En pappa utan familj

Krönika, Norra Halland, 23 nov 2012

Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.

På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.

När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.

”Åh, det här måste vara din son!”

”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.

”Han är verkligen en fin pojke!”

Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”

Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”

”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd. En dag ska jag få se min familj igen!”

Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation?  Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?

När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.

”Kom snart tillbaka!” hade han sagt.

Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.

http://herrey.wordpress.com/2012/11/26/en-pappa-utan-familj/

Nödasken

Värmeljus, tändstickor, plån (som är fuktsäkrade), nål, tråd, liten och stor metkrok med rev, och ett litet sänke.

En bit metalltråd, tunt starkt snöre, trådsåg.

Din aktuella medicin i egen förpackning tillsammans med bomull så det hindrar att smulas sönder.

Liten portions förpackning av salt, socker ( mc Donalds typ ), litet plåster, liten plast påse ( som vattenbehållare), rakblad, pytteliten penna, litet papper ( för att lämna meddelande), tvålfilsa, vattenreningstablett.

Två spikar, häftstift, gummisnodd, något sött (det är gott med en liten chokladbit), om du får plats en kompass.

Asken skall vara av metall så man kan koka vatten i den.

Lycka Till

Look for the yellow vests

As relief efforts continue in the wake of Hurricane Sandy, members of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints are joining forces to assist those affected by the devastation. On Sunday, 11 November, thousands of Mormons shortened or cancelled their worship services and traveled from around the East Coast to give aid in areas of New Jersey and New York.

A Church member in the New York area made a video to document the relief efforts and to encourage more volunteers to help. In the process he caught the essence of why Mormons help their neighbors in times of need, such as in the aftermath of Hurricane Sandy.

As one Mormon Helping Hands volunteer featured in the film says, “It’s the gospel [of Jesus Christ] in action. … It’s what Christ taught, and we’re showing what we believe.”

http://www.mormonnewsroom.org/article/mormon-helping-hands-hurricane-sandy-video

Extra interviews from the Mormon Helping Hands relief efforts at the Rockaways, NY

Helping Hands Bonus Interviews from Joshua Brown on Vimeo.

Bilexport till Västafrika

För ett antal år sedan så dejtade jag en man från Nigeria som blev medlem i Mormonkyrkan. Jag fick då veta saker som jag aldrig vetat tidigare. Det handlade om bilar och hur asylsökande och afrikanska studenter exporterar bilar till sitt hemland för att kunna försörja sig här i Sverige.

För att kunna skaffa sig en bil eller två så måste de skaffa sig lite pengar. Hur gör de då? De asylsökande klarar inte precis av att spara något på de pengar de får från Migrationsverket. Förr så var det oftast svartjobb som gällde för de asylsökande.

Innan städning blev avdragsgillt (RUT) så var det väldigt lätt för asylsökande att hitta svarta städjobb. De hittade dem via sitt närverk som de fick på SFI och då de gick till olika kyrkor och träffade andra afrikaner. Nyanlända asylsökande blev kompisar med dem som varit i Sverige ett tag och så blev de tipsade om olika jobb. Många afrikaner är mycket religiösa, och de frågade runt bland dem som de lärt känna lite i kyrkan. Även om de kanske blev medlemmar i Mormonkyrkan, så gick de samtidigt till andra kyrkor och blev medlemmar där.

Många jobbade hårt på att bygga ett kontaktnät för att skaffa sig jobb. En del fick lite ekonomisk hjälp av Mormonkyrkan, och sen så fick de hjälp av andra kyrkor också. Riktigt vältaliga studenter och asylsökande kunde få hjälp från flera kyrkor samtidigt. Detta spred sig förstås, och det kom afrikaner som frågade mig hur man skulle göra för att få pengar av Mormonkyrkan. Numera så har de alla försvunnit. Det kan bero på att vi medlemmar tillslut förstod hur de gjorde, och det blev inte lika lätt längre att få ekonomisk hjälp.

