ranging discussion that produced several interesting insights. This good example was a stark contrast to other BBC offerings, which skipped even-handed reporting in favor of controversy.

(6) Coverage of the Mormon Moment also included reporting how non-Mormons reacted to Mormons. Thomas C. Terry’s article in Inside Higher Ed explained several instances of bias against Mormons among academics and analyzed the implications of the separation between scholarly circles and most Mormons.

(7) In the Catholic journal First Things, Stephen H. Webb ensured that a vitally important but often-overlooked facet of Mormonism was insightfully explored: in his words, “Mormonism is obsessed with Christ.” Webb reads and explains the Book of Mormon, focusing not on a few phrases that can be related to political preoccupations, but showing its overall purpose.

(8) When Broadway put Mormon missionaries at the center of a popular show, most audience members were no doubt smart enough to separate satire from realism. But would audience members be able to find any realistic sources to help them better appreciate the inside jokes? The New York Times filled this void with a lengthy account of actual Mormon missionaries serving in Uganda. The first-hand look into the missionaries’ words and actions is a valuable source for anyone interested in the young men behind the spoof.

(9) Mormon temples received a great deal of curiosity and speculation, which is natural considering their sacred rituals are not open to non-Mormons. Danielle Tumminio, an Episcopal priest, attended a temple “Open House”, wherein the public are allowed to tour a temple in its entirety prior to its dedication and closure to all but Mormons in good standing. Her analysis, while positive and even enthusiastic about the spiritual aspects of her visit, is praiseworthy more because it considered what temple worship means to Mormons.

(10) McKay Coppins of Buzzfeed is a practicing Mormon. This gave him the opportunity to publish several articles demystifying Mormon belief and practice for an unfamiliar public. His familiarity and thoroughness probably couldn’t have been duplicated by a non-Mormon reporter’s conversation with a few sources. Of course not all reporting on a religion can be done by its adherents, but as Mormon scholar Joanna Brooks suggested, much reporting on Mormons could be vastly improved with one simple step: a Mormon fact-checker.

 

 

Top Ten Worst Stories About Mormonism in 2012

Posted on Nov 17, 2012

(1) In September, Mormon blogger David Twede was summoned by local church leaders for excommunication proceedings. The Daily Beast ran a story accusing the church of orchestrating Twede’s punishment in retaliation for his criticism of GOP presidential nominee Mitt Romney, with the implication that the church was willing to act in behalf of a political campaign. In follow-up stories by The Salt Lake Tribune and The New York Times, Twede acknowledged that Romney was probably not the reason behind the discipline, and that the church had ample, non-political grounds to be concerned about his membership.

(2) Two articles are combined here to illustrate a single problem: reporters often try to communicate greater familiarity than they actually have with Mormonism. Jodi Kantor of The New York Times attempted to provide insight in to Romney’s candidacy by delving into his Mormon beliefs. The results left many Mormons scratching their heads, as several telling details in her story were incorrect. Worse, Gary Willis in The New York Review of Books relied on his memory of a past encounter with a Mormon to establish faulty conclusions about Mormonism.

(3) In Business Insider, editor Henry Blodget relied on a single source, Jon Krakauer’s book “Under the Banner of Heaven”, to buttress his negative portrayal of Mormonism. Krakauer, however, is more sensationalistic than scholarly, presents as fact what is actually only slim conjecture.

(4) The blogger Andrew Sullivan, in the name of transparency, posted a video of a secret recording of Mormon temple rituals. Mormons consider it extremely insensitive and sacrilegious to portray the ceremonies outside of the temple. Sullivan’s implication seems to be that Mormons are alien and irrational. But the fact that most modern religions do not include esoteric ceremonies does not mean that such ceremonies must, by definition, be sinister.

(5) Ex-Mormon Tricia Erickson has been roundly criticized by many Mormons for her outlandish portrayal of the church. Her writing mixes a few facts, poorly sourced historical stories, and a certainty that Mormonism is plain evil. But CNN repeatedly allowed her a platform, and though they at least allowed respected Mormon scholar Richard Bushman to respond to some of her claims, news organizations would have done well to avoid her entirely.

(6) Lawrence O’Donnell deserves great credit for apologizing to Mormons, but he had a great deal to apologize for. His comments on his MSNBC show claimed that Mormonism grew out of founder Joseph Smith’s desperation to cover up an illicit affair. This isn’t even a rational conjecture, given the actual sequence of events in Smith’s life.