I och med att det numera är avdragsgillt med städning (RUT) så är det mycket svårare för asylsökande och studenter att skaffa sig svarta städjobb. Jag har blivit tillfrågad ett flertal gånger och varit tvungen att säga nej. Det är väldigt svårt att säga nej till en person som säger sig vara i nöd och inte har några pengar. Men, men , men – jag kan bjuda på några smörgåsar och något varmt att dricka och en frukt till efterrätt. De får inga pengar.

Men de som trots allt har fått ihop lite pengar, och detta gäller speciellt männen, de köper en eller ett par bilar som de exporterar till sitt hemland. Där säljer de bilen med vinst (förhoppningsvis). Bilen åker med båt från Hamburg. Det finns firmor som transporterar bilarna dit. Afrikanerna verkar veta vilka de ska kontakta. De som har varit i Sverige ett tag lyckas skaffa sig informationen.

En transport till Västafrika kostar från Sverige ca 5 000 kr om den går rätt till. Killen jag dejtade betalade 5 000 kr för att få en minibuss transporterad till Hamburg och 7 000 kr för att få den till Lagos, dvs 13 000 kr totalt för fyra år sedan. Jag fick veta att det skulle kosta 10 000 kr att få en personbil transporterad till Lagos då. Han blev med andra ord utnyttjad. Det kostar säkerligen mera nu, fyra år senare. Det är inte förbjudet att exportera bilar till Västafrika. Problemet uppstår om de inte deklarerar för vinsten då de sålt bilen. Detta är problemet. Jag vet nog ingen afrikan som deklarerat för detta.

De jag kom i kontakt med lyckades nog bara få ihop pengar till ett par bilar per år. Det går historier om att man kan tjäna massor med pengar genom att exportera bilar till Västafrika. Killen jag dejtade tjänade inget alls på det faktiskt. Han exporterade en pickup och två minibussar, och han köpte 12 mercedesmotorer som han fraktade i de två minibussarna. Hans pappa fick pickupen och han sålde minibussarna med förlust. Det kan kanske bero på att han inte var så rutinerad och att han inte riktigt visste hur man skaffade sig köpare.

Jag tror att det svåra är att hitta köpare till bilarna. Det kan gå många månader innan en köpare dyker upp, och de vill naturligtvis pruta massor. Och vem vill vänta i 3-6-12 månader för att få ut ett bra pris på bilen? Kan vara svårt för dem som inte har så mycket pengar och behöver dem snabbt. Det gäller att ha is i magen och vänta. Speciellt japanska bilar är populära, speciellt Toyota. Mercedesmotorer är också populära.

Om man tittar på priserna på bilarna som finns på Blocket i Nigeria (http://www.tradestable.com.ng/) så är det inte några skyhöga vinster som de gör. Det är inte några femdubbla priser som det påstås i tv-programmet Uppdrag Granskning den 10 oktober 2012 (avsnitt 7 av 17). Kanske en del lyckas sälja bilar till Västafrika med massor med vinst, men då ska man veta hur man hittar en köpare som är villig att köpa till det priset. Det var påståendet om att de säljer bilar och tjänar grova pengar som fick mig att skriva detta inlägg. Hela programmet var intressant och väldokumenterat. Men de kunde ha kollat upp detta med vinsterna och vilka som tjänar på affärerna bra mycket mera tycker jag.

Jag har fått veta att de kanske tjänar 20 procent i normala fall på bilaffären. Inte mer faktiskt, snarare mindre om de har otur och är orutinerade. Men ryktet går bland afrikanerna förstås om att de ska kunna tjäna grova pengar, så de jobbar hårt på att få ihop pengar till en eller ett par bilar. De flesta jag vet håller sedan tyst om att de misslyckats med affärerna. De flesta afrikaner hade nog inte heller en aning om att det bara kostar 5 000 kr att få en bil exporterad från Sverige till Västafrika om allt går rätt till. I deras värld så kostade det 10 000 kr för en personbil och 13 000 kr för en minibuss. I alla fall då för fyra år sedan.

Vilka verkar tjäna mest på bilaffärerna? De som transporterar bilarna och de som hjälper afrikanerna med att exportera bilarna. För de allra flesta afrikaner klarar inte av att fixa alla papper som behövs för att få bilen till sitt hemland. De ber om hjälp. Det är den hjälpen som kostar massor med pengar. Man kan bara få fatt i dessa män via deras mobilnummer, och de är inte lätta att få fatt på.

http://www.tradestable.com.ng/lagos/vehicles/bus–for_sale?sp=1

http://www.svt.se/ug/se-program/article345079.svt?autostart=true

Att bestämma sig för tacksamhet

Känner vi oss missnöjda med vårt liv? Fattas någonting? Har vi haft en svår barndom, har vi dålig ekonomi, lever vi ensamma – utan en partner, är vi barnlösa, har vi ont, har någon vi älskat dött, vantrivs vi på jobbet, är vi missförstådda, har alla andra det bättre än vi har det….?

Listan kan säkert göras lång över saker som fattas oss. Gör det oss lyckliga att fokusera på det vi inte har? Nej, knappast.

En kvinna i min församling berättade i ett tal om sin man som i tonåren kände sig olycklig. Han var uppväxt i en katolsk familj med många syskon och pappan hade övergivit familjen. En dag bestämde han sig helt enkelt för att han skulle vara glad och sedan dess blev också hans liv så mycket bättre.

I skrifterna uppmanas vi att glädjas.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” (Fil 4:4)

I Alma 27:17-18 står det om ett möte som också ger stor lycka:

17 Nu var Ammons glädje så stor att han fylldes helt, ja, han uppslukades av glädjen i sin Gud till den grad att hans styrka uttömdes och han föll åter till marken.

  18 Var nu inte detta en utomordentlig glädje? Se, detta är en glädje som ingen uppnår utom den verkligt ångerfulle och ödmjuke som söker efter lycka.

För att verkligen kunna glädjas måste vi dels bestämma oss för glädje och också ödmjuka oss. Vi måste känna tacksamhet för det vi redan har, hur lite det än kan tyckas. För en tid sedan kände jag stor sorg över något som jag hoppats över, men som inte gick i uppfyllelse. Det första jag fick göra var att acceptera att det var inte Guds vilja. Jag hade visserligen sökt Guds vilja i denna fråga, men insåg att det bönesvar jag fick inte var vad jag trodde. Det andra jag fick göra var att känna tacksamhet över det som jag faktiskt har; min tro och mina underbara barn. Naturligtvis finns det mycket mer för mig att känna tacksamhet för; att jag får vara frisk, bo i ett land med fred, få äta mig mätt varje dag, ha ett litet hem för mig och mina barn, för mina underbara katter, för att jag har ett arbete att gå till. I själva verket kan listan göras lång för saker som jag kanske tar för givet.

I Läran och förbunden står beskrivet att vi ska vara glada och inte frukta, för Herren hör verkligen våra böner.

SANNERLIGEN säger jag er, mina vänner: Frukta inte. Låt era hjärtan bli tröstade. Ja, var alltid glada och var tacksamma i fråga om allting medan ni tålmodigt väntar på Herren, ty era böner har gått in i Herren Sebaots öron  och har upptecknats med detta sigill och vittnesmål: Herren har svurit och fastslagit att de skall uppfyllas.”(L&F 98:1-2)

Vi har rätt att lägga alla våra problem och svårigheter i Herrens händer och kunna känna frid i våra hjärtan. Gör vi detta kan vi får en enorm kraft och styrka i våra liv.

Oprah Winfrey har talat sig varm för att skriva en tacksamhetsdagbok. Hon säger bl a att det är viktigt att skriva ner vad vi är tacksamma för så vi kommer ihåg det.

http://www.oprah.com/spirit/The-Power-of-Gratitude

Saved by grace – not by works