(7) Fred Karger ran for the GOP presidential nomination but never gained much support. Much of the coverage of his campaign focused on Karger’s attempt to discredit the Mormon church for its role in California’s Proposition 8 vote. That’s fine as far as it goes, but several reporters and publications allowed Karger’s charges to run unchallenged. For instance, Karger says that the Mormon church “pled guilty” to “13 counts of election fraud” after Proposition 8. This statement is wrong. The unintentional failure to fully comply with California election regulations is certainly not the same thing as criminal fraud, and it is malicious of Karger to say so.

(8) The Book of Mormon is more than 500 pages long. Understandably, many people want to know what it has to say but don’t have the time to read it cover-to-cover. This does not lessen the damage done in reports that The Book of Mormon teaches and even encourages racism. In The Huffington Post, Dr. Obery M. Hendricks, Jr. failed to grasp that though The Book of Mormon describes peoples’ skin darkening, that narrative has no relation to modern blacks and is not even a straight-forward tale of racism on its own terms. Moreover, though the Mormon church did not extend full priesthood to blacks until 1978, it is welcoming of all converts.

(9) Bloomberg Businessweek’s Caroline Winter contributed important reporting on the Mormon church’s financial practices. But the magazine’s cover featured a mocking scenewith an angel, who in Mormon history is said to have conferred sacred priesthood authority on early leaders, instructing the men to invest in crass business ventures. Moreover, it is legitimate to point out that the Mormon church owns commercial interests, but Winter made no attempt to understand this in terms of what options a large organization has for managing its finances, and what demographic and financial pressures the Mormon church might be preparing for.

(10) An opinion forum in The New York Times asked several contributors: “What Is It About Mormons?” Four out of the five had nearly nothing good to say about the faith, and seemed intent on exhibiting and perhaps instigating bias toward Mormons. Readers were told that the church is “smothering,” has a “dark side,” and has been on “the wrong side” of many political debates. Readers learned little about Mormons’ own perspectives.

 

http://mormonvoices.org/1908/top-ten-best-stories-2012

http://mormonvoices.org/1931/top-ten-worst-stories-2012

 

En pappa utan familj

Krönika, Norra Halland, 23 nov 2012

Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.

På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.

När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.

”Åh, det här måste vara din son!”

”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.

”Han är verkligen en fin pojke!”

Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”

Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”

”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd. En dag ska jag få se min familj igen!”

Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation?  Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?

När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.

”Kom snart tillbaka!” hade han sagt.

Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.

http://herrey.wordpress.com/2012/11/26/en-pappa-utan-familj/

Nödasken

Värmeljus, tändstickor, plån (som är fuktsäkrade), nål, tråd, liten och stor metkrok med rev, och ett litet sänke.

En bit metalltråd, tunt starkt snöre, trådsåg.

Din aktuella medicin i egen förpackning tillsammans med bomull så det hindrar att smulas sönder.

Liten portions förpackning av salt, socker ( mc Donalds typ ), litet plåster, liten plast påse ( som vattenbehållare), rakblad, pytteliten penna, litet papper ( för att lämna meddelande), tvålfilsa, vattenreningstablett.

Två spikar, häftstift, gummisnodd, något sött (det är gott med en liten chokladbit), om du får plats en kompass.

Asken skall vara av metall så man kan koka vatten i den.

Lycka Till

Look for the yellow vests

As relief efforts continue in the wake of Hurricane Sandy, members of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints are joining forces to assist those affected by the devastation. On Sunday, 11 November, thousands of Mormons shortened or cancelled their worship services and traveled from around the East Coast to give aid in areas of New Jersey and New York.

A Church member in the New York area made a video to document the relief efforts and to encourage more volunteers to help. In the process he caught the essence of why Mormons help their neighbors in times of need, such as in the aftermath of Hurricane Sandy.

As one Mormon Helping Hands volunteer featured in the film says, “It’s the gospel [of Jesus Christ] in action. … It’s what Christ taught, and we’re showing what we believe.”

http://www.mormonnewsroom.org/article/mormon-helping-hands-hurricane-sandy-video

Extra interviews from the Mormon Helping Hands relief efforts at the Rockaways, NY

Helping Hands Bonus Interviews from Joshua Brown on Vimeo.

Ephesians 2:8-10